Now I know I have a heart, because it´s breaking

Tack för era svar!
Det gör så ont nu att jag inte vad vad jag ska göra. Gråter varje dag, och kan knappt andas av sorg ibland. Börjar tvivla på mitt beslut, var det tvunget att det skulle bli så här?? En del av mig vill inget hellre än att gå tillbaka till honom och försöka göra allting bra. Men om det nu inte var bra, om jag saknade viktiga delar... hur mycket kan en parterapeut och viljan lösa? Känns som att jag skulle behöva bli en annan, mer okänslig person och han skulle behöva bli betydligt mer empatisk, inkännande och så skulle vi få kämpa för att hitta gemensamma intressen och för att få igång sexlivet.  Och så känner jag ingen längtan efter barn, medan han vill ha familj. Känner inte att jag skulle orka med det slitiga familjelivet utan plats för egen tid.

Jag vet att jag måste lyssna på mig själv, ta hänsyn till mina egna behov. Det är ju dom jag har försökt ignorera, jag har tänkt hela tiden att "det kommer att kännas bättre", "jag kommer att bli mer säker på vad jag vill", "jag ger det tre månader så kanske rätt känsla kommer". Men nu har jag levt så länge länge, delat upp tillvaron i småperioder, satt upp egna dead-lines för mig själv för när jag måste bestämma mig. Har haft sån ångest av att ha tagit upp hans tid, han är värd någon som kan se framåt med honom, någon som längtar efter att köpa en större lägenhet och planera för längre än en vecka framöver. Jag vet allt det, jag vet hur jag har kämpat, hur jag har pratat om vad som jag tycker har känts fel, men han har varit så övertygad om att vi två tillsammans är det enda rätta.  Jag har försökt vila i det, och på ett sätt varit så tacksam över att han stannat kvar trots att det varit svårt. Men inom mig har jag känt mig så falsk, allt har känts tröstlöst. Jag måste tänka på vad som är bäst för mig i det långa loppet, för det är ju även bäst för honom i en förlängning. Men hur gör man, när man är en person som vill vara till lags och helllre gråter själv än ser någon annan ledsen?

Någon som känner igen sig?

Tack för era svar. Tiden går, otroligt nog och det är skönt... nu har tre veckor gått och allt känns helt enkelt mindre "akut". Vi är båda ledsna, men lever o jobbar på som vanligt... Jag är lättad över att den där fasen där han var så arg är över, vi kan prata med varandra nu och säger "ta hand om dig" till varann osv. Kanske är det värsta på något sätt över? Jag försöker göra allt så bra och enkelt som möjligt för honom, han får bo kvar i lägenheten (en hyresrätt i stan, förstahandskontraktet ska skrivas över helt på honom, nu står vi båda på det) och slipper flytta, jag ordnar med el- och försäkringar som stod i mitt namn. Jag har sagt att jag alltid kommer att bry mig om honom, att han kan ringa när han vill, men jag försöker ligga lågt o inte höra av mig för mycket själv. Har pratat med en flickvän till en av hans kompisar och hört efter hur han verkar må. Han har många vänner och många intressen så det var ju i alla fall inte så att han "bara" hade mig...

Själv tillåter jag mig ibland, korta stunder att t.o.m. känna mig lite lättad. Det har varit en väldigt tung vår när jag haft ångest varje dag i flera månader, och trycket över bröstet har släppt nu, även om det ersatts av en sorts sorg. När jag tagit beslutet att öka min dos antidepressiva och berättade det för honom hade jag väntat mig nån sorts tröst, "bra att du tog tag i det" eller "hoppas det hjälper", men då sa han bara "äsch, jag tror inte på sån där medicin". Trots att han inte ens har brytt sig om att ta reda på vilken medicin jag har ätit. Jag har känt mig så sviken av att han reagerat som att det mest varit jobbigt för honom att jag mår dåligt, och som om det är ett val - att jag bara kan bita ihop och må bra igen. "Kan du inte visa lite styrka någon gång??" sa han när jag kände att jag inte blev bättre, trots att jag gått till jobbet varje dag och jobbat på o samtidigt mått så dåligt. Mellan varven han har varit lite "gullig", men hans grundinställning har varit så knäckande - "bit ihop o må bättre bara" - trots att han vet att jag redan haft en depression som behövde behandling när jag var yngre. "Jag vet inte när du var glad sist, är du aldrig glad?", "När tänker du bli glad igen?", "Det är som en j-a kyrkogård här" är andra saker han sagt. Nog måste det finnas mer empatiska killar?

Behövde bara skriva av mig, tack!

Tröst o pepp... mottages tacksamt.

Tack för era svar. Jag känner faktiskt hur jag blir starkare för varje dag, har nu inte gråtit på snart en vecka... Kanske fixar jag faktiskt det här!! Och dessutom kan jag och han prata med varann, inte om relationen direkt men om väder o vind o praktiska grejer... känns skönt. Depressionen som jag haft under våren, och ångesten som kom med den, har klingat av. Och en välkommen bieffekt är att jag gått ner några kilo och kommer i strlk 36 igen.
Hoppas på att få må lite bra framöver..

Tack för stödet jag fått här, nu drar jag mig väl ur den här sidan snart... kanske finns lämpligare sidor för en numera ungmö att uppehålla sig på. Kvällarna är fortfarande jobbiga ibland när tankarna o känslorna smyger sig på, även om jag vet att jag gjort rätt. Tar gärna emot lite feed-back medan jag försöker gå vidare. Kram

Tack Charmina och ni andra för pepp och bra råd. Läget har ljusnat betydligt. :) Jag har tagit upp "gamla" intressen - dans, musik osv, träffar mina kompisar mycket, har fått tag på en underbar lägenhet som jag flyttar in i nästa vecka, ligger lågt med att dejta någon men har gått ut mycket och fått mer uppmärksamhet på länge (bl.a. en väldigt speciell natt i Gamla stan) Det känns som att en stor, stor tyngd har släppt från bröstet. Kände det så otroligt fysiskt, hela tiden, det där med att vara fast i ett förhållande som var fel. Jag är fri nu och det är så skönt. :) Dessutom verkar exet redan ha träffat någon ny, och det hjälpte mot det dåliga samvetet jag hade över att ha lämnat honom...

kram!