Ta hans efternamn som mellannamn?

Jag har fasat i flera år för vad som skulle hända när vi gifter oss för jag har ett ovanligt namn och han har ett vanligt namn och jag vill inte byta, men vill samtidigt att vi skall heta lika.

När jag väl tog upp det med M2B accepterade han utan vidare att byta till mitt.

Där ser man vad man kan oroa sig i onödan. Snacka om att jag blev glad för det, för jag förstår verkligen hur krångligt ni har det (well, det är ju inte livsavgörande, men ändå ett problem..) 

Ah, vad skönt! Min M2B skulle aldrig någonsin byta till mitt (som är något ovanligare).
Han är på tok för konservativ för det (anser att det alltid är mannens namn som ska användas för hela familjen, oavsett namnens vanlighet), bävar för att inte längre kunna vara med i den släktförening som tydligen finns (ej adligt namn, tvärtom – men finns tydligen ändå några urskiljbara släkter) och är dessutom känd i sin bransch och i medierna med det namn han har. Han skulle möjligen kunna tänka sig att ta det som mellannamn, men då tror jag att det blir bättre att jag behåller mitt namn som efternamn och tar hans dito som mellannamn...
Svårt med namn!

Vi har behållit varsitt namn och är faktiskt lika gifta och glada för det! Så det ä rju absolut ett alternativ, det är ju knepigare att vilja ha samma men inte kunna enas, särskilt om det är svårt att ha en vettig diskussion. Starka identitetsskäl kring sitt eget namn kan ju kvinnor också ha (jag t ex).

Ja, både M2B och jag har mycket stark identitet kring våra respektive namn... Men jag ska försöka övertyga honom om att giftermålet (och glädjen!) inte (bara) sitter i namnet. Han vill att folk ska tänka på oss som ”Familjen XXXX” [hans namn] men då svarar jag att folk gärna får säga så om oss om de vill, även om XXXX ”bara” är mitt mellannamn.
Han tycker att jag kan använda mina nuvarande namn som ”artistnamn” och byta till hans namn, men han förstår nog också att mitt namn är viktigt för mig...

Vilka pinsamma inställningar så många män har. Det är faktiskt inte det traditionellt historiska i Sverige att hustrun bär mannens namn, det tillkom på allvar med 1901 års namnlag. Längre tillbaks än så hade ju den stora massan vanliga fadersnamn, "patronymikon" som det heter, precis som islänningarna i normalfallet har än idag - och Lisa Karlsdotter hette fortfarande Karlsdotter sedan hon gift sig, och bytte inte till Martinshustru...

Och även i de högre stånden där släktnamn fördes skrevs gifta kvinnor generellt med sitt bördsnamn och inte med makens, nästan ända fram till just 1901 års namnlag. Under 1800-talet börjar det synas exempel på att kanske särskilt änkor skrevs med framlidne makens namn snarare än faderns, men oftast nog ändå med uppgiften om "född (flicknamnet)".

Själv har jag alltid känt att jag definitivt vill se mitt namn på eventuella barn, just för att det är det traditionellt historiska, men i gengäld att det absolut inte är något krav att den lika eventuella hustrun ska byta till mitt namn, eftersom det inte är traditionellt eller historiskt att det "ska" vara så.

Hmm, en fråga om någon kan svara...

Har bytt till min mans efternamn men behållt mitt som mellannamn. Undrar då Om jag när jag skriver under saker ska skriva Evelina Ericsson Pihl eller bara Evelina Pihl??? Blir smått förvirrad!!

Samma problem här! Min sambo har ett "vanligt" efternamn och jag ett "ovanligt". Tänkte ändra mitt till mellannamn och ta hans som efternamn, men har nu ringt till Skatteverket och slutligen till Polisen och fått veta att man då måste skriva under ALLT med båda namnen. ALLTID. Och vi har 2 rätt långa namn, så det känns väldigt jobbigt.
Så nu vet jag inte hur vi ska göra! :S

Det där upptäckte jag också, men lite försent! Jag hade ett ovanligt efternamn som jag redan bytt till mig (från pappas namn till mammas flicknamn), så jag har ju valt det namnet och inte bara fått det. Han har ett vanligt (men ganska fint) efternamn, och kunde inte tänka sig att byta eftersom han är forskare och det skulle ställa till det i publiceringshistoriken som är väldigt viktig för forskare.

Jag tänkte först att jag skulle ta hans namn som mellannamn, men det blev dåligt flyt i namnet då. Aniara Mittnamn Hansnamn rullade mycket bättre! Det är högst osannolikt att vi kommer att ha några barn, så jag behöver inte bekymra mig över att inte kunna ge dem släktnamnet heller.

Men jag hade faktiskt inte räknat med att det skulle bli så lååååååååååååångt att skriva under varje gång! Det händer att jag fuskar och bara skriver Aniara Hansnamn, då blir det t.o.m. kortare än innan. Som t.ex. när vi var på bröllopsresa, och varje grej man köpte (drinkar, snorkelhyra, vykort osv) skulle skrivas upp på rummet. Orka, liksom.

Det undrar jag med!!
Har själv ett ovanligt efternamn, men vill som att hela familjen ska heta samma namn och barnen heter som blivande. Tänkte då att jag kunde ha mitt efternamn som mellannamn, men har funderat likadant. Hur gör man när man ska skriva under? Alla tre namn eller bara för- och efternamn?

Aha, detta har jag funderat över. Tänkte först behålla mitt namn som mellannamn och ta hans efternamn. Bara för att behålla mitt ganska ovanliga efternamn. (Hans är dock ovanligare)
Men måste jag hålla på att skriva den namnteckningen och titulera mig på så sätt hela tiden vet jag inte om det är så viktigt för mig. Jag vill inte ha två efternamn utan det räcker ju med ett!
Känns bara lite lustigt att inte längre presentera mig med det namn jag har haft 31 år!