Hjälp med svartsjuka! (Vääldigt långt)
Så, killen och jag har varit tillsammans i snart 1,5 år och under hela den här tiden har han smsat konstant med ett on-again-off-again ex. Historien lyder:
I början irriterade jag mig något fruktansvärt på att han smsade med henne dagarna i ända, men jag sa ingenting för de var ju "bara vänner" numer, så lite tålmodig får jag väl vara. Jag ville ju självklart lita på honom. När ett halvår passerat smsar han fortfarande lika mycket med henne ochjag gjorde något väldigt dumt som jag skäms för och ångrar. Jag läste hans sms. Vad jag fick läsa gjorde mig starkt illamående. De pratar om gamla minnen i form av hur de kände för varandra, hur de saknar varandra, hur de inte skulle kunna motstå varandra om den andra försökte med några närmanden. Men så lägger de in ett klassiskt "men det vore ju dumt för du har flickvän/pojkvän nu hehe". Men sen fortsätter de lik förbannat.
Jag ville verkligen inte läsa mer, både för att jag mådde dåligt över att ha gjort det, och över vad jag läste. Jag pratade helt enkelt med honom, utan att bekänna min synd, och sa att jag har svårt att acceptera att han smsar med "F", som vi kan kalla henne, så mycket som han gör. Självklart får de fortsätta prata, men han kanske kunde dra ner på det liiitegrann? Jo, det kunde han tänka sig. Och så höll det i sig, i en månad ungefär och sen var de back on track.
Under tidens gång har jag flera gånger försökt att prata med honom om att jag har svårt för henne (även för henne som person då jag vet att hon talar illa om mig och kanske för att hon flirtar med min kille?) och att jag inte uppskattar att han ger henne så otroligt mycket uppmärksamhet. Sist frågade jag honom när han pratat med henne sist och fick svaret "inte på flera månader". Eeep, wrong answer. Jag vet att de pratat hela tiden, senast samma dag jag frågade. Ni vet, ser en glimt av inkorgen när han smsar med någon annan etc.
Jag gick ut i hallen en kväll för att hämta mobilen till honom när den tog emot ett sms (de visas direkt) i vilket hon frågade när de skulle träffas och var. Problemet med det var bara att han skulle på fest "med grabbarna" och jag fick inte följa med just för att det bara skulle vara grabbarna där. Oh really? Jag har förstått att han inte berättar detta för mig då han tror (vet) att jag kommer överreagera.
Poängterar: Jag tror inte alls att han är otrogen. Jag tycker bara att de har ett ohälsosamt (för mig..) nära förhållande och det verkar vara oavslutat. Jag har problem med att hantera detta då jag är i grunden är en svartsjuk person. Jag vill lita helt och fullt på honom och därför säger jag aldrig att han inte får träffa någon eller bråkar om det utan uttrycker bara lugnt och sansat om jag har svårt för någonting (textbook alltså).
Problemet: Problemet har nog framgått ganska tydligt. Jag är svartsjuk. Jag anser att jag har rätt att vara det med tanke på deras förhållande, men jag vill inte dra för höga växlar på någonting som jag tolkar subjektivt. Men hur "lär man sig" att sluta vara svartsjuk? Jag har alltid lidit av det och kan inte sluta. Det tär på mig och jag vill inte att det ska lägga sig som en käpp i hjulet för vårt förhållande. Han är nämligen inte alls svartsjuk och jag förstår att han inte kan riktigt förstå hur det känns för mig.
Är det någon som har något råd?
(Tack för att Du tog dig tid att läsa!)
