Längtan efter barn och missförstånd

Det är en massa prat om fertilitet och sådant. Men säg att det skulle vara så att era män fortsätter att skjuta upp tills ni är 35, och då inser att han vill ha barn. Ni har fortfarande en chans att skaffa egna barn. Skulle det vara så att ni INTE kan det är det inget fel på adoption. Eller?

Jag och min blivande träffades när jag var 19, han 23, och i tredje eller fjärde samtalat pratade vi om barn. Jag vill inte ha, inte han heller. Så då var det färdigt. Jätteskönt. På senare år har vi båda pratat om barnskaffargrejen igen. Jag vet att om jag skulle ändra mig skulle han gå med på det, men då kommer vi absolut adoptera.
För det första finns det många föräldrarlösa barn som behöver ett hem. För det andra behöver inte världen befolkas mer. För det tredje tänker jag aldrig nånsin i hela mitt liv bli ett monster som 85% av alla gravida blir.

Det va såklart jättejobbigt då, men barn och familj är väldigt viktigt för mig och inget jag skulle klara av att kompromissa med. Ju längre man väntar desto jobbigare blir det. Vi var tillsammans i ca 4 år.. jag var 20 när vi träffades och han 30, så det kändes som att han inte skulle ändra sig.. Men visst var det jobbigt..helt otroligt jobbigt, för vi passade väldigt bra annars. Jag trodde inte jag skulle kunna hitta någon bättre. Nu har jag hittat en kille som är helt perfekt (nåja, han har väl sina brister, men inga allvarliga;P) och som vill samma saker som mig. Jag är otroligt glad över att jag vågade bryta upp med mitt ex för nu lever jag precis det livet som jag vill leva:) 
Kan man däremot kompromissa med barn så är det kanske inte lika självklart... 

Anonym(skeptisk):

Det är väl klart att fertiliteten måste vara en faktor.

Att hänga alla sina förhoppningar på att mannen ska ändra sig och vänta tills man är 35 är ju väldigt optimistiskt just med tanke på fertiliteten, bestämmer han sig då för att han inte vill ha barn så har man statistiskt sett 3 år på sig att hitta en ny livspartner och bli gravid. Med tanke på att det kanske tog 10 år att hitta den förra så kan det ju vara svårt.

Angående adoption så är det inte varken lätt eller självklart att man får adoptera, det finns även åldersrestriktioner så även där är åldern en faktor.

Okej, om fertilitet är en såpass stor faktor för alla så får man ju väga man mot barn. Om det finns en chans att man tror att man kan bli bitter och, som någon skrev, börja hata sin respektive för att han inte "gett en barn" ska man kanske inte vara med honom. Det är fel att leda någon att tro att man vill ha barn, men det är inte fel att inte vilja ha barn. Och att pressa fram ett sånt beslut kan bli ännu mera fel.

Jag antar att jag mest är less på hela standardsynen på "familjen". Man MÅSTE vilja skaffa barn. Vill man inte det möts man av nedlåtande eller sörjande "Ojdå, varför dååå?"
Kan inte ens räkna hur många gånger någon frågat mig "Jaha, hur många barn har du?" "Inga" "Oooojdå, ja men det händer säkert er med så småningom"
Suck

Hej ledsna du

Jag hoppas verkligen du mår lite bättre nu. Jag vill börja med att säga att jag verkligen känner med dig och att jag tycker att du gör helt rätt som har bokat tid hos familjerådgivare.

Min sambo och jag hade också ett antal bråk om det här med barn. Mycket handlade om att han inte klarar av att känna stress och att barn just då fick honom att känna sig överväldigad av något som han var rädd att han inte skulle kunna klara av. Idag, när han är lite äldre och har mer trygghet i sitt liv, är det helt annorlunda. Istället är det jag som är rädd och nervös

Men jag förstår din ångest. För jag tänkte också vad ska jag göra om han inte vill ha barn. Det behöver ju inte vara så att man ska "växa ifrån det". Jag har flera manliga bekanta som är närmre fyrtio, lever i stadiga förhållanden och vill inte alls ha barn. Det har inget att göra med att de inte tycker om barn, tvärtom, det handlar bara om livsval och hur man vill leva sitt liv. Och då är det något man måste ta ställning till.

Jag gillar en grej som som hon Mia törnquist skrev och det är bra att INNAN man går in i ett förhållande ställa varrandra frågan
1.vad vill jag ha i ett förhållande ( t.ex bo i en megastad, leva glamoröst, i ett kärleksfullt förhållande bara du och jag, ingen familj, ha en hund)
2. vad kan jag gå med på (t.ex bo på landet, i en mindre stad, skippa hunden)
3. vad kan jag INTE gå med på (t.ex ha barn)

Ibland upptäcker man alltför sent att man lever med någon som vill eller gör saker som man egentligen inte vill kompromissa om, som att ha barn eller bo på ett visst ställe.

Jag vet ej om det var någon tröst eller hjälp men jag hoppas i alla fall att ni blir hjälpt och kom i håg att även om det känns mörkt och hopplöst nu som kommer det inte alltid att vara så. Oavsett vad som händer kommer det att vara till det bästa.

Styrkekram!

Det finns en möjlighet att skaffa barn även om man är singel.

Man kan åka över till Danmark och få en spermadonation...Där kan man även få veta en hel del om donatorn, tex längd, vikt, hårfärg, ögonfärg, genetik i flera led bakåt..

En vän till mig gjorde så, hon är idag 37 år och har en pojke på 2år.
Hon levde ungefär som ni beskriver med mannen i sitt liv men han förhalade hela tiden att skaffa barn.
Sa att han inte ville just nu utan de kunde vänta några år...De träffades när de var 16..

Tillslut så fick hon såklart nog och valde att gå sin egen väg. Det har hon aldrig ångrat!
Hon har idag träffat en ny man och de är väldigt kära och han avgudar hennes lilla son.
Jag skulle inte bli förvånad om de är gravida rätt som det är..

Det jag vill ha sagt är att de dagar i livet som gått kommer aldrig igen, man blir inte yngre.. Om man ska vänta med att skaffa barn tills man blir 40 så är risken stor att man kanske inte får några barn. Då kan det hända att bitterhet tar över. Man kanske ångrar att man lät åren gå pga en tönt som hela tiden inte alls ville ha några barn, men var för feg för att säga det rakt ut. Rädd för att bli lämnad..

Detta är inget påhopp utan bara min åsikt i frågan, jag tycker att man ska vara rak och rättfram i just denna frågan för som sagt annars blir det så lätt missförstånd om man inte riktigt vet vad den andre egentligen vill..

Jag har en erfarenhet av många andra runt omkring mig som har skaffat barn att de inte var "planerade" (i alla fall från killens sida). 
Men bara för att de inte var planerade just DÅ, utan att de fanns en vision om ett barn kanske 5 år frammåt i tiden, så var inte de barnen mindre välkomna till världen för det.
Det blev snarare så att killarna som jag tänker på blev överlyckliga och mognade till sig och fick en annan syn på livet.
(vi lever ju trots allt för att föröka oss antar jag)  

Läste tidigare i tråden att en tjej gav upp väntandet och drog till med att hon mådde dåligt av sina piller.
Funkade bra för dem, verkade bara som att det gäller att få "tummen ur" så att säga.

Tycker absolut att rådgivning kan vara en positiv grej!
Men.. Tick tock... 

(Tack och lov har jag ingen panik i och med denna fråga, har en gemensam plan tillsammans med min karl. men många av mina vänner har barn och är gravida just nu så klart kan man fundera på  detta ändå.
Men helt klart hade jag gått min egna väg om min karl inte hade velat ha barn.
För att skaffa barn är en självklarhet för mig och min plan över mitt liv.) 

Är också nyfiken över hur det går för TS??

Jag bröt ihop lite i lördags. =( Brukar klara mig rätt bra genom att tänka på annat (bröllop och träning), men i lördags vart det för mycket och jag bölade av mig rejält. Det kändes befriande efteråt, jag behövde urladdningen. Men för det så har inget ändrats. Vi pratade ingenting om det. Jag vill inte prata om det än för jag vet att han inte ändrat sig.
Jag har börjat fundera på om jag verkligen kan gifta mig med han... Jag har redan börjat vara mer irriterad mot honom och jag tycker ju verkligen att han tänker fel och förstör för mig =(
Jag kan ju gå omkring och hoppas och tro att han en dag kommer att ändra sig, men om han inte gör det då? Vad gör jag då? När jag är 35 och det börjar vara sista chansen och han fortfarande säger nej...
Usch va jag hatar att tänka på det. Tänk alla andra konstigheter han hade kunnat ha så hade man kunnat leva med det. Vad som helst. Men det här är ju liksom det största som händer i livet. Å han vill inte uppleva det...?

i know the feeling sister... jag vill att min m2b ska vara pappa till mitt barn (han vill bara ha ett... :P) men om han inte ens är engagerad.. vad är det för mening då? men man vill ju inte ge upp... jag har oxå senaste tiden varit lättsur på min karl och så.. men vet inte om det är p.g.a barnfrågan... kanske bara för att vi är så olika. :P man hoppas hoppas.. men OM den dagen kommer att man blir "tvungen" att göra slut p.g.a denna fråga.. kommer man då ha ångrat att man överhuvudtaget väntade på nåt som man kanske egentligen redan visste inte skulle ske? oj vad djup jag blev :P 

Det är olika för olika län men något år efter 40 brukar gränsen för att få adoptera vara. Sen är det ju kötid på cirka 5 år, kan vara mer. Sen kostar det ganska mycket (det beror också på varifrån man adopterar) men man kan få räkna med några hundra tusen. Så även om du senare kommer på att du vill ha barn krävs det mycket tid och sparande, det är inte bara att adoptera istället. Många par tänker "Vi väntar med att försöka skaffa barn, om det inte funkar kan vi alltid adoptera". Om ett par börjar försöka vid trettio, sen efter 2 år inser att den naturliga vägen inte funkar, börjar prova olika fertilitetsmedel i kanske 4 år innan de ger upp på det och bestämmer sig för att adoptera då kan det faktiskt vara försent även då.

Btw, vem bestämmer sig för att bli ett monster? Jag tror inte någon vaknar upp en dag och bestämmer sig för att vara förjävlig.

Jag håller med om att det finns vissa frågor man ska ställa innan man går in i ett förhållande och då måste man bestämma sig vad man proriterar. Jag skulle aldrig tänka mig ett liv utan barn så jag pratade om det och giftermål nästan med en gång i ett seriöst förhållande. Turen var med mig och jag hittade någon som vill ha barn, jag vill dock gifta mig och plugga klart först och jobba lite så att vi båda kan vara föräldralediga.

Jag vill också veta, hur gick det TS? Gjorde parterapin någon skillnad?

jag tycker inte att ni ska gifta er innan ni vet att ni är på samma bana. jag och min blivande man har pratat igenom allt sånt och vi är på samma bana. vi vill ha barn, jag ska bara fixa klart skolan först.

Det har inte hänt så mycket i den här tråden på ett tag, men jag måste bara få skriva att jag har fått ett ja till barn av min karl! =D Jag är otroligt lycklig!
Vi pratade om det än en gång och han öppnade sig verkligen den här gången och allt var grundat i att han trodde att han skulle misslyckas som pappa och att han var rädd att det skulle resultera i att vårat förhållande skulle spricka. Han har själv haft en rätt ansträngd uppväxt med en pappa som knappt brytt sig och en styvpappa som kanske brytt sig för mycket istället. Och han var rädd att göra samma misstag, men jag menar att eftersom han tänker så mycket på att han inte vill göra det så kommer han heller inte det. Han är mycket smart och tänker mycket (ofta för mycket) och då vet han ju vad han ska undvika.
Och när det kommer till vårt förhållande så skulle det ju inte hålla om han inte vill ha barn, för då kan vi inte bara fortsätta. Jag kan inte det.
Så efter många många timmar där jag förklarat hur jag ser på det, att vi två, som är så sjukt bra ihop, skulle bli världens bästa föräldrar och att vi alltid kommer bry oss så mycket om varandra och hur den andra mår att om nån kan så är det ju vi så var det som att nånting släppte. Han sa att han vill ha en familj med mig och han började le när han pratade om vår framtid MED BARN. =)
Jag är sjukt lycklig nu! Det blir inte nu, vi ska gifta oss och ha hus först, men det blir i alla fall! 

Tja, jag kan bidra till diskussionen med mitt perspektiv - jag är närmre 40 än 35, gift och har haft samma man i mitt liv i en bra bit över 10 år. Här har jag varit mest skeptiskt till barn - jag har helt enkelt aldrig känt en längtan eller den s k biologiska klockan, även om jag heller aldrig eg sagt nej till att ha barn. Min man har alltid varit mer säker på att han vill ha barn, men aldrig just nu. Vad jag har varit mest rädd för har varit att han om 6-8 år, när jag är sådär 45, ska komma på att biologiska barn är viktigare än de 20 år tillsammans som vi då skulle ha investerat, och när det absolut hade varit för sent för mig (jodå, det finns kvinnor som föder friska barn på naturlig väg senare i livet också, men det är verkligen inget att räkna med och behandlingar eller adoption är nog försent). Nu är jag snart halvvägs genom en helt oplanerad graviditet och är helt OK med det, även om jag inte är superentusiastisk kanske eller går in för det med hela mitt medvetande. Men när vi nu ställs inför faktum att vi ska ha barn så är det bra - vi är ju i ett läge i livet där det knappast finns många fler chanser att välja och vraka mellan och vi är rätt väletablerade i tillvaron, så det kommer bli bra, och en välkommen bebis. Även om jag gapat av förvåning genom första halvan av graviditeten.