Det här med namn känns knepigt...

Jag har inte egentligen ett problem, min killes namn är det bara hans familj som har i Sverige, så det är ovanligt. Mitt efternamn är ett utav de vanligaste -son namnen. Däremot har jag haft svårt att komma till sans med att jag blir av med mitt namn, att jag tar hans. Jag vill inte ha dubbelnamn, för hans namn kan folk tycka är svårt att stava till (även om det ligger bra på tungan) och jag vill inte komplicera det ytterligare med att lägga till mitt namn där nånstans. Nu har jag bestämt mig för att ta hans namn, och är glad för det, men har stött på en hel del grymtningar från t.ex arbetskamrater som säger saker som att "jag skulle då ALDRIG ta nån annans namn, det är jag för stark för, varför ska kvinnan alltid byta?". Och det är den trevligaste formuleringen jag hört från de som ställer sig negativa. Den inställningen gör mig ju lite nere, gillar inte känslan av att jag skulle vara svag bara för att jag byter efternamn.
Sen finns det ytterligare faktorer som drar ner, jag är forskare och har publicerat i mitt gamla namn. När jag sen byter namn kommer det ju se ut som att jag har färre artiklar än jag har, när jag väl fortsatt publicera i det nya namnet. Men det är smällar man får ta tycker jag.

Min blivande har ett son-namn och jag har det inte, men mitt namn är inte så ovanligt. Jag kommer inte ta hans namn och han vill inte byta till mitt. Då återstår att hitta ett nytt och eget och det kan ju vara spännande samtidigt känns det som man "klipper" allt om man gör så. Fast samtidigt är det ju mysigt att vi i vår familj med våra namn skapar ett eget namn. Är väldigt kluven i frågan faktiskt, det enda jag vet med säkerhet är att jag inte byter till hans namn.

Nali : Jag håller väl delvis med, dvs om jag hade det ovanliga namnet och han det vanliga hade jag inte ens övervägt det, just pga mitt arbete. Men nu har han det ovanliga namnet och det finns absolut ingen anledning för honom att byta till mitt som är så vanligt. Ska jag vara ärlig så är mitt efternamn ett sånt som jag aldrig riktigt varit stolt över, eftersom alla har det. Så då får jag ta ställning till om vi ska ha olika namn, eller om vi ska dela hans. Hans namn är det hans föräldrar, bror och fru som har (och nu deras barn), så det finns något fint att försöka hålla det namnet i liv också. Hoppas på att folk som kollar upp mina artiklar kan leta sig tillbaks och lista ut att jag är densamma (men det är nog inte så troligt).

Vi har haft samma dilemma, Min M2B har ett -son namn som jag inte vill ha. Han kan inte tänka sig att ta mitt namn som är hyfsat ovanligt. Våra tre barn har mitt namn.

Efter många om och men (läs hetsiga diskussioner) så har kommit fram till att han tar sin mormors namn och sedan byter jag och barnen till det.
Det blir ju på ett sätt rättvist, att vi alla byter namn, men det var en lång väg dit och det känns lite läskigt att byta bort sitt namn.
Men det var en stor anledning till att jag ville att vi skulle gifta oss, att familjen skulle heta samma sak!

Vi har äntligen börjat komma fram till vad vi ska heta i efternamn...
Jag har hela tiden sagt att jag inte vill behålla mitt efternamn, mycket för att de flesta i min familj har numera andra efternamn efter giftemål, så jag förknippar inte min familj med det namnet ändå. och fastän det är en son-namn stavar alla fel på det...

Min sambo har varit väldigt inställd på att behålla sitt über-vanliga son-namn och det hade kanske funkat om jag inte varit forskare och det vore bra med ett mer ovanligt namn (för det är bara efternamnet som kommer synas i alla sammanhang). Som tur är kommer jag inte hunnit gett ut så många artiklar före vigseln, så det löser sig nog ändå.

Till slut hittade vi ett släktnamn några generationer tillbaka på min sambos sida som vi båda kan tänka oss. Det är ett tyskt namn och låter väl inte som ett normalt svenskt namn, men det hörs på namnet hur det ska stavas, vilket det inte gjort med mitt gamla son-namn. Nästa steg blir väl att ta reda på hur vi ska gå tillväga för att ta det namnet. Eftersom det inte finns i sverige innan, så borde vi väl kunna välja mellan att ta det som ett "nytt" namn (och betala) eller att sambon byter till släktnamnet (men då måste vi få fram tyska dokument på att det finns i släkten va?)

Vi har också diskuterat detta, livligt... Ingen av oss har något son-namn, hans namn finns dock ganska många som har och mitt är väldigt vanligt i tyskland. Han kunde tänka sig att ta mitt men när vi lyssnade på hur namnet lät så lät det otroligt tyskt och ingen av oss vill förknippas så mycket med tyskland, haha. Så vi har kollat lite på släktnamn, hans släkt är finsk och det finns en del fina namn men problemet är att folk kommer förutsätta att vi är finskar och kan finska och det kan ingen av oss heller. Hittade ett jättefint och ovanligt efternamn som min farmors mamma hade men det vill inte min m2b ha... Men vi gifter oss först 2012 så vi har lite tid kvar att bestämma oss. Vill absolut att vi ska ha samma namn eftersom jag personligen tycker att det känns som att man är mer en enhet då. Sen förstår jag att inte alla tycker på samma sätt där.

Min blivande man vill att jag ska ta hans namn,jag är inte alls gad över då han heter Nilsson

Jag tycker han kan byta alt att vi heter olika men det är tydligen inte nåt alternativ

/Blivande fru Nilsson