Längtan efter barn och missförstånd
Sitter på jobbet och kan inte koncentrera mig, är så ledsen just nu! Måste skriva av mig..
Min sambo och jag har varit tillsammans i 8 år. Vi har alltid varit väldigt lyckliga och har ingen stormig relation. Det enda vi inte tyckt rikigt lika om är barn. Men vi träffades när jag bara var 20 år och då börjar man ju inte med att planera barn.
Åren gick och han slängde då och då ur sig en hel del kommentarer så som: Kommer det vara barn på festen? Usch! det gjorde mig väldigt ledsen eftersom jag ville ha barn men var inte rikigt säker på om han skämtade eller menade allvar. Det enda han sa var att han inte "inte ville ha barn".
När vi varit tillsammans i 3 år försökte jag för första gången prata om det på allvar. Jag sa att jag absolut ville ha barn och att jag inte ville vänta tills jag var 35. Jag tyckte det var lika bra att lägga korten på bordet så vi inte lägger ännu fler år om relationen tillslut blir omöjlig pga att den ena vill ha barn och den andre inte. Han sa att han ville ha barn men inte just då. Vi gjorde upp en "plan" som gick ut på att vi skulle ha utbildningar, jobb, hus och ha gift oss innan vi skaffade barn. Vi skulle också hunnit resa lite tillsammans. När vi gissade skulle det tillfället inträffa inom en 5-års period vilket kändes ok för båda.
Under åren har jag väldigt försiktigt tagit upp det då och då, jag har absolut inte velat tjata. Jag har nämt det max en gång per år. Varje gång har varit som att det tidigare samtalet inte ägt rum utan vi har fått börja om från början. Tillslut har vi kommit fram till samma sak men i takt med att åren gått har ju också tidsrymden om 5 år krympit och han har mer och mer börjar "anklaga" mig för att stressa.
Nu står vi här efter 5 år, med utbildningar, jobb, hus och snart giftemål med efterföljande drömresa. Igår försökte jag ta upp det igen. Jag hade varit hos barnmorskan och fått nya p-piller och sade att detta var ju sista gången jag gjorde det på ett tag. Då var det som att börja om från början igen! Och nu sa han att han tycker jag tokstressar som säger att jag vill börja försöka skaffa barn inom ett år. Han säger saker som: Varför måste det bestämt vara just det nu, detta året?
När jag antyder att om han inte är säker på att han vill ha barn (och då menar jag inte: kanske om 5 år till) så måste han ju säga det så jag kan ta ställning till det. Annars känns det som att han håller kvar mig genom falska förhoppningar ett år i taget. Det tolkar han som att jag hotar honom med att göra slut och att det inte spelar mig någon roll vem jag skaffar barn med bara jag får barn!
Det känns som att det är en omöjlig situation. Jag vill absolut inte göra slut för jag älskar honom oerhört mycket och vill leva med honom resten av livet. Men jag vill inte vänta och vänta och vänta.. jag vill ha barn och längtar efter det så mycket. Jag vill heller inte övertala honom till det och tvinga honom att lova något. Då skulle vi aldrig bli lyckliga och han kommer känna sig instängd.
Jag skall fösöka boka tid hos familjerådgivaren men annars vet jag inte vad jag ska göra. Känns inte som det finns någon utväg..