• Illi

    Redo för bröllop, men inte barn?

    Till sommaren ska jag och min sambo (varit tillsammans i två år och är i 30-års åldern) gifta oss. Vi har pratat om att jag i samband med bröllopet ska ta ut spiralen och att vi ska börja göra barn, då vi båda vill ha barn. Nu berättar sambon att det inte längre är givet att vi som par är redo för ett barn bara för att vi ska gifta oss. Att man inte är föräldrarredo bara för att man gifter sig.

    För mig har detta gått hand i hand, framförallt eftersom han är mannen jag ska dela mitt liv med och som jag vill ha barn med. Kan man vara redo att gifta sig med en kvinna som man inte är redo att skaffa barn med?

    Hoppas ni förstår frågan och kan ge lite synpunkter.

    Tack!

  • Svar på tråden Redo för bröllop, men inte barn?
  • anne på grönkulla

    Det kanske inte är så att han inte vill skaffa barn med dig, han kanske inte är redo för barn själv än, även om han vet att han vill leva med dig?

    Jag kan bara tala från min egen erfarenhet, vi gifte oss vid 31 och 34, men nu 5 år senare har vi fortfarande bara "nästan" kommit dit i livet att barn blir aktuellt. Jag vet ju vem som ska bli pappa till mina barn, men jag är fortfarande inte helt säker på att jag vill ha några (trots ett missfall nu i höst). Vi är så etablerade att vi absolut skulle välkomna ett barn, men till att vara angelägen om det har vi inte kommit än. Men det är nu inget mått, för oss iallafall, på hur stark vår relation är t ex.

    Kan du lyssna på honom och ta reda på vad det är som inte är självklart för honom? Det finns ju ingen naturlag som säger att man ska gifta sig och sen omedelbart få barn, vid en viss ålder, t o m. Kanske har han en annan dröm först? Hur kan ni lyssna på varann i detta? Det är ju ett stort beslut som ni bör vara ense om.

  • passionsblomman

    Det första man kan konstatera är ju givetvis att man självfallet kan vilja gifta sig och leva i sin tvåsamhet alldeles utan att vilja ha barn över huvud taget.

    Det andra jag själv funderat en hel del på, är vad i allsindar det egentligen är man väntar på att bli så "redo" för? Tror man att det ska tändas en grön lampa för "klara färdiga gå" eller vad?
    För tyvärr så är det faktiskt så att det har blivit ett allt större problem i samhället att folk faktiskt väntar så in i vassen-för attprecis allting ska vara så himla klart och man ska ha ordnat allt, upplevt si och så mycket "först" och så vidare, att när man väl kommer på att man nog ändå är redo-så kommer detinga barn.

    För att vi faktiskt som kvinnor tappar oerhört snabbt och mycket i fertilitet efter 30 och raset går SÅ mycket snabbare än vi vill veta om och ta in.
    "Tack för den stressen" tänker du nu. men jag har dels själv gjort en egen resa och dessutom nära förljt så många andra, att jag faktiskt inte tycker det är schysst att undanhålla fakta i den här saken.
    För att slippa utredningar, hormonbehandlingar, IVF:er och ångest över all väntan utan resultat, så kan jag inte annat än råda ALLA som vet att de vill ha barn "nån gång" och som kommit upp i 30-års åldern och har ett stabilt förhållande, att faktiskt låta livet hända en och glädjas åt ifall det funkar.

    Jag födde min första son när jag nyss fyllt 30. I tio år har jag önskat oss syskon, och vi har försökt allt som vi någonsin kunnat-men det bev aldrig något mer barn för oss. Alldeles för någon vecka sedan sa läkaren att det inte är troligt att det någonsin kommer att lyckas fö oss. Nu fyller jag 40 om några veckor och jag kan bara sörja hur vansinnigt fort de här tio åren gick och hur jag nu sitter med den stängda dörren i ansiktet och iropar inombords "inte redan inte redan!"
    Att det då dyker upp 40+are som hojtar " men jAG fick två barn efter 40 så det behöver inte vara kört" känns mer som att man måste ju inse att det finns alltid undantag.
    Men sanningen är att efter 35 blir det väldigt mycket svårare att bli gravid än vid 30. och efter 38 behandlas man som ett akutärende inom vården. Efter 42 får man inte adoptera och inte göra IVF heller.

    Så det är fakstiskt så, att har ni tänkte er fler än ett barn och varje barn kanske tar uppåt ett år att "få till" så bör du kanske förklara kalla fakta för din man. Min sambo har NU fattat hur bråttom det var. Det var ju så dags....

    Jag säger inte det här för att öka någon börda eller stressa upp någon, utan för att jag numera vet hur otroligt mycket BÅDE män och kvinnor överskattar kvinnans fertila ålder och hur mycket tid man har på sig. Vet man fakta i sammanhanget, så kan man fatta sina beslut utan att eftråt känna sig lurad och "varför SA ingen något"

    Lycka till med ert familjebildande. Jag hoppas du slipper uppleva smärtan i att inte få välja hur många barn man vill ha.

  • förlovadflicka

    Alltså, det är väl inte DIG han inte är redo att skaffa barn med, det är väl att han inte är redo att skaffa barn alls just nu? Jag är nitton när vi gifter oss, jag vill definitivt inte ha några barn innan jag är 25, helst aldrig om jag ska vara ärlig. Men det betyder väl inte att vi aldrig ska gifta oss heller :)

  • Sebastiána

    Många blir inte "redo" förrän barnet väl är fött.

  • Illi

    Hej igen och tack för era svar!!

    Precis som Sebastiana tror inte jag heller att man någonsin blir riktigt redo för barn. Min sambo vill gärna ha barn, men vill att det ska kännas bra till 110% i förhållandet då han själv är skillsmässobarn. Min invändning då är väl att känns det inte bra till 110% i förhållandet när vi gifter oss (och att vi då kan planera in ett barn), då bör vi inte gifta oss överhuvudtaget.

    Giftemål är inget jag tar lätt på och går in med en attityd som att "vi provar och ser hur det går". Giftemålet för mig är ett startskott på ett ansvarstagande om ett liv tillsammans där barn är en självklarhet (om vi nu kan få...). Denna inställning förstår inte sambon tyvärr... Men har jag fel, eller tar min sambo giftermålet för lättvindigt?

    Inte lätt det här :)

  • Snigel Bee

    Det går faktiskt! Jag är 30 år och gifte mig i sep och är verkligen inte redo för barn för det! Killen vill gärna ha barn men för mig är det fortfarande långt borta! För mig är äktenskap ett jättestort och skrämmande steg och barn är ännu större. Så det är inte så konstigt faktiskt att han inte är redo.

  • förlovadflicka
    Illi skrev 2010-12-09 08:14:02 följande:
    Hej igen och tack för era svar!!Precis som Sebastiana tror inte jag heller att man någonsin blir riktigt redo för barn. Min sambo vill gärna ha barn, men vill att det ska kännas bra till 110% i förhållandet då han själv är skillsmässobarn. Min invändning då är väl att känns det inte bra till 110% i förhållandet när vi gifter oss (och att vi då kan planera in ett barn), då bör vi inte gifta oss överhuvudtaget. Giftemål är inget jag tar lätt på och går in med en attityd som att "vi provar och ser hur det går". Giftemålet för mig är ett startskott på ett ansvarstagande om ett liv tillsammans där barn är en självklarhet (om vi nu kan få...). Denna inställning förstår inte sambon tyvärr... Men har jag fel, eller tar min sambo giftermålet för lättvindigt?Inte lätt det här :)
    håller med dig :)
  • Snigel Bee

    Uuuuush nu stressar du mig även om du inte menade att göra det! :S


    passionsblomman skrev 2010-12-08 21:56:07 följande:
    Det första man kan konstatera är ju givetvis att man självfallet kan vilja gifta sig och leva i sin tvåsamhet alldeles utan att vilja ha barn över huvud taget. Det andra jag själv funderat en hel del på, är vad i allsindar det egentligen är man väntar på att bli så "redo" för? Tror man att det ska tändas en grön lampa för "klara färdiga gå" eller vad?För tyvärr så är det faktiskt så att det har blivit ett allt större problem i samhället att folk faktiskt väntar så in i vassen-för attprecis allting ska vara så himla klart och man ska ha ordnat allt, upplevt si och så mycket "först" och så vidare, att när man väl kommer på att man nog ändå är redo-så kommer detinga barn.För att vi faktiskt som kvinnor tappar oerhört snabbt och mycket i fertilitet efter 30 och raset går SÅ mycket snabbare än vi vill veta om och ta in."Tack för den stressen" tänker du nu. men jag har dels själv gjort en egen resa och dessutom nära förljt så många andra, att jag faktiskt inte tycker det är schysst att undanhålla fakta i den här saken. För att slippa utredningar, hormonbehandlingar, IVF:er och ångest över all väntan utan resultat, så kan jag inte annat än råda ALLA som vet att de vill ha barn "nån gång" och som kommit upp i 30-års åldern och har ett stabilt förhållande, att faktiskt låta livet hända en och glädjas åt ifall det funkar.Jag födde min första son när jag nyss fyllt 30. I tio år har jag önskat oss syskon, och vi har försökt allt som vi någonsin kunnat-men det bev aldrig något mer barn för oss. Alldeles för någon vecka sedan sa läkaren att det inte är troligt att det någonsin kommer att lyckas fö oss. Nu fyller jag 40 om några veckor och jag kan bara sörja hur vansinnigt fort de här tio åren gick och hur jag nu sitter med den stängda dörren i ansiktet och iropar inombords "inte redan inte redan!" Att det då dyker upp 40+are som hojtar " men jAG fick två barn efter 40 så det behöver inte vara kört" känns mer som att man måste ju inse att det finns alltid undantag.Men sanningen är att efter 35 blir det väldigt mycket svårare att bli gravid än vid 30. och efter 38 behandlas man som ett akutärende inom vården. Efter 42 får man inte adoptera och inte göra IVF heller.Så det är fakstiskt så, att har ni tänkte er fler än ett barn och varje barn kanske tar uppåt ett år att "få till" så bör du kanske förklara kalla fakta för din man. Min sambo har NU fattat hur bråttom det var. Det var ju så dags....Jag säger inte det här för att öka någon börda eller stressa upp någon, utan för att jag numera vet hur otroligt mycket BÅDE män och kvinnor överskattar kvinnans fertila ålder och hur mycket tid man har på sig. Vet man fakta i sammanhanget, så kan man fatta sina beslut utan att eftråt känna sig lurad och "varför SA ingen något"Lycka till med ert familjebildande. Jag hoppas du slipper uppleva smärtan i att inte få välja hur många barn man vill ha.

     

  • blomtroll
    Illi skrev 2010-12-09 08:14:02 följande:
    Hej igen och tack för era svar!!Precis som Sebastiana tror inte jag heller att man någonsin blir riktigt redo för barn. Min sambo vill gärna ha barn, men vill att det ska kännas bra till 110% i förhållandet då han själv är skillsmässobarn. Min invändning då är väl att känns det inte bra till 110% i förhållandet när vi gifter oss (och att vi då kan planera in ett barn), då bör vi inte gifta oss överhuvudtaget. Giftemål är inget jag tar lätt på och går in med en attityd som att "vi provar och ser hur det går". Giftemålet för mig är ett startskott på ett ansvarstagande om ett liv tillsammans där barn är en självklarhet (om vi nu kan få...). Denna inställning förstår inte sambon tyvärr... Men har jag fel, eller tar min sambo giftermålet för lättvindigt?Inte lätt det här :)
    Tror inte att han behöver ta giftemål lättvindigt för det. Vi kvinnor har en tendens att börja överanalysera saker, i alla fall jag gör det hela tiden. Nu känner inte jag din blivande, utan bara spekulerar i resten. Kan det vara så att han (speciellt nu i juletider) börjar tänka på sin egen barndom och blir rädd att han inte kommer kunna ge era framtida barn ju den uppväxt han drömmer om? Det behöver inte betyda att hans funderingar gäller dig och eran kärlek, utan att han bara är rädd för saker man inte kan styra över (såsom framtiden).
  • passionsblomman

     


    Snigel Bee skrev 2010-12-09 09:13:20 följande:
    Uuuuush nu stressar du mig även om du inte menade att göra det! :S  

    Ja jag inser att det är en stor risk att den som läser känner så. Det är dock tyvärr icke desto mindre sant ändå. Och det är så förödande många som sitter och inser i efterhand vad de borde ha vetat i förväg, så det behövs nog tyvärr uppmärksammas.

    Jag menar inte att man ska göra saker i panik, men som jag sa, har man ett stabilt förhållande och inställningen att barn är tänkta att ingå i ens liv, så behöver man faktiskt ta tag i det när man passerat 30. Det ÄR faktiskt en naturlag och naturen ger blanka fan i den emotionella "redo-graden" den bryr sig om äggen man har och kvaliteten på dem. Vi föds med vår äggreserv och kvaliteten på äggen sjunker drastiskt de sista åren. Det är bara att greppa att åren mellan 30 och 40 ÄR de sista åren i just det här sammanhanget om man är kvinna.
    Det passar JÄVLIGT dåligt in i hur vårt samhälle ser ut, hur vi planerar våra liv etc. Men det är ändå så.

    Rent bioloigiskt borde vi få våra barn mellan sådär 18 och 27 och SEDAN göra allt det där vi nu planerar att göra först, innan och före.

    Sedan tror jag allvarligt talat att vi har alldeles ENORMT stora krav på hur "rätt" och "redo" och tillrättalagt allt ska vara för att vi ska våga sätta barn till världen. Kontroll in i minsta detalj, planering på nivån att många tom talar om vilka månader det året det inte passar med graviditet för"då är det den resan eller det bröllopet".

    Jag tror vi både överskattar tron att det en dag splötsligt ska slå ner en känsla i kroppen och sinnet: NU är jag REDO
    och dessutom har vi en otroligt naiv och stark övvertro på hur mycket man själv får vara med och bestämma i det här sammanhanget.
    Vi hör med våra öron att "det kan ta uppåt ett år innan man blir gravid". Ändå blir vi helstressade när det tagit tre månader av oskyddat sex och inget blivit.
    Jag tror det hänger ihop med vår snabba tid, med sms, mail och allt annat som gjort oss vana vid att allt i livet sker ganska omedelbart. Att vänta på något hör inte till kreditkortens och internets generation. Inte att inte ha garantier heller.

    Hur som helst TS, jag tycker inte någon av er har fel.
    Ni säger ju egentligen precis samma sak: att ett liv tillsamamns och barn är något ni båda tar på största allvar. Ta fasta på det istället och hälsa din sambo från mig att några 110% får man aldrig i det här livet. Han behöver inte utkräva det av sig själv. Eller dig. Det han behöver göra varje dag är att välja dig och ert liv och era barn. Precis som du. Det är när svackorna kommer som det blir extra viktigt. "Just nu suger det här, men jag väljer det ändå, för att det finns en morgondag och en väg framåt"

    Jag är skilsmässounge flera gånger om och jag förstår så väl vad han vill lova sig själv och sina barn. Det går inte att göra annat än sitt bästa och manmåste också våga tro på sig själv och sina val, det är man också skyldig sig själv. Hälsa honom det från mig.
    Ni har allt i världen att vinna och uppleva tillsammans.

    Lycka till!

  • 1700tal

    Passionsblomman - jag tycker det du skrev var jättebra, tack för ditt inlägg och att du delar med dig! Jag och min blivande har pratat en del om våra planer, förutsättningar och ev barnlöshet och jag läste faktiskt upp ditt inlägg för honom. Tänkvärt och brutalt, tyckte vi båda... Vi har dessutom 4 års åldersskillnad mellan oss (jag är äldre), jag har jobb och han studerar så jag har ofta känt att jag ligger "före" honom. Eller jag kanske ligger efter om man nu lyssnar på den biologiska klockan.. Åtminstone då när vi är färdigutbildade, gifta och "klara" för ev familjebildande.

  • LillieMae

     


    passionsblomman skrev 2010-12-09 13:28:11 följande:
      Ja jag inser att det är en stor risk att den som läser känner så. Det är dock tyvärr icke desto mindre sant ändå. Och det är så förödande många som sitter och inser i efterhand vad de borde ha vetat i förväg, så det behövs nog tyvärr uppmärksammas.Jag menar inte att man ska göra saker i panik, men som jag sa, har man ett stabilt förhållande och inställningen att barn är tänkta att ingå i ens liv, så behöver man faktiskt ta tag i det när man passerat 30. Det ÄR faktiskt en naturlag och naturen ger blanka fan i den emotionella "redo-graden" den bryr sig om äggen man har och kvaliteten på dem. Vi föds med vår äggreserv och kvaliteten på äggen sjunker drastiskt de sista åren. Det är bara att greppa att åren mellan 30 och 40 ÄR de sista åren i just det här sammanhanget om man är kvinna.Det passar JÄVLIGT dåligt in i hur vårt samhälle ser ut, hur vi planerar våra liv etc. Men det är ändå så.Rent bioloigiskt borde vi få våra barn mellan sådär 18 och 27 och SEDAN göra allt det där vi nu planerar att göra först, innan och före.Sedan tror jag allvarligt talat att vi har alldeles ENORMT stora krav på hur "rätt" och "redo" och tillrättalagt allt ska vara för att vi ska våga sätta barn till världen. Kontroll in i minsta detalj, planering på nivån att många tom talar om vilka månader det året det inte passar med graviditet för"då är det den resan eller det bröllopet".Jag tror vi både överskattar tron att det en dag splötsligt ska slå ner en känsla i kroppen och sinnet: NU är jag REDOoch dessutom har vi en otroligt naiv och stark övvertro på hur mycket man själv får vara med och bestämma i det här sammanhanget.Vi hör med våra öron att "det kan ta uppåt ett år innan man blir gravid". Ändå blir vi helstressade när det tagit tre månader av oskyddat sex och inget blivit.Jag tror det hänger ihop med vår snabba tid, med sms, mail och allt annat som gjort oss vana vid att allt i livet sker ganska omedelbart. Att vänta på något hör inte till kreditkortens och internets generation. Inte att inte ha garantier heller.Hur som helst TS, jag tycker inte någon av er har fel.Ni säger ju egentligen precis samma sak: att ett liv tillsamamns och barn är något ni båda tar på största allvar. Ta fasta på det istället och hälsa din sambo från mig att några 110% får man aldrig i det här livet. Han behöver inte utkräva det av sig själv. Eller dig. Det han behöver göra varje dag är att välja dig och ert liv och era barn. Precis som du. Det är när svackorna kommer som det blir extra viktigt. "Just nu suger det här, men jag väljer det ändå, för att det finns en morgondag och en väg framåt"Jag är skilsmässounge flera gånger om och jag förstår så väl vad han vill lova sig själv och sina barn. Det går inte att göra annat än sitt bästa och manmåste också våga tro på sig själv och sina val, det är man också skyldig sig själv. Hälsa honom det från mig.Ni har allt i världen att vinna och uppleva tillsammans.Lycka till!

    Hmm, ja du, har ju precis fått reda på att jag är gravid o har en annan tråd om min panik inför detta. Känns ju som att jag nog borde inse att det bara är att köra o kanske inte tänka så mkt.

  • passionsblomman

     


    1700tal skrev 2010-12-09 14:14:10 följande:
    Passionsblomman - jag tycker det du skrev var jättebra, tack för ditt inlägg och att du delar med dig! Jag och min blivande har pratat en del om våra planer, förutsättningar och ev barnlöshet och jag läste faktiskt upp ditt inlägg för honom. Tänkvärt och brutalt, tyckte vi båda... Vi har dessutom 4 års åldersskillnad mellan oss (jag är äldre), jag har jobb och han studerar så jag har ofta känt att jag ligger "före" honom. Eller jag kanske ligger efter om man nu lyssnar på den biologiska klockan.. Åtminstone då när vi är färdigutbildade, gifta och "klara" för ev familjebildande.

    Tack ska du ha!

    Jag läste förresten ditt inlägg i en annann tråd om barn eller ej. Tänkte på dig mycket igårkväll. Jag förstår dig mer än du anar. Inte minst när det kommer till alla kommentarer man fått genom åren. Tur att vi har stränga vapenlagar i vårt land. hade jag bott i Texas och gått runt med vapen ahde jag antagligen inte varit bara sekundärt barnlös utan också dömd till döden för mord vid det här laget...

  • GnuGS

    TS,


    Kan det inte vara så enkelt att din blivande man först vill njuta lite av tiden som nygift?


    Vi gifter oss i juni när vi är 39 resp 40, och jag kan sakna att vi inte har lyxen att planera några år för bara oss två, som vi kanske hade gjort om vi var 29 resp 30.


    Din fästman kanske till exempel vill göra en strapatsartad resa eller något annat med dig innan ni skaffar barn. Dessutom är det kanske så stort för honom att gifta sig, även om han vill det till 110 procent, att han först efter bröllopet kan ta in nästa stora steg..? Jag tycker hursomhelst inte att hans inställning är särskilt konstig, även om det naturligtvis är riktigt att ni båda bör ta in fakta om fertilitet etc.


     


    Passionsblomman,


    Väldigt fina och insiktsfulla inlägg även här! Jag tror absolut att det är riktigt att de flesta av oss har svårt att ta in fakta om hur snabbt fertiliteten sjunker.


    Samtidigt ser jag att det i min bekantskapskrets att de tjejer som är i slutet av 30-årsåldern eller 40+ och vill ha barn inte främst handlar om bristande biologiska insikter - tvärtom, de flesta är plågsamt medvetna om fakta. Men de träffar helt enkelt inte någon blivande far. (Vilket alla försöker lösa på olika sätt. En väninna har påbörjat proceduren för adoption - men DET är ju väldigt svårt numera för ensamstående, 40+-kvinnor som inte längre får adoptera från Kina. Också något att informera om, att den som vill adoptera bör ställa sig i kö så tidigt som möjligt och inte vänta tills man fyllt 40...)


    Själv har jag varit ofrivillig singel i många år, och mycket medveten om vad det innebär vad gäller chansen att få barn, samtidigt som jag inte varit beredd att liksom bara låta mig befruktas av något krogragg, eller att inleda adoption (vilket nog inte skulle ha funkat givet min ekonomi).


    Så det var väldigt roligt att träffa min M2B; vi blev ihop när jag var 38 år och 10 månader och förlovade oss en månad senare (väl medvetna om att vi inte har mycket tid att förlora, eftersom vi båda vill ha barn). Han bor dessutom i en av de få städer jag kan tänka mig att flytta till.


    Sedan vi förlovade oss har vi skippat preventivmedel, och hoppas på det bästa. Det blir lite stressande, eftersom vi _egentligen_ skulle vilja klara av bröllopet först och planera graviditet därefter. Men så kan man inte tänka när man är i vår ålder...


    Har alltid haft i bakhuvudet att IVF skulle kunna vara en sista utväg, men det är det dessvärre inte för oss eftersom M2B av religiösa skäl är starkt emot det... (Det enda i vårt förhållande som är en riktigt jobbig grej, där det liksom inte går att kompromissa.)

  • passionsblomman

    GnuGs, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du får uppleva att bli mamma! Det är ju individuellet hur kropen åldras rent biologiskt. man kan ju vara både ärldre och yngre än sina år, så jag hoppas att du hinner!

    Helt rätt är ju att man ju gärna faktiskt ska ha träffats först för att kunna planera barn.
    Jag och sambon träfffades när jag var 28, jag ville inte börja med hormoner (piller) igen, utan vi konstaterade tidigt att "blir det ett barn så är det välkommet" och alltså körde vi på som nyförälskade utan skydd. ändå tog det ett helt år innan sonen blev till. Vi har aldrig någonsin tagit för givet att det alls skulle bli barn. Det är därför det känns så orättvist att vi trots allt vi fattade (eller mest jag) ändå inte hann med mer än ett barn.

    Det här med adoptionsköerna är verkligen något man måste fatta också. Det tar ju för bövelen SKITlång tid att komma fram i dem.
    Och IVF är bara en hjälp, ingen garanti för barn. På klinken vi gått på får de samtal dagligen av kvinnor runt 42-43 som nu har träffat den rätte och skulle vilja göra IVF. De blir ju helt förstörda när de får inse att det är försent.

  • passionsblomman

     


    LillieMae skrev 2010-12-09 14:32:28 följande:
      Hmm, ja du, har ju precis fått reda på att jag är gravid o har en annan tråd om min panik inför detta. Känns ju som att jag nog borde inse att det bara är att köra o kanske inte tänka så mkt.

    Jag har sett din tråd och jag önskar dig verkligen att du snart kan få sätta en glad gubbe i samband med Gravid Istället för den ledsna i din trådstart.

    Jag vill bara uppmuntra dig att tro att du klarar mycket mer än vad dina rädslor viskar och ropar åt dig. Ibland kommer livet med lite egna kringelikrokar som ett bidrag till ens egna planering. En väninna till mig i Norge har ett valspråk med sig i livet från sin pappa: Det är gott å ha en plan, hvis du kan ändre den. (med reservation för stavningen)

    Alltså; med en plan har du möjlighet att göra förändringar och planen är bra, bara du också kan ändra den när det behövs.

    Du och din man vill ju ha barn tillsammans, visst? Då är det tidpunkten som är tveksam. Då vill jag skicka med dig att det allra mesta i tillvaron faktiskt går att styra upp och påverka på olika sätt och är man lösningsinriktad istället för problemorienterad så kan man med envishet och beslutsamhet åstadkomma nästan vad som helst.

    Att man sedan är skiträdd av och till under tiden, och tvivlar, oroar sig och förtvivlar-det ingår i att vara människa.

  • GnuGS
    passionsblomman skrev 2010-12-09 15:40:13 följande:

    GnuGs, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du får uppleva att bli mamma! Det är ju individuellet hur kropen åldras rent biologiskt. man kan ju vara både ärldre och yngre än sina år, så jag hoppas att du hinner!

    Helt rätt är ju att man ju gärna faktiskt ska ha träffats först för att kunna planera barn.
    Jag och sambon träfffades när jag var 28, jag ville inte börja med hormoner (piller) igen, utan vi konstaterade tidigt att "blir det ett barn så är det välkommet" och alltså körde vi på som nyförälskade utan skydd. ändå tog det ett helt år innan sonen blev till. Vi har aldrig någonsin tagit för givet att det alls skulle bli barn. Det är därför det känns så orättvist att vi trots allt vi fattade (eller mest jag) ändå inte hann med mer än ett barn.

    Det här med adoptionsköerna är verkligen något man måste fatta också. Det tar ju för bövelen SKITlång tid att komma fram i dem.
    Och IVF är bara en hjälp, ingen garanti för barn. På klinken vi gått på får de samtal dagligen av kvinnor runt 42-43 som nu har träffat den rätte och skulle vilja göra IVF. De blir ju helt förstörda när de får inse att det är försent.


    Tack, Passionsblomman!
    Jag är tämligen *ung* för min ålder och blir ofta tagen för betydligt yngre än jag är – men om det gäller även äggstockar etc vet man ju aldrig...
    Min syster fick sitt första (och tyvärr enda) barn (även två senare missfall) när hon var 40 år, och min kusin dito när hon var 41. Min farmor fick sitt andra barn, min pappa, när hon var 39 - vilket måste ha varit ovanligt då (i början av 1930-talet).
    Så jag har sett på nära håll att det kan gå – därmed inte sagt att jag kan tro på att det ”ligger i släkten/generna”...
    Nä, visst – IVF är givetvis ingen garanti, men ändå en möjlighet som är fantastisk. Jag bor i ett landsting som erbjuder en behandling till 39-/40-åringar (tror jag). Känns därför väldigt jobbigt att just min blivande man inte kan acceptera det (för att han som katolik inte kan acceptera att embryon förstörs i processen). Menmen, har vi tur så går det ändå...
    Nu var jag singel så länge, så jag har för länge sedan tänkt mig att jag kanske inte skulle komma att få barn. Har tre syskonbarn och två gudbarn som är fantastiska, så egna barn skulle liksom bara bli bonus (eller inte bara bonus, förstås, men ja - ni fattar nog!)
  • passionsblomman
    GnuGS skrev 2010-12-09 18:14:34 följande:
    Tack, Passionsblomman!
    Jag är tämligen *ung* för min ålder och blir ofta tagen för betydligt yngre än jag är – men om det gäller även äggstockar etc vet man ju aldrig...
    Min syster fick sitt första (och tyvärr enda) barn (även två senare missfall) när hon var 40 år, och min kusin dito när hon var 41. Min farmor fick sitt andra barn, min pappa, när hon var 39 - vilket måste ha varit ovanligt då (i början av 1930-talet).
    Så jag har sett på nära håll att det kan gå – därmed inte sagt att jag kan tro på att det ”ligger i släkten/generna”...
    Nä, visst – IVF är givetvis ingen garanti, men ändå en möjlighet som är fantastisk. Jag bor i ett landsting som erbjuder en behandling till 39-/40-åringar (tror jag). Känns därför väldigt jobbigt att just min blivande man inte kan acceptera det (för att han som katolik inte kan acceptera att embryon förstörs i processen). Menmen, har vi tur så går det ändå...
    Nu var jag singel så länge, så jag har för länge sedan tänkt mig att jag kanske inte skulle komma att få barn. Har tre syskonbarn och två gudbarn som är fantastiska, så egna barn skulle liksom bara bli bonus (eller inte bara bonus, förstås, men ja - ni fattar nog!)
    Intressant att höra din makes tankegång om embryona. Jag kan iofs förstå hur han tänker, för om man fått flera som både befruktats och delat sig vidare, så fryses de ju in, och i det fall man inte vill ha fler försök, så går de ju till spillo så att säga.
     
    MEN samtidigt så är det ju så att dessa på intet vis ännu är barn. Det embryo du får tillbaka till livmodern går till spillo det med, ifall det inte har bra nog kvalité för att fästa i livmoderväggen. Det gäller ens egna försök också. Dvs, det kan mycket väl hända att man har fått ett beruktat ägg och ett embryo en månad, men då det aldrig fäster får man heller inget plus. Och i det perspektivet så skulle ju samlaget -dvs försöket i sig-bli lika fel som ivf-försöket, då det gått embryon till spillo. Bara det att de gångern a får ni aldrig veta om. Att göra ivf är ju att mana fram flera månaders äggskörd på samma månad för att maximera chansen att just ett "guldägg" faktiskt finns bland dem man får fram. För ingen kvinna lossar bara guldägg månad för månad.
  • anne på grönkulla
    Illi skrev 2010-12-09 08:14:02 följande:

    Hej igen och tack för era svar!!

    Precis som Sebastiana tror inte jag heller att man någonsin blir riktigt redo för barn. Min sambo vill gärna ha barn, men vill att det ska kännas bra till 110% i förhållandet då han själv är skillsmässobarn. Min invändning då är väl att känns det inte bra till 110% i förhållandet när vi gifter oss (och att vi då kan planera in ett barn), då bör vi inte gifta oss överhuvudtaget.

    Giftemål är inget jag tar lätt på och går in med en attityd som att "vi provar och ser hur det går". Giftemålet för mig är ett startskott på ett ansvarstagande om ett liv tillsammans där barn är en självklarhet (om vi nu kan få...). Denna inställning förstår inte sambon tyvärr... Men har jag fel, eller tar min sambo giftermålet för lättvindigt?

    Inte lätt det här :)


    Varför skulle det vara att se lättvindigt på äktenskapet, att inte vilja ha barn bums? Jag förstår faktiskt inte det.  Livet tillsammans har ni väl ändå redan?

    Ingen av er har fel, skulle jag säga, men ni behöver lyssna mer på varann - jag skulle själv inte skaffa barn (eller gifta mig) med nån ajg inte upplevde att jag hade en god dialog med där man respekterade varandras olika åsikter.
  • Snigel Bee

    Jag tror inte alls att det behöver vara så att din sambo tar giftermålet för lätt. Jag tar inte giftermål lätt men tycker ändå att även om att gifta sig är stort så är skaffa barn ännu större och mer skrämmande.

    Denna tråden har verkligen skakat om mig. Har aldrig haft tankar på problem me om man är över 30 och barn. Känns för jävligt just nu. Inte nog me alla krav man har på sig som tjej nu har man även ett bäst före datum på sig! =(

Svar på tråden Redo för bröllop, men inte barn?