skilsmässa eller bröllop

Gör dig själv en tjänst och lämna honom! Det finns garanterat någon annan där ute som passar dig bättre och vill se till ditt bästa! 

Lycka till!

Ja vet inte hur mkt vikt man ska lägga vid att man e kär och om man längtar efter honom! Jag älskade min ex, saknade hon men ja mådde SKIT av honom! Ja tkr snarare att du ska fråga dig sj om du MÅR BRA??? Gör du det? Är du glad när ni är tillsammans! Mår du bra av honom? Ibland faller man ju för skitstövlar eller helt enkelt fel människor och är kär men man kanske inte mår bra!

Jag kände likadant som Miaik! Hur ska ja lämna honom!?! Hur ska ja kunna vara utan!? En dag fick ja bara nog av att må skit och gjorde slut! Och precis som Miaik så va de det absolut bästa jag har gjort i mitt liv! Jag mådde skit efter, vi hade ju varit ihop i över 7 år! Men de gick över och nu förstår ja hur rätt jag valde! Man ska försöka att aldrig vara rädd för att må dåligt för att man lämnar någon för det blir faktiskt bättre och tom skitbra till slut!

Han friade 3 gånger ja sa nej varje gång!! Jag är idag så glad att ja sa nej! Att vi inte gifte oss att vi inte skaffade barn! Just barn e så stort!!

Sen vet ja inte om ja håller med att man ska alltid i alla förhållanden hålla på att kämpa o kämpa! Det va just de som sög fast mig i mitt förra förhållande! "Ja skulle kämpa för vårt förhållande" Vi skulle fixa det!" Slutade bara med att vi va tillsammans i ungefär 6 år för länge och det lämnade men i mig som jag ännu idag bär på! Han ljög för mig jättemkt och det har tex gjort att jag har seriösa tilllits problem än idag! Så tänk på om det är värt hur det får dig att må! Om itne så lämna honom!

Har alltid tyckt att det är bättre att vara själv än att vara med någon som får en att må dåligt! Visst är det trist ibland att vara sj men då har man iallafall sinnesro!

Kraaaaaaaaaaaaaam!

Tycker du inte att du är värd ett förhållande som får dig att vara lycklig? Det är väl det som ett förhållande går ut på?

Och låt ALDRIG någon skilja på dig och dina vänner!!!! Acceptera inte en sån svartsjuka för Guds skull!

Skiljs ni åt och upptäcker att det trots allt ska vara ni två, så kan ni repa er och bli jättelyckliga senare.

Jag gjorde slut med min nuvarande fästman för några år sedan efter några månaders velande. Jag hade turen som fick honom tillbaka och trots att det var jobbigt, framför allt för honom, så ångrar jag ingenting, för det fick mig att inse att det är honom jag vill vara med. Och nu är det helt underbart mellan oss!

Men för dig så verkar det här förhållandet bara förstöra dig. Om du inte kan vara dig själv med honom så är det inget att ha. Du är värd nån som gör dig glad!

hmm, svår situasjon!

Hur jag vet det er rätt med min blivande? 1) jag er kär, men han er også min bästa vän, 2) Jag kjänner mig 100% trygg med honom - det er ingen obekvämligheter, det kjänns helt rätt, 3) jag vil bygga VÅRT liv sammen, og ønskar å leve med honom tills jag blir gammal och grå, 4) vi kan krångla och diskutera också, men inte om vårt forhållande - vi VET jo at vi vil vära tilsammans (det er ok at krångla lite, och diskutera)

Hur jag ser din situasjon:
Jag vil inte at man skal ge upp för man vet den värkelige grunnen til at man vil gjöra slut . man måste jobba med sig själv og förhållandet før man går hvert til sitt..
Jag hoppas at du inte bara är i en svår period och misstolkar dette som att det går dårlig med dig och din kille. Men, det tror jag nog inte - det värkar som om du har bestemt dig för vad som er rätt for dig, och som många andra har sagt - du klarer mer enn du tror:) det er sååå svårt at lämna nogon, men det er också viktig at du tänker på dig själv:)

Kram på dig:):):)

Hur klyschigt det än låter så VET man när man träffat den rätte!! Jag och min blivande make har kanske inte precis samma intressen, men vi är lika som perosner; vi tänker lika, har samma mål och planer med livet osv. Det gör att vi helt enkelt förstår varandra. Många anser att humor är det viktigaste att ha ihop, men jag anser att kunna förstå och respektera varandra är betydligt mycket viktigare! När vi är osams eller tjafsar, vilket alla gör, ber vi varandra om ursäkt sen och pratar om hur och vad vi ska förändra. Vi är båda bra lyssnare.

Kanske vore parterapi bra för er; då lär ni er säkert att både lyssna, prata och diskutera fram lösningar på era problem. Men då måste ni först vara enade om att ni verkligen vill satsa på förhållandet!

Stort lycka till!!

Jag och min sambo bråkar mycket, vi båda har enorma viljer vilket gör att de lä'tt explodera mellan oss.

Men vi vet ändå att vi älskar varandra och att vi vill spendera livet ihop, att vi är dem rätt för varandra.

Vi är mer olika än lika, men vi har testat flyttar i sär och vi bara längtade efter varandra. När vi är borta från varandra längtar vi efter varandra. När jag tittar på honom så ler jag. Han är mitt allt trots alla våra bråk och olikheter.

Men när du själv säger att du inte längtar efter honom så känns de som du bara stannar för de är enklast så, kanske är du även rädd för tiden. Att bryter jag upp nu så kan jag inte bilda familj förrän om sig och så många år. Men faktum är ju äldre man blir ju fortare vet man att de är rätt eller fel ett förhållande, man behöver inte vänta 3-4 år innan man bildar familj. 

Du har fått många kloka råd. Jag håller med. 

Du känner i magen vad som är sanningen. När du bestämt dig och sovit en natt och sedan vaknar med lugn och förhoppning i kroppen så är det rätt beslut. 

Hur sover du om nätterna nu när du är i förhållandet? 

Lycka till!

Håller med många föregående talare.

Med mitt ex var det samma och vi "älskade" ju varandra men vi bråkade jätteofta och jag hade ofta en klump i magen. Sen när han väl gjorde slut var det jättejobbigt men när jag ser tillbaka på det så hade vi verkligen inte någon framtid alls tillsammans.

Men min fästman nu är det annourlunda. Vi bråkar ibland men inte alls så och det är liksom helt naturligt att det ska vara vi. Jag kan inte tänka mig något annat.

Fundera över hur du ser dig i framtiden, får han plats där? Eller finns det faktiskt någon annan man du ska vara med och få barn och skaffa hus med?

Kram och lycka till!

Har inte läst igenom alla inlägg men visste verkar det vara en osund relation ni har när han tycker att du säga upp bekantskpen med vänner...

Själv så frågade jag mig själv exakt samma frågor för lite mer än ett år sedan. Vi hade då varit ihop i sju år och det kändes mer som om vi var kompisar än att där fanns några andra känslor. Detta, tillsammans med att jag inte kände någon uppskattning från hans sida, resulterade i otrohet från min sida och efter att jag berättat det för honom (åtföljt av MÅNGA delvis rättvisa men hårda ord från hans sida) så var vi på varsitt håll en helg och fick tid att fundera i lugn och ro.
På söndagskväll pratade vi ut.
På måndagsmorgonen var jag på det klara med att vi skulle dela på oss.
På måndagskvällen bad han om en ny chans (något han aldrig fått och innerst så ville jag ju inte att det skulle ta slut).
På tisdagsmorgonen (kl 07:15) ringde han till jobbet och berättade att han bokat en resa till oss.

Efter två veckor åkte vi till Paris och efter det så har vi sakta men säkert jobbat ihop oss. Jag har fått bevisa att det går att lita på mig och han har fått bevisa att han vill vara delaktig i vardagen. Vi är mer olika än lika men skulle aldrig vilja vara utan varandra. Det viktigaste är kanske att vi ser en och samma framtid. Bröllop nästa sommar och därefter ska vi försöka skaffa barn...

Lyckligare än så här kan man inte bli :)

(Sorry att det blev långt)

Det jag ville ha sagt är att han kanske behöver ett ultimatium för att vakna upp och då inse att han inte vill leva utan dig och då kanske han ändrar sig. Jag säger inte att det är lätt men det kan hända.

Nu har jag inte läst hela tråden, så jag kanske återupprepar något. 

Hur vet man att man har träffat rätt?? Man tvekar inte. Så skulle jag vilja säga. Direkt när jag träffade min man så visste jag att det här var rätt..

MEN

det betyder inte att allting är en dans på rosor! I ett förhållande måste man jobba på sin relation. Det viktiga är att ni båda vill göra det. Om du känner att du är den enda som vill arbeta på och lösa era problem. Om du känner att du gjort allt du har kunnat och det har ändå inte hjälpt? Ja, då tycker jag nog att du kan ta dig en allvarlig funderare på varför du ska stanna...

Man vet att man träffat den rätta/rätte när man inte behöver ställa sig den frågan! :D Mitt råd till Dig är Miss Bii är att frigöra Dig och bli lycklig, för just nu verkar Du inte att vara det! Du har bara ett liv och så där skall det definitivt inte vara! Jag fyller 36 år i år och NU har jag träffat den rätta. Jag är SÅ himla lycklig nu! En kompis sa till mig när vi båda var singlar; "Sara jag önskar att jag träffar någon som gör att hela himlen trillar ner" På fullaste allvar så tyckte jag hon var helt knäpp i huvudet. Ja för vad visste jag som hade varit i ett halvtråkigt förhållande i över sju år. När jag träffade Micke så var det faktiskt så....... HELA himlen trillade. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så som jag gör. Vi gifter oss i september och jag kunde inte vara lyckligare! Mitt råd till Dig: Tryck på "startknappen" för just nu står ditt liv på pause! Det kommer vara jobbigt en tid MEN det är det värt!

Lycka Till! 

Skall bara säga en sak som stört mig man kan inte skilja sig om man inte gift sig...

Min  far har alltid sagt  så här,  ett äktenskap är  inte jobb, inget man jobbar med, ett äktenskap är en hobby som man brinner passionerat för.

Jag  tror honom, eftersom i år firar de  40 år  tillsammans, de gifte sig sex månader efter de hade träffas.

Jag har inte läst alla inlägg, bara frågan.

Låter precis som mitt förra förhållande. Vi träffades 18 år gamla och var tillsammans i 11 år, det bäst beskrivande ordet är just stormigt. Jag gjorde slut och var rädd att sluta som gammal ungmö med 14 katter.

1 månad senare träffade jag mannen jag ska gifta mig med. Någon skrev "Man tvekar inte". Det gör inte jag.

Världens största klyscha: Många fiskar i det stora havet, jag är övertygad om att du kommer hitta någon du aldrig vill lämna.
Lycka till