Längtan efter barn och missförstånd

Jag hade samma tanke! Underligt och skumt att han anklagar DIG för att hota honom??? HAN hotar ju på sitt sätt dig, att du inte får prata om när ni ska skaffa barn. Tycker det är väldigt fult att inte kunna ta en diskussion om så pass viktiga saker. Vissa saker är väldigt viktiga för oss, olika vad som är det...men om det är något som är väldigt viktigt för ens partner, bör man vara villig att diskutera och prata för att hitta en väg där bägge två kan känna sig nöjda med livet. Tyvärr finns det män som hela tiden skjuter frågan om barn framför sig, trots att de egentligen VET att de aldrig kommer vilja skaffa barn. Oavsett anledningen till att de inte säger det rent ut, är det ett fult spel att spela. Och om TS blivande skriver att de inte bör skaffa barn om hon inte litar på honom...bör de väl inte ens gifta sig med varandra, eller? Ska man dra allt till sin spets, så anser jag att den frågan måste diskuteras ordentligt. 

Åh, som jag förstår din längtan efter barn, och förtvivlan när din blivande make viftar bort dina önskningar sådär! Jag tror familjerådgivning hade varit jättebra, speciellt för din kille. Det är nog ofta så att män har svårare att släppa taget om ungdomslivet, de har ju mycket längre tid på sig att kunna skaffa barn än kvinnor. Jag sa till min fästman med en gång vi träffades, att "bara så du vet vill jag ha barn tidigt, helst innan 23", men jag vet inte om han tänkte så mycket på det. Ett år senare, trots kondom, blev jag gravid. Innan jag hade testat mig och vi visste säkert var han superstressad och pratade om abort, att våra liv var förstörda osv. Men så fort jag talade om för honom att testet visade att jag var i 8:e veckan lät det helt annorlunda; han började gråta av lycka och sa att "det här klarar vi älskling, vi ska ha ett eget litet pyre, du & jag". Nu är han världens mest engagerade och mysigaste pappa till en 2-åring som avgudar honom mer än allt annat på jorden! 

Det är ju inte säkert att din man skulle reagera likadant, men hans grej; att hela tiden bara skjuta på det, kanske bara bottnar sig i samma rädsla om att växa upp, precis som min kille. Peter Pan syndromet :)

Lycka till hur som helst, jag hoppas du får både mannen och barnen! Kram 

Verkar vara väldigt vanligt det där och det är ju lite skönt att höra på ett sätt. Sitter själv i ungefär samma sits. Frågar mig vad som är viktigast: barn eller att ha någon att dela livet med. Och jag skulle inte vilja leva utan min BM! Men BM pratar ibland om framtiden som om han ser barn i den, så jag tror att det kommer. Han behöver nog bara en spark i baken, som någon sa. Får ge han en liten spark efter bröllopet. :) Jag är själv lite kluven i barnfrågan. Längtar mycket efter barn, men uppskattar samtidigt det vi har nu så otroligt mycket, att kunna göra en massa roligt bara vi två. Men när barnen kommer så kommer man väl göra en massa roligt med dem istället och undra hur man nånsin kunnat leva på nåt annat sätt. :) Det är en förbannelse att vara kvinna och ha åldern hängande över sig. 

Det kanske ligger något i det i de flesta fall, men inte i mitt. Min bm är fantastisk kring barn, båda hans systrar har barn och han har till och med sagt att han vill vara gudfar till dem så han vet att de får det bra om något skulle hända. Men han vet inte om han vill ha egna. Jag däremot är fruktansvärt obekväm kring barn, jag irriterar mig lätt när det blir skrikigt och vet inte riktigt hur jag ska bete mig... Ändå längtar jag tills jag får egna. :P Men det är väl som man säger "egna barn, andras ungar".

Jag håller med föregående talare oxå. Jag har egentligen inte bråttom. Vi har det bra och kan göra och bestämma som vi vill  när det bara är vi. Dessutom är det absolut inte lämpligt ekonomiskt att skynda på något. Men jag vill ändå veta att den gemensamma planen är att skaffa familj. Jag vill inte att det bara ska vara vi jämt... Jag är dessutom djurälskare och han är allergisk =/ Men jag älskar honom mer än vad jag någonsin älskat en annan människa, och jag kan inte se ett liv utan honom. Jag tror aldrig jag skulle repa mig om vi lämnade varann =(

Vi måste inte alls vara gifta för att skaffa barn. Men vi såg bröllopet och framför allt bröllopsresan som något vi skulle vilja göra utan barn. Om vi hade fått barn flera år innan vi gifte oss så att barnen var så stora att de skulle kunna vara hos en branvakt skulle det också gått bra.

Jag har inte alls planerat att när jag är 29 skall vi skaffa barn. Det hade gått utmärkt vid 22, 23, 24, 25, 26, 27 och 28 också. Men till slut vill man inte vänta längre och då måste man ju sätta den gränsen någonstans.

Han har aldrig sagt att han inte vill ha barn, bara att han inte vill det just nu. Han är jättebra med barn, mycket bättre än mig faktiskt. Jag tror bara att han väntar på det där perfekta tillfället som många nämner, det som aldrig kommer komma..

Har bokat tid på rådgivningen, men det var lång kö så det är dröjer 3 veckor. Kanske är lika bra, då hinner vi kanske prata och tänka lite till.

Det var längesen det hände nåt i den här tråden och jag är otroligt nyfiken på hur det gått för TS? Hur gick det med rådgivning och har ni kommit fram till något nytt?
För mig är det här väldigt aktuellt nu då vi nyss pratat om det igen, jag och min bm. Men med samma resultat. Den här gången kändes det dessutom värre än sist. =( Dels för att vi nu varit tillsammans längre och dels för att han kändes så ärlig...
Han säger att han vet inte om han nånsin vill ha barn. Det är så han formulerar sig. "Just nu känns det som om jag aldrig vill ha barn". Han har aldrig nånsin sagt "kanske om 5 år" eller nåt liknande, har aldrig "lurat" mig alls. Men jag har ändå alltid trott att han kommer att ändra sig. Nu vet jag inte längre...
Han säger också att han tänker väldigt mycket på det och att han mår illa när han tänker på att jag kanske kommer lämna honom över detta.
Jag kan inte tvinga honom till något han inte vill och inte han heller. Men det är omöjligt för mig att lämna honom. Han är det bästa som hänt mig och vi har ett fantastiskt liv tillsammans. Att byta ut honom mot någon sämre (för jag vet att det blir någon sämre) för att få barn känns jättefel. =( Men hur bitter kommer jag att bli när åren går och jag inte för uppfylla den delen av livet? Jag kanske blir jättearg och besviken på honom för att han tagit det ifrån mig? Ska vi två sitta på soffan och se film hela livet?
Han säger att han inte tänker så långt i framtiden, att han inte tänker likadant som jag. Han ser kortsiktigt, men för mig har familjen alltid varit en del av livet. Ett plats man kommer till så småningom, inte "kanske aldrig".
Han säger att han är rädd för att han ska försvinna om vi får barn. Att han inte kommer ha tid med sig själv och sina intressen. Han påstår att han är en ensamvarg, men det är bara nåt han fått för sig, han är en av de socialaste människorna jag vet! Han tror att om man får barn så ska man bara jobba och aldrig sova. Att det är det det innebär att ha barn. Han tror att han inte kommer att längta hem efter jobbet (som han gör nu) för där väntar bara en massa ansvar.
Medan jag ser det mysiga istället. Allt är rosa och fluffigt när jag ser vår lilla familj framför mig. Promenera med barnvagn och vara kära. Jag är inte dum, jag vet att det innebär mycket ansvar och en stor förändring, men jag kan bara inte fokusera på allt negativt som han gör. Jag funkar inte så.

Förlåt att jag tar så mycket plats. Det är bara en av mina vänner som vet om hur jag känner uti det här så det är ganska skönt att skriva av sig bland främlingar.
Vi kör på med bröllop om ett år och han har sagt att vi måste prata om det här fler gånger. Han sa det. Att det får inte bli nåt vi går och mår dåligt över utan att prata med varann. Och visst har han ju rätt i det. Men jag mår ju så dåligt av att prata om det...
Kommer han ändra sig? Jag kommer inte lämna honom. Jag kommer gifta mig med honom. Jag måste. Han är allt.  

Många utav dom här beskrivningarna låter som mitt ex. Han är mitt ex just på grund utav barn-frågan. Det var otroligt jobbigt att göra slut är resten kändes så bra men såhär i efterhad är jag jätteglad över att jag gjorde det. Nu har jag hittat en helt fantastisk kille! Vi fungerar och tänker lika på alla plan och han vill ha barn, nästan mer än mig:) Anledningen till att vi planerar bröllop just nu är för att jag vill gifta mig innan vi försöker skaffa barn - då kunde han inte vänta med att fråga:)

jag vet hur ni känner.... jag träffade min fästman när jag var 14 och han 23. är nu 20 och han fyller då 30 i maj. och vi har alltid haft olika syn på barn. jag vill så gärna ha barn! jag kunde ha skaffa för 2 år sen om han ville och jag inte hade försnuft.. men men.. han har ju sagt att han vill ha barn.. men inte nu.. kruxet är.. att jag tror honom inte riktigt.. han är ensambarn och jag tror lite (i hans fall i alla fall) att det är därför han ogillar barn. 

han sa en dag att han inte vill ha barn endast för själviska skäl. ex att han inte kan fara vart han vill om han har barn, han måste ta ansvar etc. blev väldigt ledsen att höra det... han säger oxå (när jag lagt fram förslaget) att han är liiite orolig att vårt/våra barn ska bli som han när han var liten. han har ADHD/asbergers och var en VÄÄÄLDIGT jobbig unge. nu har har "vuxit till sig" om än jag ser många tecken på sina diagnoser.  och att en av mina bröder har ADHD gör risken ur ärftlighetssynvinkel, ännu större. 

men som sagt. han har sagt att han kan tänka sig skaffa ETT barn. men jag vill ju att han ska VILJA ha barn. inte bara för min skull. och jag älskar han så mycket att... tja.. ärligt så jag kan inte lämna han. jag lever, i sorg, hellre utan barn, än utan han.  

nu tog jag oxå upp en hel del plats.. men jag vill väl dels berätta at tni är itne ensam, och dels få bara prata av mig..  

Men hur klarar man av att göra slut med någon som man är beredd att leva hela livet med? Jag vill ju han! Och allt han är, i mitt liv för alltid. Jag är beredd att chansa på att bli utan barn, men tänk om det äter upp mig innifrån. Jag är så rädd för att börja hata honom för det när jag är 35 och han fortfarande inte vill. Jag är äldre än honom och förstår att han inte är redo nu (det är inte jag heller) men att veta att det kanske aldrig bli någon familj, det är tungt att leva med. Men att leva utan honom? Det går inte!

du och jag har exakt samma tankegång. jag känner oxå att ne. jag vill verkligen leva med min m2b. och om det inte blir barn.. fine.. är oxå rädd att jag kommer vara bitter och ångra mitt val.. men.. jag kan inte lämna min älskling... dessutom är jag ju "bara" 20.. vem vet.. om 5 år när han är 35 så kanske. :P