Ang pappa, så får jag be om ursäkt för FET-harangen, men jag antar att jag behövde få ur mig det där.
Jag tror att jag har lite svårt att medge att även jag har saker jag är besviken över och som gör ont. Jag vill gärna sätta ljuset på att jag minsann klart mig bra och att huvudsaken är att vi har en relation, att jag kan förlåta mina föräldrar deras mänsklighet etc. Dvs inte vara ett offer, inte döma mina föräldrar, vara lojal och inte gnälla om saker. Men, så fattar jag ju att även om jag är storasyster, även om jag har ett bra liv och inte fuckat upp tillvaron totalt för mig själv osv, så finns det saker jag missat och som lämnat sina spår.
Det som framförallt stör min sinnesfrid just nu, är nog att om han inte kommer för att han tycker att jag stressar upp mig för mycket, innebär det ju i klartext att han bara vill vara med migom jag är mitt trevliga, goda, välartade jag, som förtjänar att umgås med. Om jag är precis så full av sidor och avigheter som jag är-som kanske trött och stressad (kanske mest mentalt) lite vresig eller bara inte så himla nöjd med allt hela tiden, så väljer han bort mitt sällskap-och även min sons.
Då blir konsekvensen inom mig "Du kan inte ens vara trevlig nog för att din egen papap ska vilja vara med dig över juldagarna. Vad är du för människa, kvinna, dotter, mamma och syster egentligen? " och så känner jag mig misslyckad och värdelös. För man ska väl iallfall åtminsone kunna vara trevlig? Annars är det ju klart att ingen vill vara med en. 
Sedan får jag påminna mig om vilken kuf min pappa är. Att han nog har ganska svårt att vistas i miljöer där han inte kan göra allt precis som hemma-och att han inte är van att utsättas för något alls som ens kan påminna om kritik. Alltså blir även små saker som andras som lever i familj, nog inte ens tänker på, jobbiga för honom. Som att jag hyschade honom en gång ifjol, när jag bara ville höra ett par meningar av vad en person sa på tv innan jag ville lyssna på honom. Det var fruktansvärt otrevligt av mig och det fick jag veta också.
Att jag inte suttit ner alls på flera dagar utom vid måltiderna och farit runt och fixat med stort och smått fram till just precis det där tv-programmet och att det var just den biten jag ville se-typ fem minuter på hela helgen, var inte ens någon idé att förklara, för han fixar liksom inte att byta perspektiv. Och att säga "men pappa du då?" hjälper ju knappast. Dessutom var det kanske inte helt trevligt av mig-men det är precis det jag ändå tycker han borde klara och ändå vilja komma. För att alla i en familj vet att man inte är perfekta och att umgänget sällan är helt friktionsfritt-,men man träffas ändå, för att man är en familj. Det är DET som är pudelns kärna. Att han borde vilja träffa mig nästan oavsett.
Jaha, nu blev det en lika lång grej igen. Godmorgon och varsågod för att jag sänker stämningen redan innan klockan slagit åtta!
