I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Daa!!! Det kallar jag GODA NYHETER!!! ♥ ♥
HURRA!!!!! Jag håller tummar och tår och ber samtidigt. Sköt om dig/er!

(Kände att jag ville jubla i den här tråden också )

Älsklingar, jag snabbläser ibland, skrattar och våndas med er. Kram till er alla.
Jag har ett kaos på jobbet med jobbig avdelningschef och hemma är det krig. Vi renoverar och igår brakade det lös ordentligt. Som alltid när maken är trött och utschasad. Men igår var även JAG trött och utschasad och då fick han veta att även jag kan blir skogstokig och härja och bete mig...
Jag drämde en hushållspappershållare i hårdplast från Tupperware i golvet med sån kraft att pinnen gick av och foten sprack !!
Sen gjorde jag precis allt som maken gjorde (han var också förbannad). Jag menar; vad ger honom ensamrätt på att säga fula saker och gapa?? Så jag liksom gav igen med samma mynt, som en spegelbild av honom ungefär. Han blev helt galen, var tvungen att gå ut på balkongen och röka.
Sen pratar han inte med mig. Men det SKITER jag i.
Han tycker han har rätt att vara sur, att jag beter mig illa. Men grattis; det är PRECIS så här DU beter dig och jag står ut med det hela tiden, men nu är det färdigt med det.
Jag kommer INTE ta mer SKIT Inte från någon!!! *Snäll-Sonja förvandlas till Skräck-Sonja*

Tur jag har er som jag kan lätta mitt hjärta åt. Älskar er !!

Att hoppa på mig och anklaga mig för en massa som inte är sant när jag är trött och slut och har ont i ryggen, kan vara farligt

Ja, jag tror det var effektivt. Det var han som började att höja rösten och säga dumma saker. Normalt så brukar jag hålla mig lugn, men igår så var det liksom bara "enough is enough" efter att jag sagt åt honom tre gånger att sluta vara otrevlig. Så jag gjorde precis som han. Sa samma till honom som han sa till mig, "bröstade upp" mig och stirrade på honom på samma sätt som han gjorde till mig, och sen när han började smälla med skåpluckor och drämma muggen i bordet, så tog jag den där hushållspappershållaren och drämde den i golvet. DÅ gick han ut och röka och fräste att jag är inte klok, att det är dags att skiljas, osv. Jag svarade bara JA på alltihop... Jag var så arg att jag skakade
Kan bara hoppas på att han uppfattade någonstans i allt detta att det är så där han själv beter sig och hur otrevligt det är för omgivningen = mig och ungarna.
Men det är väl att hoppas för mycket

Nä, tydligen inte när de råkar ut för en senvuxen norrländsk fura som tar fyr

Min helg suger: Fredag vid middagstid tappar jag en ölburk som "någon" oförsiktigt ställt längs ut på översta hyllkanten i kylen. Den tjongar rakt ner på tån bredvid stortån, på nageln, så det börjar blöda från nagelbandet och nageln blir genast blåsvart.

Detta mitt upp i renoveringen. Maken skitsur för att jag inget orkar göra. Till natten värker och bultar det i hela foten och maken föreslår att jag tar hans tabletter mot smärta som han fick efter operation (Ipren hjälpte inte för mig). Jag läser på förpackeningen 1-2 st. Tar 2 för säkerhets skull. Somnar och vaknar tidigt, tidigt. Huvet snurrar nåt så inni h-vete, som om jag vore aspackad. Börjar kräkas. Kräks sedan oavbrutet och svettas och flåsar och allt bara snurrar. Hela dagen. Maken ännu surare för att jag återigen inte är till nån nytta och nu kunde jag inte ens ta hand om barnen, 3 st för flickorna hade en kompis som sovit över. Jag ringer i panik flickornas gudmor som är sjuksköterska. HOn kommer som en blixt och konstaterar att det är kraftiga morfintabletter jag tagit och att jag förmodligen inte tål morfin. Hon ringer sina läkarkompisar och rådfrågar. Tvingar mig att hinka i mig vatten, fastän allt kommer upp igen hela tiden. Inte förrän på kvällen slutar huvet snurra och jag får behålla vatten och kan äta några tuggor mat.

Idag har jag haft en molande huvudvärk, som baksmälla ungefär och inte gjort många knop.

Kan bara konstatera att knarkare lär jag inte bli... Fy så obehagligt allt var

Nu ska jag gå och sova.

Blommis: ! Huvva så rädd du måste ha blivit. Dessa ungar...
Jag blir alldeles kall när jag läser.

Ninnis; vad fin helg ni verkar haft

Lanovia: Verkar ju onekligen som att lilla E inte gillar något med miljön där babysimmet är. Jag skulle inte heller fortsätta gå dit om hon reagerar så där. Vi hade också något barn i vår grupp som inte gillade vattnet, så det där att ALLA bebisar ÄLSKAR vatten, det tror jag inte riktigt på.
Vad tycker hon om att plaska o bada hemma i balja/badkar?
Ni är inte alls dåliga föräldrar!! Tänk alla som bor massor med mil från babysim och inte har möjlighet att gå på det, inte är väl dom dåliga föräldrar för det?!
Min T gick på babysim och älskade det.
K gick också, men var inte lika överförtjust. Hon fick dessutom problem med sitt varande sår från TBC-sprutan, så hon gick aldrig färdigt kursen. Så hon lärde sig aldrig dyka. Men det gjorde ju inte jag heller, för inte fanns det babysim när jag var bebis. Och jag har lärt mig simma. Fast lite senare än min T, men vad gör det?
Jag ser att K inte är lika "som en fisk i vatten" som T, men det finns alla möjligheter att hon blir det så småningom. Hon har gått både minisim och lek o plask, och sen finns det simskola och DÅ brukar det lossna.
Så OROA dig inte Lanovia

Nää... fy... skit också... *kramar jättehårt* ♥

Jo, tackar som frågar; jag mår bra men känner mig lite darrig fortfarande. Urlakad liksom. Och trött.
Känns som att hela helgen bara försvann och jag skulle vilja ta helg nu, omedelbums!
Men det är ju midsommarafton på fredag och "kortvecka" på jobbet, så det är ju en tröst

Jag känner också för att dra världens svordomsramsa... men det hjälper ju inte. Jag är så ledsen in i hjärteroten för er skull älskade Blommis!

Fjällis: !!! Svärfar verkar ju helt snurrig! Tur att du satte stopp för det där. Men jobbigt att maken inte riktigt förstår.
Jag har lite problem med min far som tycker att han är så pigg och kurant och inte fattar att det är dags för honom att sluta köra bil.
Han kan ta hand om våra flickor ett par timmar, hemma hos oss. Men när han vill ha dem hemma hos sig och mamma, ja då har jag senaste tiden börjat föra dem själv de 17 km enkel väg (ingenting egentligen, med Fjäll-mått mätt) OCH hämta dem. Även om han erbjuder att föra dem. Men jag vet inte... det känns så oroligt i maggropen bara. Han blir sur när jag säger att han snart måste sluta köra bil.