För ung?

Åldern kan vara en faktor. Men det tänker jag inte spekulera i, förhållanden spricker för personer som träffats i sin ungdom så väl som för de som träffats senare.

Däremot så är frågan om varför man förlovar sig det viktiga tycker jag. Man måste inte gifta sig inom ett år, men man bör ändå seriöst mena att man ska ingå äktenskap med varandra, det är ju hela poängen med en förlovning. Att visa att man hör ihop och att det är på riktigt göra man dagligen när man finns där för varandra, det behövs inga ringar för det.

Egentligen är det svårt att ge något råd i den här situationen, jag känner inte dig och vet inte hur din livssituation ser ut i övrigt.

Men eftersom du frågade ska jag ge min absolut ärligaste åsikt - även om den är hård.

Min uppfattning är att unga människor som förlovar sig tidigt ofta försummar sina vänner. Man har ju hela tiden varandra och man missar lätt allt roligt som vänner kan ge. Har massa exempel på detta. Därför säger jag LEV - du har tid att binda dig. Umgås med dina vänner och ha kul. Häng inte upp livet på en kille. Om någon av er funderar på att plugga på annan ort efter studenten - ja då är det ganska vanligt att förhållandet inte håller.

Statistiken jag sitter på är inte så upplyftande. Jag känner bara ett par som har varit tillsammans sedan de var i tonåren och det är min svåger och svägerska. Alla de som förlovade sig på gymnasiet och gifte sig kort efter studenten är skilda. Personer jag lärde känna i Uppsala när jag pluggade som var tillsammans med någon från sina respektive hemorter är idag inte tillsammans med samma person.

Jag hittade rätt när jag var 25. Vi har varit tillsammans i snart 7 år. Jag har levt och gjort mycket roligt - lärt känna mig själv. Jag har ändå haft ganska långa förhållanden sedan jag var 16, med singelperioder mellan varven och jag är glad att jag sparade vissa saker till min BM. Han är den ende jag bott tillsammans med på riktigt och den ende jag förlovat mig med. Allt annat hade jag ju redan gjort med andra - och det ångrar jag absolut inte. Men det kändes roligt att ha sparat något iaf.

Men det är klart - ni kan vara undantaget.

Nykär är enligt mig egentligen ingenting att sträva efter att ha hela tiden. Meningen är ju att kärleken ska gå in i olika stadier. Jag är väldigt kär i min BM, men nykär nej - snarare djupkär.

Bra skrivet, Andreas flicka!

Ja, efter 9 månader är man nyförälskad! :)

Klart att ni kan förlova er ändå, men det finns massor av andra romantiska grejer man kan göra för att visa att man hör ihop och menar allvar med sitt förhållande. Min erfarenhet är att man oftast gör det lite tråkigt för sig själv om man går alltför snabbt fram, och en förlovning är en karamell som man gott kan spara ett tag.

Om du tvekar det minsta (vilket du antagligen gör eftersom du frågar här) så ska du inte göra det! Som någon annan sa: Gör en resa tillsammans!

Jag kan inte riktigt svara på hur ni ska göra. Vill man förlova sig och är man seriös med det så ska det kännas helt rätt för båda två och man ska inte behöva fråga vad andras åsikter är.

Det jag däremot stör mig på väldigt mycket är hur vissa skriver här att man bör vänta med förlovning och giftermål av mycket märkliga anledningar. Känner ni att ni är begränsade som förlovade/gifta?

Jag förlovade mig när jag var 18 för första gången. Det höll inte mellan oss och jag ångrar såklart denna förlovning nu. Kändes liksom inte lika speciellt att förlova sig med min blivande nu när jag redan hade gjort det en gång.

I så fall tycker jag nog det är bättre att skaffa ett par andra ringar, som kanske inte ser ut som just förlovningsringar, och kalla dom för något annat. Kärleksringar eller liknande. Sen när ni varit tillsammans längre och det är dags för ett giftermål inom iaf ett par år, så kan ni byta ut dom mot riktiga förlovningsringar.

Då känner ni ändå att ni hör ihop, men ingen kan klaga på att ni är för unga för att förlova sig, eftersom ni inte har förlovat er ;)

När jag och min man förlovade oss var vi tonåringar och hade varit tillsammans ett år och hade inga planer på att gifta oss då. Men vi ville ta vårt förhållande ett steg längre genom att förlova oss. Och det var liksom inte för att bevisa något för någon annan. Man måste ju inte gifta sig inom ett år. Vi gifte oss 7 år senare istället =) Gick hur bra som helst =) Min mans gudfar är "bara" förlovad och har varit det i många, många år. Det räcker för vissa.

Jag och min pojkvän/sambo var också väldigt inne på att förlova oss, då var jag 18 och jättekär (vilket jag förvisso är fortfarande). Både han och jag tycker att man borde ha ett bröllop i sin framtid när man förlovar sig, det är ju faktist det som är mening, så vi valde att köpa 'Kärleksringar' istället. Det har funkar jättebra för oss, och vi fick den lilla extra känslan av det :)

Nu är jag glad att vi inte förlovade oss, då jag inte är redo för "gifta sig"- steget ännu. Och när jag/vi ska förlova oss så ska det vara ett riktigt frieri, och inte uppdelat det som många gör det, att man först förlovar sig och sen friar, tror det kan förstöra känslan av själva frieriet.

men sen, vad vet jag ;)

Nä, det förstörde ingenting alls =) Det var helt fantastiskt underbart att bli friad till fastän vi redan var förlovade =)

Som någon skriver om att "leva livet" och inte låsa sig osv, jag och min blivande träffades när jag var 17 och han 19. Vi har verkligen rest och upplevt saker och jag kan verkligen tycka att oj vad vi har hunnit med mycket och jag älskar det faktum att vi gör i princip allt tillsammans. Även om vi förstås kan vara utan varandra ;) Däremot kan ju jag reagera på tiden, ja efter 9 månader är man verkligen nyförälskade. Och speciellt om man inte bor tillsammans! Vi var tillsammans nästan 5 år innan han friade och bröllopet blir nästan 2 år efter frieret..