skilsmässa eller bröllop

Det jag undrar rent sådär spontant är om det beror på dig eller på förhållandet? Missförstå mig rätt, men jag vet att ibörjan på mitt förhållande så svängde det mycket och jag var mycket arg och ledsen och vi bråkade mycket. men allt detta hade ju egentligen med att göra att jag mådde dåligt i migsjälv. När jag väl redde ut det så blev vårt förhållande mycket bättre. Men om det är förhållandet och inte du så låter det ju inte som något du ska hänga dig kvar i. 

Och hur jag vet att jag hittat rätt? Ja det är en magkänsla, jag kan fortfarande titta på honom och känna att det pirrar i magen efter alla dessa år, att jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom och att jag känner mig halv när han inte är med mig. Vi bråkar nästan aldrig, utan diskuterar bara. Visst kan vi gå upp i varv när vi diskuterar men det spårar aldrig ur eller att vi höjer rösterna speciellt. Jag känner mig lugn och trygg och hel i förhållandet och skulle bokstavligen lägga mitt hjärta i hans händer och lita på att han tog hand om det om det inte var så att jag skulle dö utan hjärtat i min kropp ^^

Har det alltid varit så svängigt eller är det just nu?

Tillfälliga svängningar måste man få tillåta i ett förhållande, livet kan inte vara en dans på rosa moln hela tiden men förståss itne att det är så att solen aldrig skiner.

Det här är min erfarenhet:

för 10 år sedan (när vi varit tillsammans i 10 år och hade 2 barn tillsammans) var jag så trött på gubben så jag ville slänga ut honom. Det var skönt när han åkte iväg och vi tjafsade mycket. Vi gick hos familjerådgivare som frågade "jaha, vill ni satsa eller ska ni skiljas?". Rakt o brutalt. Men inte ville vi skiljas, egentligen, när frågan väl kom.

Hos familjerådgivningen tvingades vi ställa frågor och svara på frågor som vi kanske inte funderat så mycket på aktivt tidigare.

Resultatet? Vi är numer gifta och faktisk blir livet tillsammans bara bättre och bättre (hur nu det går till!).

Vi är inte alls lika, har aldrig varit och det har vi alltid sett som vår styrka - att vi kompletterar varandra. Så man kan se på likheter och skillnader på olika sätt.

Man klarar mer än vad man tror.

Begärde själv skilsmässa för flera år sedan från mitt ex och mådde så dåligt för att jag gjorde honom ledsen, men har aldrig ångrat mig en sekund. Det bästa för mig och även för honom har det visat sig eftersom även han har gått vidare och träffat ny kvinna i sitt liv.

Ibland blir det inte bra direkt, men jag lovar dig, du orkar så mycket MYCKET mer än vad du tror.

Lycka till!

Men vet aldrig om man har träffat den rätte och det kan alltid komma upp saker på vägen som förändrar människor..

Tänk inte "kan jag leva med denne mannen hela mitt liv?" bla bla bla..
Tänk istället "kan jag leva UTAN denne mannen hela mitt liv?" -Kan du inte de, så har du svaret, du får bara jobba hårdare på relationen.. =)

mattiasFästmö - absolut så kan du ha rätt i att jag kan vara en bidragande faktor, absolut! jag har inte varit på topp på ett tag. Jag skulle nog må bra av att ventilera m någon både ensam och tillsammans m sambon...Me njag tror inte att jag är det största problemet, men jag hade kanske kunnat hantera sitautionen lite bättre om jag varit gladare och haft mer energi.

didis - snabbt efter vi träffats börajde vi tjaffsa, det har vi gjort nu i alla år, och jag börjar ruttna på det. Jag hajar inte hur vi båda står ut. Vi kan inte kommunisera, så är det bara, sen att vi inte har ett dugg gemensamt får ju en att undra varför vi blev ihop från första början.... Jag känner inget pirr när jag tänker på honom eller när jag ser honom, känner inget.... Känner inte igen mig alls i folks beskrivningar av känslorna för sin kärlek...

Då kanske de är dags att ta en pause och fundera .  Man brukar inte tafsa det första man gör i ett  förhållande.

Kram på dig-

missbiii: okej, ja för jag vet att det var så för mig iallafall att du inte går till en kurator bara du då? Och försöker få rätsida på det? Eller att ni blir särbos ett tag? Både för att få lite perspektiv och sen är det många som säger att det lätt tänder till igen när man lite får dejta och bjuda över varann på middag igen. Och om inte annat så blir det ju inte fullt så stort steg att lämna om man redan bor isär? Har du ingen väninna du kan gå och ta en promenad med och få ur dig allt? Eller berätta det för din karl, precis rakt upp och ner vad du känner, det kan också vara nyttigt ibland för då kanske ni kan jobba tillsammans på att hitta tillbaka om du bor i dalarna så kan du hojta till om du skulle vilja ta en fika

nä, det är väl så.... :(

mattiasFästmö - attans att jag inte bor i Dalarna :) Tack för erbjudandet!
Jag är öppen med vad jag tänker, men han tar allt så fel, vi kan alltså inte kommunisera alls, vi misstolkar varandra hela tiden. Gå till nån o prata skulle säkert vara bra, jag kan inte prata med mina vänner om detta, de är så partiska...