Sonen och jag har pluggat i helgen. Det slutade med en rejäl konflikt igen, eftersom det updagades att han ännu en gång sagt fel dag förprovtillfället. det var inte alls "på torsdag" utan det visae sig vara "ojdå imorgon" kom han på söndag kväll klockan 17.
Jag fick tokspel, inte minst för att jag fått tjata i veckor om de olika papper och böcker som hörde till det här-med enda resultat att han inte hittat sitt eget, fått kopiera upp en annan elevs och jag och han i fredags dessutom fick åka tillbaka till skolan och leta igenom hela hans bänk. Där vi hittade ett av två kompendier. Det ena fick vi klara oss utan.
Så, i helgen har jag försökt att själv räkna ut vad i de tre stora religionerna kristendom, judendom och Islam som läraren kanske kan tänkas ta upp på ett prov. Det har tagit massor av tid, vilket inte blir rimligt i längden-papper och annat material måste finnas i så god ordning i skolan och med såpass koll att de kommer hem inför självstudier. Och han måste hålla reda på vilken dag saker är till!!! *sliter mitt hår*
Nu gick det nog vägen ändå-inte minst tack vare att detta som tur var gällde ett ämne jag själv kan lära honom en del i-men tänk när det är något helt annat?
Ååååh! Det blir ju stressigt, pressat och disharmoniskt helt i onödan. Själva pluggandet i sig har ju verkligen lossnat och hans inställning har blivit så annorlunda mot förut, men herregud, jag behöver ju kunna lita på vad pojken säger och kunna tro honom!
Dessutom, om han själv vill få chans att visa det lilla extra på proven, så lär han behöva ha läst på inte bara så det "gick ju helt okej" uatn så att han får dunka in de där extra poängen som man gör om man slipper småmissar. Jag vill ju ge honom förutsättningarna för att få visa sitt bästa, inte bara hanka sig igenom. Det är STOR skillnad på vad man hinner repetera in på tre kvällar till, än "Jaså hoppsan är det imorgon, inte om tre dagar?"
Fasen-jag blir helt slut av sådant där!
Far fick sin tränings-grej, se film och käka pizza, men förövrigt blev kvällen rätt abrupt omdirigerad, eftersom vi plötsligt fick lov att försöka gnugga fast så mycket av alla nya ord och uttryck som möjligt in i ett tolvårigt svenskt huvud, där ord som Bar Mitzvah, Chanukka, omskärelse,imam,Ramadan, profet, vallfärd, frälsare, lärjunge och så vidare inte känns alldeles självklara.
Min egen pappa är jag rätt besviken på just nu, och jag inser att det är på ett sådant där djupare plan, som handlar om vad ett barn känner för behov av helt grundläggande trygghet. Han finns ju, och lever och vi har ju en relation. De flesta dagar väljer jag att vara tacksam över det,eftersom han med sin bakgrund lika gärna kunnat vara död-eller kanske borde varit det. Men, somliga tillfällen, när han så tydligt visar att han på så många sätt bara är ett stort barn själv, med ett gansk monumentalt ego-och inte ens ser och märker det själv, så svider det. och just nu-lagom i smaband med PMS och mens, fick jag konstatera för mig själv att hur förståndig jag än försöker vara, så är jag på ett ställe djupt inombords besviken över att inte ha den där papapn jag borde haft rätt till. en som är en riktig, fungernade som fattar vad den primära uppgiften att finnas där verkligen innebär.
Jag ringde inte på fars dag, utan han fick ett mail. Jag var nämligen rädd att råka få ett spel och säga en massa jag inte sedan vet om vi skulle kalara att hantera. Jag känner mig allddeles för skö för att ta några duster med honom-jag har aldrig tagit någon förut, det är inte så vår relation sett ut-och det är en av bristerna i den. min mamam kan jag bli arg på och bråka med-det är en del av vår historia. Men pappa-jag är inte alls säker på att relationen tål det. Jag är tvärtom tveksam till om den från hans sida tål några särskilt obekväma inslag alls. När det nog blir lite för jobbigt för honom att vara här över jul för att det inte är avstressat och avslappnat nog för hans behov av att "bara ta det som det är" så...
Rolgats av allt är, att någon mer omständlig person, med fler egendomliga egna fasta rutiner och speciella sätt att göra precis allting på, finns nog inte. Och själv tror han att "men jag hänger ju bara med er andra". Nä. Det gör du inte. Att ha honom här några dagar ärverkligen att få anpassa sig efter honom och ofta helt enkelt vänta-för han håller på med något som är "ska bara" men tar hundra år. Han är van att leva helt ensam sedan många många år, och har alderig levt i en familj med allt vad det kräver av kompromisser och sådana enkla saker som att när man är många kanske man får skala av en del rutiner, man kanske måste bestämma lite tider runt mat, och ska man hjälpa till med något får man kanske göra det när det behövs inte "om en stund när jag har mediterat".
För honom är det uppenbart en så jobbig upplevelse att skavas mot andra några dagar och dessutom upptäcka att det finns stunder då någon (läs jag) böir stressad eller tom lite irriterad. Så då kommer han nog inte.
Jag tycker att lite jäkla meck med de anhöriga man har och deras egenheter, får man faktiskt stå ut med och räkna in i ekvationen utan att den på det stora hela ska bli negativ. och besvikelsen ligger till stor del i att han inte har större behov av att ta igen allt han missat och åtminstone inte missa de år som är nu. Åtminstone vid jul. Jag hade kansk trott att nu när det bara är tio mil emella oss, skulle han någon gång självmant komma på att "jag tänkte komma och hälsa på en helg, när passar det?", men min pappa fungerar inte så. i hans värld är det en enorm sak att ta sig hit vid jul-om han nu gör det. Och om han gr det eller inte, kan han inte svara på "förrän om några veckor".
Däremot, den lilla soffa jag har i ett förråd och som nu behöver flyttas, den kan man ringa om massor av gånger, dividera hit och dit och behöva få hämtad helst imorgon-då är vägen härifrån till honom plötsligt inte alls lika lång? Och han behöver ju veta. men julen,-den kan vi väl lämna öppen?
Ursäkta, där kom hela den grejen, den borde jag kanske sparat till psyklogen istället, men nu skrev jag det, så jag kan lika gärna posta. Ni får väl scrolla.
. Trist när han är bra på att uppvakta mig och jag inte mäktar med. Att åka iväg med barnen för att köpa något symboliskt går bara liksom inte med denna kropp just nu. Den egna pappan får ett telefonsamtal ialla fall. Har ni traditioner?
Kanske var det en nerv, men jag ska gå till en kiropraktor som BM rekommenderade och se vad de säger. Det gick ju verkligen från 0-100 på ett par dagar, foglossning kommer tyldligen mer stegvis så förhoppningsvis är detta något om går att motverka. Vilken lycka med en smärtfri dag!
