Now I know I have a heart, because it´s breaking

Klart man kommer över svåra saker. Det kanske tar lite tid, men det kommer kännas bättre!
Styrkekramar till dig!

Du kommer att klara dig för att du känner dig levande nu och  han kommer klara sig med,  nu har ju ni båda chansen att hitta kärleken istället för vänskap.

Väldigt starkt av dig att ta tag i situationen o göra slut även fast det såklart är jättejobbigt!! Klart att du kommer komma över detta o kunna gå vidare. Att du nu känner att det var rätt beslut även fast det är tufft visar på just detta! Tiden läker alla sår hetter det ju...och det är sant!!

Även han kommer gå vidare efter detta! Som du har beskrivit er relation så verkar ni inte vara rätt för varann och att gå vidare åt varsitt håll o söka lyckan tror jag är det absolut bästa!

Önskar dig all lycka!
Styrkekram!

Ja, man kommer över svåra saker, absolut. Jag känner igen mig i dig i ett tidigare förhållande och jag kan fortfarande ångra att jag inte gjorde slut tidigare.

Man ska aldrig förneka sig själv av hänsyn till andras känslor.
Du har ett liv, må väl & ta vara på dig.
Lägg inte skuld på att du inte älskar just honom.

Tack för era svar!
Det gör så ont nu att jag inte vad vad jag ska göra. Gråter varje dag, och kan knappt andas av sorg ibland. Börjar tvivla på mitt beslut, var det tvunget att det skulle bli så här?? En del av mig vill inget hellre än att gå tillbaka till honom och försöka göra allting bra. Men om det nu inte var bra, om jag saknade viktiga delar... hur mycket kan en parterapeut och viljan lösa? Känns som att jag skulle behöva bli en annan, mer okänslig person och han skulle behöva bli betydligt mer empatisk, inkännande och så skulle vi få kämpa för att hitta gemensamma intressen och för att få igång sexlivet.  Och så känner jag ingen längtan efter barn, medan han vill ha familj. Känner inte att jag skulle orka med det slitiga familjelivet utan plats för egen tid.

Jag vet att jag måste lyssna på mig själv, ta hänsyn till mina egna behov. Det är ju dom jag har försökt ignorera, jag har tänkt hela tiden att "det kommer att kännas bättre", "jag kommer att bli mer säker på vad jag vill", "jag ger det tre månader så kanske rätt känsla kommer". Men nu har jag levt så länge länge, delat upp tillvaron i småperioder, satt upp egna dead-lines för mig själv för när jag måste bestämma mig. Har haft sån ångest av att ha tagit upp hans tid, han är värd någon som kan se framåt med honom, någon som längtar efter att köpa en större lägenhet och planera för längre än en vecka framöver. Jag vet allt det, jag vet hur jag har kämpat, hur jag har pratat om vad som jag tycker har känts fel, men han har varit så övertygad om att vi två tillsammans är det enda rätta.  Jag har försökt vila i det, och på ett sätt varit så tacksam över att han stannat kvar trots att det varit svårt. Men inom mig har jag känt mig så falsk, allt har känts tröstlöst. Jag måste tänka på vad som är bäst för mig i det långa loppet, för det är ju även bäst för honom i en förlängning. Men hur gör man, när man är en person som vill vara till lags och helllre gråter själv än ser någon annan ledsen?

Någon som känner igen sig?

Mitt ex och jag var i hop i fem och ett halvt år.

Han tvivlade mest hela tiden på oss och vår relation. Själv tyckte jag allt var fin fint. Speciellt med tanke på att jag bara träffat en massa dumhuven och rötägg förut. Han gillade (till skillnad mot de andra) verkligen att prata om saker, och var intellektuellt lik mig.

Själv hade han på grund av sin blyghet inte alls mycket erfarenhet med kvinnor, och önskade sig nog bara MYCKET mer erfarenhet, så att han också kunde säga att jag var det bästa som hänt honom.

Det spelar ingen roll om man så väljer att göra alla sorters "tester av sitt förhållande" på internet osv, och får full pott varje gång, om känslorna i alla fall inte är de samma från båda sidor. Han kunde på papperet se att vårt förhållande innehöll allt det skulle och lite till, men han kände sig aldrig säker på att det var JAG som skulle vara hans livs kärlek. Och han avundades min egen säkerhet när det gällde känslorna.

Ja, ja, som du förstår så gjorde han till slut slag i saken och gjorde slut. Precis då jag var som mest oförberedd. De två senaste åren hade han skärpt till sig och behandlade mig som den stora kvinnan i sitt liv. Allt var perfekt.

Nåja...uppenbarligen inte då eftersom han äntligen blev riktigt KÄR, och gjorde slut med mig.

Visst blev jag ledsen. Förkrossad snarare! Trots att jag sen faktiskt träffade på den stora kärleken igen, fast denna gång med ömsesidiga känslor och allt, så är jag än idag mer eller mindre sårad av hans svek. Det är sex år sen, men det är först nu som jag verkligen på riktigt kan förstå att vi ju aldrig skulle blivit lyckliga tillsammans, om inte HAN kände samma sak som jag.

Alla som känner mig tycker förstås att han var ett rötägg, och svikare och så...men sanningen ÄR ju den att han faktiskt gjorde rätt!

Det jag vill säga med allt detta är att du ju gjort RÄTT om du känner sådär! Hur mycket du än gråter och känner att du sårat honom för livet, så önskar du väl honom att få uppleva ömsesidig passion och kärlek med någon annan!

Och det är klart att DU också skall få göra det!

En dag kommer han själv också fatta att du gjorde det rätta. Men kanske inte än på länge!

Men glöm inte att ett uppbrott alltid sårar någon. Det kan man inte resonera sig ifrån tyvärr. Det bästa du kan göra är att INTE ha kontakt med honom. Annars kommer du bara att upptäcka att du gång på gång kommer såra honom, eller ge honom en strimma av hopp. Mitt ex mådde jättedåligt varje gång vi pratade med varandra, eftersom JAG bara mådde allt sämre av vår kontakt. Det skulle jag själv aldrig erkänt, men han kände sig tvungen för min skull att efter ett tag bryta vår kontakt helt. Och det var ju precis det jag behövde!

Lycka till!

Tack för era svar. Tiden går, otroligt nog och det är skönt... nu har tre veckor gått och allt känns helt enkelt mindre "akut". Vi är båda ledsna, men lever o jobbar på som vanligt... Jag är lättad över att den där fasen där han var så arg är över, vi kan prata med varandra nu och säger "ta hand om dig" till varann osv. Kanske är det värsta på något sätt över? Jag försöker göra allt så bra och enkelt som möjligt för honom, han får bo kvar i lägenheten (en hyresrätt i stan, förstahandskontraktet ska skrivas över helt på honom, nu står vi båda på det) och slipper flytta, jag ordnar med el- och försäkringar som stod i mitt namn. Jag har sagt att jag alltid kommer att bry mig om honom, att han kan ringa när han vill, men jag försöker ligga lågt o inte höra av mig för mycket själv. Har pratat med en flickvän till en av hans kompisar och hört efter hur han verkar må. Han har många vänner och många intressen så det var ju i alla fall inte så att han "bara" hade mig...

Själv tillåter jag mig ibland, korta stunder att t.o.m. känna mig lite lättad. Det har varit en väldigt tung vår när jag haft ångest varje dag i flera månader, och trycket över bröstet har släppt nu, även om det ersatts av en sorts sorg. När jag tagit beslutet att öka min dos antidepressiva och berättade det för honom hade jag väntat mig nån sorts tröst, "bra att du tog tag i det" eller "hoppas det hjälper", men då sa han bara "äsch, jag tror inte på sån där medicin". Trots att han inte ens har brytt sig om att ta reda på vilken medicin jag har ätit. Jag har känt mig så sviken av att han reagerat som att det mest varit jobbigt för honom att jag mår dåligt, och som om det är ett val - att jag bara kan bita ihop och må bra igen. "Kan du inte visa lite styrka någon gång??" sa han när jag kände att jag inte blev bättre, trots att jag gått till jobbet varje dag och jobbat på o samtidigt mått så dåligt. Mellan varven han har varit lite "gullig", men hans grundinställning har varit så knäckande - "bit ihop o må bättre bara" - trots att han vet att jag redan haft en depression som behövde behandling när jag var yngre. "Jag vet inte när du var glad sist, är du aldrig glad?", "När tänker du bli glad igen?", "Det är som en j-a kyrkogård här" är andra saker han sagt. Nog måste det finnas mer empatiska killar?

Behövde bara skriva av mig, tack!

Tröst o pepp... mottages tacksamt.

Det märks att ni inte var rätt för varandra,  du kommer nämligen må bättre utan honom och när  ni har lyckas flytta isär så blir det bättre.

Empatiska  killar finns det och många av dem också, det gäller bara hitta rätt  och  lära sig av sina misstag. 

Tack för era svar. Jag känner faktiskt hur jag blir starkare för varje dag, har nu inte gråtit på snart en vecka... Kanske fixar jag faktiskt det här!! Och dessutom kan jag och han prata med varann, inte om relationen direkt men om väder o vind o praktiska grejer... känns skönt. Depressionen som jag haft under våren, och ångesten som kom med den, har klingat av. Och en välkommen bieffekt är att jag gått ner några kilo och kommer i strlk 36 igen.
Hoppas på att få må lite bra framöver..

Tack för stödet jag fått här, nu drar jag mig väl ur den här sidan snart... kanske finns lämpligare sidor för en numera ungmö att uppehålla sig på. Kvällarna är fortfarande jobbiga ibland när tankarna o känslorna smyger sig på, även om jag vet att jag gjort rätt. Tar gärna emot lite feed-back medan jag försöker gå vidare. Kram

Jag tycker att du går ett steg åt rätt riktining genom att du faktiskt pratar om dina känslor och räcker ut en hand. För mig är det ett sundhetstecken.

Det är aldrig lätt att avsluta en relation när man varit tillsammans under en längre tid, man växer ihop och sörjer faktiskt att man får en annorlunda vardag.
Man ser felen som gjorde att det tog slut men saknaden efter en kompanion finns där oxå. Sorgen att det misslyckades finns kanske med oxå.

Jag tycker du verkar vara en fin människa som har hjärtat på rätt plats som verkligen tänker mycket på ditt ex och hur han skall må och mår MEN jag tycker att du bör tänka på dig själv mer oxå. Du kan fortfarande finnas där för ditt ex även om du börjar rå mer om dig själv.

Ta denna framtid till att hitta dig själv, finn intressen som du alltid velat syssla med, prata och prata om dina känslor med folk för det är bästa sättet att bearbeta en sorg.
Gå i terapi och samtala och bolla med någon så du ka få bukt på din panikångest och depression.
Hoppas dina antisdeppresiva hjälper dig med dom svåraste dalarna.

Och så hoppas jag att du i framtiden hittar en man som du känner att du klickar på alla plan med och som lyfter dig och inte sänker dig :)

Lycka till!

Tack Charmina och ni andra för pepp och bra råd. Läget har ljusnat betydligt. :) Jag har tagit upp "gamla" intressen - dans, musik osv, träffar mina kompisar mycket, har fått tag på en underbar lägenhet som jag flyttar in i nästa vecka, ligger lågt med att dejta någon men har gått ut mycket och fått mer uppmärksamhet på länge (bl.a. en väldigt speciell natt i Gamla stan) Det känns som att en stor, stor tyngd har släppt från bröstet. Kände det så otroligt fysiskt, hela tiden, det där med att vara fast i ett förhållande som var fel. Jag är fri nu och det är så skönt. :) Dessutom verkar exet redan ha träffat någon ny, och det hjälpte mot det dåliga samvetet jag hade över att ha lämnat honom...

kram!