Köpa in mig i huset eller skriva äktenskapsförord?

Hej,

Jag älskar min sambo och är överlycklig om att vi skall gifta oss om ca 2mån. Men mitt i all lycka finns det en djup tagg som gör livet lite obekvämt - Vi kan inte diskutera ekonomi med varandra utan att det nästan alltid slutar med bråk.

Jag och min sambo är från olika delar av landet. Jag ville att vi skulle bo i min hemstad och han ville att vi skulle bo i hans. Men min sambo fick igenom sin vilja om att vi skulle bo i hans trakter till slut. Han har byggt ett jättefint hus där och ville absolut att vi skulle bo där.

Dumt nog, i början av relationen sa jag naivt att jag kunde bo precis vart som helst- bara jag fick vara med honom. Nu håller han fast vid de orden och jag får jag betala dyrt för mina kärleksord, för trots att huset är fint vill jag inte alls bo i hans gamla hus utan vill att vi skall skaffa något gemensamt.

Hans hus byggde han ihop med sin exfru och alla deras inköpta möbler är kvar i huset. Byta möbler verkar inte heller vara ett alternativ då allt är design möbler och svin dyra...han säger att om det skall bytas får jag köpa nytt....men bara efter han har godkänt!

I praktiken kommer detta inte ske då JAG inte kommer lägga 500 000 - 1000 000 på bara möbler.

Själv har jag god ekonomi och har precis sålt min gamla bostasrätt med god vinst dessutom. Min sambo vill att jag skall köpa in mig i huset, men jag vill absolut inte köpa in mig i ett hus där jag egentligen inte vill vara.

De gånger jag har funderat på att köpa in mig har jag sagt att jag kanske kan tänka mig köpa in mig till "självkostnadspriset" dvs inte marknadsvärdet, då huset har gått upp i värde. Detta ville han inte diskutera...

Om jag inte köper in mig måste jag betala honom i någon form istället. Eftersom HAN krävde att vi skulle bo där tycker jag att det är rimligt att jag betalar bara för mina boendekostnader (räkningar +avgifter), medan han vill att jag även skall betala hans räntor.
Han säger att månadskostnaden för huset ligger runt 20 000-25 000/mån med räntor + räkningar (dock ej amortering). Och hans förväntning är att vi delar på alla kostnader efter en procentsats beroende på inkomst innan skatt. Självkart skulle han betala mer eftersom han tjänar mer- men varför i hela friden skall jag betala räntor över huvudtaget?? Jag äger inte huset och kommer inte få något tillbaka vid en försäljning?

Jag har ägt min egna bostader sen jag var 22år (är 29 idag). Det känns också jätte udda att ta ett steg av fastighetsstegen och plötsligt bli inneboende istället av ägare.

Han vill även ha ett äktenskapförord och delad ekonomi- något som jag inte vill ha. Jag tycker att när man gifter sig blir allt gemensamt. Men han vill skydda sig själv och sina tillgångar och jag får acceptera det...

Jag har en bra lön men han tjänar 2-3 gånger mer. Min lägenhet var värd en hel del men hans hus är väl värd 5-8 gånger mer än vad min lägenhet var. Därför är han mån om att skydda sig själv ifall vi skulle gå isär och tycker väl att han är "värd" mer än mig ekonomiskt.

Han säger även att han inte kommer gifta sig utan äkenskapsförord...
Jag har ringt familjejuristen för mina frågor och han blev jätte förbannad över varför jag inte gick via honom och hans advokat (som skrev hans tidigare äkenskapsförord). Om jag skall göra detta vill jag absolut att vi skall använda någon helt ny där ingen av oss redan är kända.

Känns frukansvärt jobbigt. Känns som att han inte litar på mig ett dugg och gör mig jätte ledsen, känns som han försöker få mig att betala mer än vad jag bör och har inte VI tänket. 

Nu blev detta inlägg väldigt långt...men jag behövde skriva av mig. Min sambo går det inte att prata med gällande detta, och någon vän eller familjemedlem vill jag inte släppa in under vår vackra fasad...

Vad skall man göra....?

I övrigt, när det inte gäller ekonomi är han underbar och vi älskar varandra men vi kan bara inte diskutera detta överhuvudtaget.....

Gnistra mera:

Helt ärligt, jag hade blivit så förbannad och ledsen om min sambo hade betett sig på det där sättet. Och jag hade nog flyttat ut till dess han var villig att kompromissa lite. Det är inte rättvist att bara den ena ska få sin vilja igenom hela tiden, speciellt som du som du säger egentligen inte alls vill bo i huset han byggt med sitt ex!

Att du när du inte äger något i huset ska betala för hans ränte- och lånekostnader är snålt och riktigt dumt!

Jag och min sambo hade långa diskussioner när jag flyttade in för han hade trots allt köpt huset med sitt ex. Men jag hade en hyresrätt och han en härlig villa.. Efter att hon flyttade ut och han köpte ut hennes del så har han gjort om halva huset. Efter att jag flyttade in har resten gjorts om, så till den grad att många som varit där innan inte känner igen sig. Han ville dels göra det för att göra sig av med henne en gång för alla men också för att det skulle kännas bra för mig och att det blev mer vårt än hans.
Nu har jag än så länge inte köpt in mig på huset och vi har inte riktigt bestämt oss för hur vi ska göra än, men så betalar jag inte heller hans kostnader för lånet.

Gnistra mera: Så jobbigt Det är nog bäst att gå till en jurist (oberoende) och få hjälp så att det blir så rättvist som möjligt. 

Gnistra mera: Självklart ska ni gå till en oberoende jurist. Självklart ska du inte ge upp din ekonomi och din trygghet. Självklart ska du inte betala ränteutgifter utan att äga det du betalar för. Självklart borde han ha förståelse för din situation. Självklart borde ni kunna prata om det här - vad händer nästa gång ni blir oense ? Om du är inneboende blir du väldigt lätt att köra ut och sätta på bar backe.

Nej- enligt mig är den sortens attityd knappast synonym med att älska någon. Den man älskar vill man ha i sitt liv fullt ut, den vill man lösa saker med, diskuetera och hitta en väg där alla mår bra.

stå på dig. Du är VÄRD precis allt. Nöj dig inte. Köp inte hans "my way or the highway".

Tack,

Men tyvärr ser det inte ljust ut just nu. Vi pratade om detta igen nyss och resultatet blev ett mega bråk. Kan vi inte hantera frågan - kommer det inte bli något bröllop eller ens någon relation...

Känner mig jätte ledsen och sårad över alla hemska ord som haglade ner. Vi har planerat bröllop om ett par månader, gästerna har tackat ja, brudklänning är köpt, bröllopsresa köpt osv och han ger mig ultimatum om att han inte gifter sig om jag inte skriver på äktenskapsförord.

Jag tror inte på att ett bröllop skall bygga på ultimatum, så vill han lämna mig får han göra det. (Inte så säker på att jag ens kan gifta mig med någon som kan ge sådana ultimatum - oavsett hur mycket jag älskar människan).

Imorgon skall vi resa utomlands ihop med en massa andra kollegor och vänner och skall vara borta i 10 dagar. Fy, jag fixar inte resan mitt upp i allt detta....

Gnistra mera: Stackare, usch vilken obekväm sits du hamnat i, jag förstår dina bryderier. Vi hade också rätt omfattande diskussioner innan vi gifte oss kring liknande frågor, ja kanske inte så mycket bostad som att min man redan äger och så småningom kommer att ärva ett stort företag. Jag gjorde som så att jag kontaktade en egen advokat som såg efter mina intressen i det avtal som upprättades och på så sätt "avpersonifierade" det till att bli en sak mellan advokaterna och inte mellan oss. Självfallet blev det iaf flera disputer där vi (mannen och jag) faktiskt kunde se att vissa saker som båda företrädande sidor krävde blev orimliga där vi fick ge nya instruktioner. 

Kanske inte så upplyftande att behöva betala advokatarvode ( och i vårt fall blev det rätt dyrt) men samtidigt var dt en lättnad att inte vara den som hade "krav" utan kunna hänvisa till sin advokat. 

Fy...advokater. Usch, jag är en romantiker och blir så ledsen när jag tänker på att kanske behöva ha advokater, jurister osv inblandad i detta. Vi skall ju gifta oss, känns fruktansvärt att vi inte kan komma överens om detta själva.

Gnistra mera: Lite så resonerade min man också, men eftersom jag själv i grund och botten är jurist även om jag inte jobbar som det längre var jag faktiskt mer ok kring detta än mannen; men vi insåg ganska snart att vi faktiskt inte KUNDE reglera ett avtal utan hjälp och eftersom mannen redan hade en advokat så kändes det inte mer än rätt att jag också skaffade en. Det var oromantiskt och kändes precis som Du säger hemskt trist att inte själva kunna lösa det samtidigt så kändes det som ett "nödvändigt ont". Efter vi fått det juridiska på plats kändes det med ens kul att ägna sig åt bröllopsplanering. I ert fall låter det ju snarare som din blivande kanske behöver höra från andra än dig att han ställer orimliga krav kring ert gemensamma boende och kanske är han lite "bränd" efter att skiljt sig en gång tidigare, vad vet jag? Håller tummarna för er och jag kan bara försöka lugna dig genom att säga att sådana här diskussioner river upp känslor. Vi var rätt uppgivna ibland och det kändes som en evighet medan dessa dokument vandrade fram och tillbaka mellan våra advokater. 

Jag tror rådet om advokater är klokt. Ni har ju redan gjort det till en prestigesak med hårda ord och ultimatum, var kall istället. Konstatera att ni inte kan prata om det, så då får era advokater prata om saken - får inte du ha en egen advokat så blir det heller inget. Inte för att jag eg tror att det är bra för er relation, men någon måste representera dina intressen.

Sebastiána: Vad glad jag blir att ni pratat igenom saken! Nu blir det ännu bättre när ni dessutom får hjälp att hitta en lösning som passar just er familj! 

Gnistra mera: Jurister finns, just för att andra ska få ägna sig åt romantik och annat skoj! Familjerådgivning finns för att reda ut relationen. Ibland behövs båda för att man ska komma förbi misstro och komma vidare, hitta tillbaks till romantiken och varandra. Jag rekommenderar att gå till en jurist som inte känner er och är specialiserad på just familjerätt, arv, förord och hela den biten. De är duktiga på att hitta lösningar, mycket, mycket duktigare än vanliga människor! 

mvh