Det här med namn känns knepigt...

Både jag och min blivande har ovanliga efternamn. Mitt är det bara min familj som heter. Jag kommer dock att byta till hans efternamn, då vi har 2 gemensamma barn med hans efternamn. Kommer ändå behålla mitt nuvarande efternamn oxå, fast som mellannamn då jag har en son sedan tidigare som även han har mitt efternamn som mellannamn. Vad krånligt det lät när man skrev det... hehe.. Jag kommer gå från Jenny Werneholm till Jenny Werneholm Weschke, men jag kommer inte att använda Werneholm till vardags. Möjligtvis bara som initial. :)

här har båda ovanliga efternamn...tyvärr ska jag säga för vi har haft ordentliga DUSTER runt ämnet...

Vi har tvillingpojkar som kom 2009 och då var det lååååååång diskussion vilket slutade med att jag gav med mig och de fick min sambos efternamn, nu är det så att min sambo är från Thailand och är dessutom sist i sin släkt med efternamnet speciellt som hans syster och mamma tagit namn från plastpappan som är svensk och har ett -son efternamn.

Själv har jag ett efternamn som går tillbaka till min farfar och hans bröder som hette Johansson, dom tyckte redan då att det var lite för vanligt så dom bytte vilket betyder att det ju faktiskt bara är vi som heter det...

Jag har väldigt svårt att se framför mig att jag skulle ha min sambos efternamn....och han kan inte alls tänka sig att byta heller, samtidigt så tycker jag att det känns som en del av samhörigheten när man gifter sig att man liksom har samma efternamn....men det kanske bara är löjligt..

när pojkarna dessutom var ett par månader så ångrade jag mig att dom fått sambons efternamn så¨nu har dom mitt namn som mellannamn med...stackars barn deras namn är så långa att det inte får plats på pappret knappt......men jag vet inte alls hur man ska lösa detta annars=/

vi tänkte från början byta till mitt (ganska ovanliga) efternamn, lite trist för han är den siste av sina syskon med sin familjs (ganska vanliga) efternamn. samtidigt kändes det lite skumt att en av oss skulle "ta" den andres namn, som att han skulle sugas in i min släkt mer än jag i hans...sen snubblade vi över hans farmors flicknamn och blev förtjusta båda två och valde det istället.

det roliga är att en sak vi tyckte var så bra med namnet vi valde är att det stavas precis som det låter.

trodde vi.

många tror att det ska stavas på ett annorlunda eller mer "gammaldags" sätt, så nu får vi istället frågor som
"ska det vara dubbel-a? nej, bara ett a..."
"ska det vara ett f? eller fw? nej, bara ett vanligt v..."
"ska det vara med sz? nej, bara ett s...."

och det händer ofta! hette vi t ex Lavesand skulle vi nästan lika gärna kunnat stava det Llaafweszand tror jag =D

så kan det gå =)

Jag har ett -dotternamn istället för ett -son och jag hade bestämt sen länge tillbaka att jag skulle fortsätta heta det eftersom det ju är JAG, min identitet bokstavligt talat...

Men så kom min blivande in i bilden med ett vackert släktnamn som bara den familjen/släkten heter. Och det klingar så fint tycker jag och det finns så mkt stolthet över namnet bland hans släkt.. Historien om hur namnet kom till berättas gång på gång vid släktkalasen! Nu har ingen antytt att jag "måste" ta det namnet eller att det förväntas särskilt som jag redan har ett "eget" -dotternamn. Tror inte ens de skulle våga antyda såna krav. Däremot skulle de säkert bli jätteglada eftersom de vet att mitt namn betyder mkt för mig. Och det knyter ju samman mig och pappa på sätt och vis då det är hans "-dotter" jag är. Men hans släkt är numera mer "min" släkt än min egen släkt och jag har bestämt mig för att ta hans namn. Han kan ju faktiskt inte ta mitt även om han ville!

Både jag och sambon är ensamma om våra namn i Sverige och jag blir ensam om mitt namn även när jag byter till hans släktnamn. Det är lite jobbigt ibland, man kan inte slänga ut sin namn hursomhelst och närsomhelst men ett -sonnamn skulle jag aldrig i livet ta, jag är ju tjej!