Jag erkänner att jag är avundsjuk..

 Här har ni något som verkligen riskerar att bli ett problem. Det är viktigt att ni båda inser det och förhindrar att den här saken blir något som kommer emellan er. Tro mig, hela ert samliv och balansen mellan er kan bli totalfrörstörd om ni kommer till en punkt där den ena känner sig överkörd, snuvad och nekad.
Det finns absolut ingenting för din man att förlora på att ta reda på att allt ser ut som det ska med er båda. Det är faktiskt inte ens fråga om ifall han vill ha fler barn eller ej, utan rena fakta, för att ni ens ska kunna veta vad ni vill och tänker planera.
Ni har rätt att veta om ni "funkar" både inför er själv och varandra. Det är inget man behöver mogna i, utan något man behöver ha reda på för att kunna välja inställning till fortsättningen. Har någon av er blivit steril, så är det lika bra att veta det NU, och isåfall få chans att mogna i tankar och val inför framtiden.
Det är dessutom så att allt sådant här är kö och väntan för, så det är riktigt puckat att dra ut på det-vi väntade alldeles på tok för länge med att söka hjälp, för vi visste inte ens att vi kunde få någon.
Här kommer du antagligen att få vara lite av informatör. Män fattar inte det här lika sanabbt som vi. De tror generellt att de har mycket mer tid än de har och deras "sen" kan dra ut till evighet. (De HAR ju oftast mer tid, men då i perspektivet bara sig själva och att de kan träffa någon annan, men n utgår jag ifrån tvåsamhetsaspekten)

Försök prata med honom väldigt sakligt och utan att skuldbelägga. Det finns lkalla fakta att komma med, statistik och information som brukar ta ganska bra. Det ENDA han behöver göra för er skull, är att lämna ett spermaprov. Inga andra pinsamma eller plågsamma undersökningar. Allt annat grävande kommer att vara i dig, så ursäkten att "det ju är för jävla pinsamt" är lätt att slå hål på. Jag sa åt min man "Du, du talar med enkvinna som får lägga sig med skrevet uppfläkt för vem som råkar vilja titta den dagen och det grävs och petas å det mest intima som går att göra. Gnäll inte för mig om att du får runka i en burk! Du får ju åtminstone gå in i ett rum ensam och göra det ifred, även om "alla vet vad du gjorde därinne". Det vet alla att ni alla gör ändå, så vem bryr sig tror du??"

Då började han asgarva och sa" Ja, det har du faktiskt rätt i."

Jag tycker att det är hög tid att ni får de där undersökningarna gjorda. Då vet ni åtminstone hur allt ser ut och hur landet ligger!!!

Jag håller med till viss del om det där, men inte till 100%, för det måste kännas okej för honom också. Jag kan inte tvinga iväg honom på något och även om det är köer för allt och det mesta kan dra ut på tiden osv osv, så är vi två om detta. Vi har diskuterat saken fram och tillbaka ungefär en miljon gånger känns det som och just nu har vi kommit överens, som jag skrev i ett inlägg tidigare här, att ett år till kan vi försöka på egen hand utan att kolla upp något och "blanda in" någon annan. Till nästa höst känner vi båda att vi är mer beredda på att ta nästa steg. Jag är det redan nu, men tror att han behöver lite mer tid på sig att bara smälta den tanken, att ta det första steget.

Men jag håller definitivt med om (och även han, men inte just exakt nu) att det är bra att veta, oavsett, för att kunna få ett hum om vad framtiden kan innehålla och vilken riktning vi ska börja gå. För hans del tror jag även att det handlar lite om att han inte vill veta, för då måste han börja överväga alternativen och jag tror att det är lite väl överväldigande för honom. Ja, även för mig. Aldrig hade jag väl trott att vi förmodligen skulle måsta lägga tiotusentals kronor bara på att bli gravida. Det kanske låter hemskt för vissa, men ja, även pengar spelar stor roll i allt detta och något som man definitivt bör vara medveten om. Att inte kunna få barn på egen hand kan bli en mycket dyr "affär".

Hos oss är det precis tvärt om! Vi vill jättegärna ha barn och ska börja tillverkningen av barn i oktober (så jag slipper riskera att föda på vår bröllopsdag, det hade ju vart lite jobbigt =)). När jag berättar det för min familj att vi ska skaffa barn så får vi BARA mothugg. ingen är glad för vår skull =(. Visserligen ska jag börja plugga till sjuksköterska men min blivande man vet om detta, han vet också om att jag kommer jobba jobbiga tider och ibland att han måste hämta och lämna på dagis osv. vi har talat mycket om det. likaså att jag måste få tid att studera och att han under just om åren får vara pappa med stort h. (nu mernar jag förtsåss inte att jag inte ska ta något ansvar!!!!). men att han får sköta markarbetet mer då, dvs diska, städa laga mat ja ni vet. men ändå får vi bara mothugg hela tiden =(. alla säger att vi är sååå unga och har sååå mycket id på oss. jag fyller 26 i år och jag tycker att 30 är för sent för första barnet. det har jag alltid tyckt. men nej nej nej bara mothugg och elakheter. jag har sagt till familjen att jag hör vad dom säger men att det är vårt beslut men dom bara maler på och maler på. visst dom menar säkert väl men jag och min blivande man blir jätteledsna.

Dessutom så frågade jag min mamma här om dagen om hon inte var glad för att jag ska gifta mig. (jag hade då börjat prata klänning och vilken restaurang vi ska vara på etc). vet ni vad hon sa?! " jo jag är jätteglad OM det blir av"
tack för den.
fy va arg jag blev!!!! tycker det är väldigt respektlöst. hon menade att vi inte vart ihop så länge, och det har vi inte 4 månader idag. men varför skulle vi planera ett bröllop för ca 35.000kr och redan börjat spara omvi inte var säkra???? våra förlovningsringar kommer om en månad på posten.
jag förstår min mammas oro, men jag tycker det är jävligt repsketlös och säga så.
får jag tycka det?

TS, naturligtvis är ni två om det. Det är inte det jag säger. Det jag menar är just precis det. Ni är två, och alltså blir det omvända-att han skulle få styra att saker inte blir av helt utifrån vad enbart han vill-helt fel. Och det kan föda en otroligt stor bitterhet, som kanske inte kommer förrän åratal senare, men då kan den äta upp hela ert förhållande.
Det är bara för mig själv att tugga i mig fakta: hade jag inte haft så otroligt stor respekt för min smabos känslor och väntat väntat och väntat, så hade vi haft en rimligare chans att faktiskt få fler barn. Han hade behövt mer av en spark i baken och lite mer förtröstan om att allt ordnar sig, men amåste inte först fixa alls så mycket som man tror.

Nu var vi 30 när vår son kom, så för oss var det mycket mer bråttom än vad han insåg. Och det blev försent, när han väl var mer emotionellt med på banan.

Det är bra att ni ställt in er på att undersöka saken vidare inom det närmaste. Jag tror att det är viktigt. Visst är det något oerhört stort att ta in och man behöver smälta sådana saker. Man ställs inför något man inte alls hade tänkt sig, med mycket att fundera över, lära sig och ta ställning till. Just därför är det bra att komma iväg. Pengar är definitivt en stor faktor i det hela och att de ekonomiska möjligheterna tog slut är en del i att vi blivit tvungna att ge upp.

Jag menar inte att förminska din mans känslor iför allt det här. Jag vet så väl vad det handlar om, med en sådan här process. Men jag vill lyfta fram hur viktigt det är att även din längtan tas på allvar och att ni gör vad ni kan för att veta er utgångspunkt. Utifrån era fakta, kan ni göra er plan.

Men då blev det bara ett stort missförstånd mellan oss, då är vi helt på samma sida :) Förlåt. Jag håller med dig i det du skriver och jag känner att vi har hittat en lösning som passar oss båda just nu. Att han får smälta allt ett tag innan vi tar itu med det på allvar så att säga. Jag skulle inte gå med på att skjuta upp det för länge och det vet han. De diskussionerna har vi också gått igenom många gånger. Jag vet också att han velar inför fler barn till och från (oavsett om det är på egen hand eller inte) för rädslan över att få ännu ett barn som är sjukt. Det är också något vi måste jobba oss igenom och är på god väg att ta oss ur helt. Det är dels därför jag inte velat stressa på hela processen ytterligare, för att vi haft en annan som vi har behövt ta oss igenom före vi kan gå vidare.

TS, ja herregud! Jag förstår verkligen att han känner en oro inör nästa barn med den historia ni delar med er dotter. Det i sig är en resa och en process.
Jag har stor förståelse för varför min egen sambo ville vänta ett tag med syskon också. Det var en tuff första tid i våra liv med, av andra orsaker. men det är ändå så, med facit i hand, att den tvekan han kände och mitt tålamod med den, tog ifrån oss flera år, som vi i backspegeln sett borde ha använt till att oroa oss mindre, och ta den hjälp som vi inte ens tog reda på fanns.

Jag hoppas verkligen att ni kommer att få uppleva hur det ordnar sig och att livet är på er sida på alla sätt. Det är gräsligt att behöva kämpa förgäves och jag öskar att ingen behövde genomlida den smärtan. Stort och varmt lycka till!!!

Jag förstår att det kan kännas som ett misslyckande, att vara steril eller på annat sätt inte kunna få barn... jag upplever att det är särskilt känsligt för många män (min sambo vägrade till en början cellgifter för han ville absolut kunna få biologiska barn och litade inte på den hjälp man kan få, men han kom till sans till slut). Som att det skulle vara omanligt att inte kunna göra en kvinna gravid.

Om det är så att ni absolut vill vänta ett år till, sätt ett datum och det datumet söker ni hjälp. Ni har försökt MKT längre tid än man brukar göra innan man söker hjälp, och jag tror att din kille behöver komma över sig själv. VAD är det han behöver smälta? Att han inte kan? Det kanske inte är han som har fertilitetsproblem, utan det kanske är du? Kan han gå med på att du går och kollar upp dig först? Även om man fått barn tidigare så kan ju problem uppstå i efterhand.

Och som Passionsblomman skriver... att lämna prover i en burk är väldigt mycket mindre jobbigt än allt en kvinna får genomgå. När vi (eller ja, min BM) lämnade sina infrysningsprover så kunde vi inte annat än skratta åt hela situationen. Där satt alla på rad med en burk i handen och väntade på sin tur, och man fick ange för sjuksköterskan om man fått fram provet med hjälp av masturbation eller avbrutet samlag.

Jag förstår att du respekterar din kille väldigt mycket, och det låter ju som att ni pratat om saken vilket ju är positivt. Ingen av er är heller särskilt gamla. Men tiden går fort (fyra år har ni försökt säger ni, det är lång tid). Se till att komma med en konkret plan på hur ni går vidare så det inte hinner bli för sent, och så att ni vet var ni står. Man vill inte stå där en dag och inse att man kunde gjort något om man bara gjort det tidigare... Passionsblomman har en stor poäng i att han kanske har en hel del tid kvar, men förutsätt att ni vill leva era liv ihop så har man inte mer tid än den som har kortast av den varan, och det är ju oftast kvinnan...

 Jag vet hur det är att få höra det här med att skaffa barn och NÄR man ska skaffa. jag KAN inte få barn för den möjligheten tog cancern ifrån mig. Jag har vart gift förut och hans mamma va HEMSK mot mig.i år har jag fått pikar från henne om barn och den och den har skaffat barn och varför inte ni ? Men när jag kom hem från sjukhuset och stod där med stygnen kvar i magen så säger kärringen att barnbarn det SKA hon ha så då får vi väl adoptera då.
och min dåvarande make tog mig inte i försvar så där slog han sista spiken i kistan för vårat förhållande ( hänt en hel del annat med som hans mor ställt till )
Ni kan ju tänka mig vad jag grät
.Nåja det händer fortfarande att folk tjatar om barn och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt Min nuvarande svärmor vill såklart oxå ha barn och frågat om vi ska adoptera.Men det är inte bara så att adoptera inte som en del verkar tro. Det är en låång och utdragen process som dessutom kostar en massa pengar.

Kramen till dig TS

Fy! Alla mina sympatier!
Och nej-det finns ingen enkel "quick-fix" som man kan tipsa om. Alla alternativ till att "bara göka som vanligt folk gör" innebär mycket mer än man fattar inann man satt sig in i de olika situationerna. Även adoption är det ofta helt försent för, när paret väl insett att det inte funkar den biologiska vägen. Vi måste sluta inbilla oss att vi har så gott om tid och inse att alla exemplen på kvinnor som får barn efter 40, faktiskt hör till undantagen och inte prata om saken som om det bara är att planera som man vill, och sedan får man barn är man tycker det äntligen passar. Det är alldeles för många som får inse efteråt att man lurats på alltihop.

En nyligt gjord undersökning visar, att bland högskolestudenter så överskattar både kvinnor och män GROVT hur lång tid man har på sig och hur fertil man är i olika åldrar.
Det spelar faktiskt ingen roll ifall många känner sig stressade av de fakta som finns. Fakta måste ändå vara kända för att man ska ha en chans att planera sitt liv efter rimlighet och verkliga förhållanden, istället för fantasier och önsketänkande.

Den informationen handlar inte om att trampa redan stressade kvinnor på tårna, utan om att ge rättkunskap för att åtminstone någon ska slippa säga "men herregud varför berättade ingen...."

Å andra sidan behöver uppenbart väldigt många få kalrt för sig att det normala tidsspannet för att bli gravid är att det utan att det är något fel alls, kan ta uppåt ett år. För man tycks tro att så fort man slutat skydda sig så har man "kämpat jättelänge" om man inte plussat på ett par tre månader. Det är inte heller rimlig inställning till det härmed livets mirakel.

Ja, som jag skrev till Passionsblomman så har ju haft en helt annan process att ta oss igenom först och är just påväg ut ur den nu. Vår dotters föddes med ett hjärtfel och är hittills opererad 4 gånger. Det jag skrev var "Jag vet också att han velar inför fler barn till och från (oavsett om det är på egen hand eller inte) för rädslan över att få ännu ett barn som är sjukt. Det är också något vi måste jobba oss igenom och är på god väg att ta oss ur helt. Det är dels därför jag inte velat stressa på hela processen ytterligare, för att vi haft en annan som vi har behövt ta oss igenom före vi kan gå vidare."

Ja, det är ju såklart en helt annan sak (och jag såg inte det inlägget förrän nu, är ledsen för det), och jag förstår att han tvekar inför syskon med era erfarenheter. Har han/ni fått hjälp att bearbeta allt som hänt?

Kanske en känslig fråga, men de problem som er dotter drabbats av, är det något som är ärftligt och som ni riskerar att råka ut för igen, eller är det något som uppkommit "slumpvis" eller hur man ska säga?

Det är ingen fara, inte lätt att hinna/orka läsa igenom allt :P

Ja, vi har pratat med kurator, psykolog, andra hjärtebarnsföräldrar osv. Det har hjälpt, till en viss del, men vi har verkligen kunnat prata om allt väldigt öppet med varandra om tankar och känslor också och det har varit till en stor hjälp.

Oj, jadu, det är en fråga som vi också väldigt gärna skulle vilja ha svar på. Vi vet inte. De forskar mycket på varför vissa barn drabbas, vad det beror på. Än så länge har de inte lyckats komma fram till något riktigt. Det finns vissa hjärtfel som de kan koppla ihop med vissa kromosomfel tror jag, men det är inget sådant vår dotter har. Vi vet föräldrar som har både ett, två och fler hjärtbarn. Som jag ser det, så finns det inget direkt mönster i det hela.

Känner igen din avundsjuka. Jag och min blivande man har varit tillsammans i 10 år och känner att det är något vi verkligen längtat efter länge som saknas!

Jag vill inte trampa på några ömma tår, men jag kan faktiskt förstå era familjemedlemmar på många sätt. Ni ger ett väldigt omoget intryck i ert sätt att resonera, om man ska döma av hur du skriver detta inlägg. Ni har ett väldigt nytt förhållande och har inte ens kommit ur det rosenröda nyförälskade stadiet ännu, du ska plugga till sjuksyrra, och så ska ni skaffa barn i samma veva som ni är helt nygifta? Det är inte direkt en planering som får er att verka mer mogna, tvärtom. Att du blev så arg på din mamma är ytterligare ett tecken på omognad, faktiskt. Att ni redan planerar för ett bröllop med en budget på 35000 kr, när ni endast varit tillsammans i fyra månader, bevisar inte att ni är mogna eller beter er moget, utan mer det motsatta. 

Jag kan ta en tjej är jämngammal med dig, som exempel. Hon har bott ihop med sin sambo i tre år. I sommar har de köpt hus. De har bägge två stabil ekonomi=fasta jobb där de trivs och har möjlighet att utvecklas och de är färdigstuderade. Men först om ett par år kommer de börja planera familj, eftersom de vill ha en trygg tillvaro för sina barn. Det handlar inte bara om att lyckas sätta undan pengar på ett konto, utan om att kunna planera för och ta hand om barnet. Idag är det svårt att få arbete, och om man har småbarn och är kvinna är det ännu svårare. Så ser verkligheten ut. Du skrev tex att din blivande "ibland" måste hämta och lämna på dagis? Vad jobbar han med idag? Det är oroväckande att det görs så stor grej av att han ska göra sånt, det borde vara en självklarhet. Undrar hur väl ni tror att ni känner varandra?

ElinFalk85 startade en egen tråd om detta. Men du är inte ensam om dina åsikter
www.brollopstorget.se/Forum-7-98/m4017125.html