Tillräckligt starka känslor
Jag och min pojkvän har kraftiga kommunikationsproblem just nu – anledningen är om han har tillräckligt starka känslor eller inte. Det började över en middag då han sade att han gjort slut med sin tidigare flickvän, dels för att hon var fel, men även för att hon hade 2 barn i bagaget. Detta fick mig att ställa följdfrågan om han var ihop med mig för att han var förälskad i mig eller för att jag var en barnlös kvinna i största allmänhet. Det var då det började…
Om han hade lugnat sig med att han inte riktigt visste om han trodde på förälskelser, men ack nej. Sedan drog han sig till sinnes hur fruktansvärt förälskad han var under sin gymnasietid (han är nu 36) och sedan under sin studietid – åååå- det var denna tjej – hon var tyvärr upptagen och bodde ihop men hon hade hafr honom vid sidan av såååååååå kär han hade varit. Så kär har han aldrig varit senare. Inte ens med kvinnan som han var gift med under ett år några år senare – där hade det växt fram, sedan hade det inte fungerat ändå, men det hade känts helt rätt då de gifte sig. Efter detta utlägg säger han att han tror att känslorna kommer att växa fram med mig. Han trivs ju så otroligt bra i mitt sällskap, vi har alltid roligt ihop, vi kan prata om allt, har liknande värderingar…Det var den torftigaste anledningen jag hört!!! Jag sade då att jag vill ha mer – jag tor inte på förhållanden där det enda man har ihop är att man är föräldrar (Vi vill båda ha barn, om med varandra är en senare fråga) Detta var i fredags – jag var knäpptyst hela lördagen och surade (ok omoget jag erkänner, men jag var så sårad att det var omöjligt att bete sig på annat sätt än högst pubertalt). Han var också tyst.
Så på söndagen vaknade jag upp tidigt och var kokande-alla dessa instängda känslor hade gjort mig helfrustrerad och inte så litet arg. Efter att ha kokat kaffe (vi befann oss i en liten stuga bortom all civilisation och redlighet över helgen) stormade jag in och frågade om han inte hade funderat över hur hans fredagsuttalande hade påverkat mig hur jag kände? Jo det hade han ju och han ville gärna prata om vårt förhållande. Jag kom av mig litet och inväntade det värsta. Han hade också funderat och kommit fram till att han ville fortsätta vårt förhållande. Han hade ju aldrig velat göra slut heller f.ö. Jag kom av mig alldeles här och började gråta. Nå jag var fortfarande avståndstagande – för alla jobbiga känslor fanns kvar inom mig (vi kvinnor förväntar oss nog mer storstilat än bara en mening, med all rätt). Avböjde hans erbjudande om middag ute – orkade inte prata över huvudtaget – var trött efter att mest legat och vridit och vänt mig i sängen under två dygn. Så på måndag morgon, innan vi gick till jobbet, undrade han om han inte kunde få bjuda på middag på kvällen, så kunde vi kanske spela litet biljard innan.
Jag kände under biljarden att jag inte kunde koncentrera mig på annat än varför han egentligen ville fortsätta, med så svaga känslor. Jag ville verkligen prata om detta. Nå under middagen så säger han att tycker att jag är snygg, läcker, han är attraherad (vi har ett, nåja hade ett fram till i fredags, bra sexliv), är nästan alltid glad, jag gör honom glad. Då måste jag fråga vad det egentligen är som han söker förutom detta. Det vet han inte – då – tidigare var det något i maggropen som han saknar…om han nu saknar det. Men varför tog han annars upp det över huvud taget – kan det vara hans undermedvetna???
Sedan ville inte han prata om det mer för att inte försämra sin sits ytterligare. Eftersom jag kände att jag inte klarar av att bo under samma tak som honom just nu - vi har varsin lägenhet men under de 6 månader vi har varit tillsammans har vi bott i samma lägenhet samtidigt, oavsett vilken - har han flyttat ut ur min lägenhet (där vi bott mest). Jag erkänner gärna att jag kanske överreagerade över själva situationen men det var mer fråga om reaktioner än agerande. Vi ska ses om några dagar för då ska han ha rett ut sina känslor.
Är det för torftiga känslor han har för att fortsätta detta?
Han är väldigt kramig och han pussas gärna offentligt, håller gärna handen och så, men verbalt kan jag inte med bästa välvilja påstå att han direkt har överöst mig med komplimanger – ska vara om jag har haft några extremt läckra kläder då. Den av oss som var drivande i detta förhållande från början var han, även om jag uppskattade uppvaktningen.
Jag har följt andra trådar i detta forum och funnit och det är många sunda åsikter som ventileras här, varför jag hoppas få respons på mitt problem också.