Redo för bröllop, men inte barn?

  Ja jag inser att det är en stor risk att den som läser känner så. Det är dock tyvärr icke desto mindre sant ändå. Och det är så förödande många som sitter och inser i efterhand vad de borde ha vetat i förväg, så det behövs nog tyvärr uppmärksammas.Jag menar inte att man ska göra saker i panik, men som jag sa, har man ett stabilt förhållande och inställningen att barn är tänkta att ingå i ens liv, så behöver man faktiskt ta tag i det när man passerat 30. Det ÄR faktiskt en naturlag och naturen ger blanka fan i den emotionella "redo-graden" den bryr sig om äggen man har och kvaliteten på dem. Vi föds med vår äggreserv och kvaliteten på äggen sjunker drastiskt de sista åren. Det är bara att greppa att åren mellan 30 och 40 ÄR de sista åren i just det här sammanhanget om man är kvinna.Det passar JÄVLIGT dåligt in i hur vårt samhälle ser ut, hur vi planerar våra liv etc. Men det är ändå så.Rent bioloigiskt borde vi få våra barn mellan sådär 18 och 27 och SEDAN göra allt det där vi nu planerar att göra först, innan och före.Sedan tror jag allvarligt talat att vi har alldeles ENORMT stora krav på hur "rätt" och "redo" och tillrättalagt allt ska vara för att vi ska våga sätta barn till världen. Kontroll in i minsta detalj, planering på nivån att många tom talar om vilka månader det året det inte passar med graviditet för"då är det den resan eller det bröllopet".Jag tror vi både överskattar tron att det en dag splötsligt ska slå ner en känsla i kroppen och sinnet: NU är jag REDOoch dessutom har vi en otroligt naiv och stark övvertro på hur mycket man själv får vara med och bestämma i det här sammanhanget.Vi hör med våra öron att "det kan ta uppåt ett år innan man blir gravid". Ändå blir vi helstressade när det tagit tre månader av oskyddat sex och inget blivit.Jag tror det hänger ihop med vår snabba tid, med sms, mail och allt annat som gjort oss vana vid att allt i livet sker ganska omedelbart. Att vänta på något hör inte till kreditkortens och internets generation. Inte att inte ha garantier heller.Hur som helst TS, jag tycker inte någon av er har fel.Ni säger ju egentligen precis samma sak: att ett liv tillsamamns och barn är något ni båda tar på största allvar. Ta fasta på det istället och hälsa din sambo från mig att några 110% får man aldrig i det här livet. Han behöver inte utkräva det av sig själv. Eller dig. Det han behöver göra varje dag är att välja dig och ert liv och era barn. Precis som du. Det är när svackorna kommer som det blir extra viktigt. "Just nu suger det här, men jag väljer det ändå, för att det finns en morgondag och en väg framåt"Jag är skilsmässounge flera gånger om och jag förstår så väl vad han vill lova sig själv och sina barn. Det går inte att göra annat än sitt bästa och manmåste också våga tro på sig själv och sina val, det är man också skyldig sig själv. Hälsa honom det från mig.Ni har allt i världen att vinna och uppleva tillsammans.Lycka till!