• Cissi G
    Äldre 15 Feb 17:53
    3054 visningar
    11 svar
    11
    3054

    Ska det vara vi eller inte, hur vet man?

    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 4 1/2 år och nu känns det som att jag har kommit till ett vägskäl och behöver lite råd vilken väg jag ska välja.

    Vi har haft distansförhållande nu i över ett år från att tidigare ha bott tillsammans i gemensam lägenhet ett år. Den första tiden när vi flyttade isär (vilket berodde på att han fick jobb och var tvungen att flytta samtidigt som att jag var tvungen att stanna kvar i Uddevalla) var jag otröstlig, jag grät mycket och oroade mig mycket inför hur framtiden skulle bli. Jag tyckte det var fruktansvärt utan honom. Men tiden gick och på något sätt kändes det som att jag trubbades av, man kan ju inte gå och sakna och vara ledsen hela tiden. Vi har försökt ses varje helg men det har tärt på oss båda två att åka så mycket och det har tärt på oss att sällan ha tid över till någon annan än oss två på helgerna. I staden där han bor känner han ingen och här har vi inte mycket gemensamt umgänge.

    I somras hade jag en riktig kris där jag inte visste hur jag skulle gå vidare, det kändes som att jag inte klarade mer utan ville ha ett normalt liv utan resande fram och tillbaka. Sen dess känns det som att jag har blivit lite kallare och hårdare - jag har svårt att säga jag älskar dig och mena det och jag blir inte överlycklig när vi har något att fira eller om han kommer med blommor. jag blir glad men inte så glad som jag känner att jag borde bli.

    JAg har verkligen älskat den här killen, varit så upp över öronen kär i honom, men jag känner mig inte särskilt kär nu och jag önskar så att jag gjorde det.

    Till saken hör att vi nu ska flytta ihop. NÄr vi först bestämde det kände jag enorm lättnad, äntligen skulle det bli rätsida på det här, äntligen skulle allt bli normalt igen och vi skulle på riktigt få testa på sambolivet igen och se om det skulle vara vi.

    Det jag hoppas är att känslorna som fanns innan vi flyttade isär, och som långsamt har försvagats, kan komma tillbaka igen. Jag har en perfekt pojkvän, han är allt man kan önska sig och det känns så fel att släppa honom så lätt för att distans har tärt på oss. Gör jag rätt i att flytta ihop med honom igen och hoppas att vi ska få det lika underbart som vi hade det?

    Vi har fortfarande trevligt, roligt, superbra sex tillsammans. han förstår mig som ingen annan och jag tycker ju om honom. jag vill bara att pirret ska komma tillbaka, att jag inte ska vilja något annat än att gifta mig med honom och att jag ska älska honom över allt annat igen!

    Men jag vet inte om det kommer bli så, är det värt att testa eller ska jag ge upp redan nu, och i så fall på vilka grunder?
    VAd tror ni?

  • Svar på tråden Ska det vara vi eller inte, hur vet man?
  • födels­edagsb­rud
    Äldre 15 Feb 17:55
    #1

    Jag tycker du skall ge kärleken en chans..grunden finns ju!!!Lycka till!!!!

  • Äldre 15 Feb 18:02
    #2

    Man vet inte, man är med och skapar svaret själv.

    Nu verkar ni inte ha gillat att vara särbos heller, och kanske är det ännu mer utmanande att flytta ihop igen och göra nåt bra av det. Inte bara rulla på i slentrian och för att man ska.

    Vad vill du med relationen?

  • Cissi G
    Äldre 15 Feb 18:04
    #3

    Det jag skulle vilja är att jag ska bli säker på att han trots alla prövningar är rätt för mig.

  • didis
    Äldre 15 Feb 18:08
    #4

    Hur framtiden ska bli bestämmer ni själva.

    Om jag var som du hade jag itne bara flyttat ihop igen och hoppats på att känslorna ska komma tillbaka. Försök se det som en utmaning att få känslorna att blomma upp igen. Uppvakta varandra!

    Fråga dig själv "hur kul är jag att leva med?" (jäkligt bra fråga att ställa sig emellanåt!) och förhoppningsvis frågar han sig samma sak.

    Om ni vet att ni är rätt för varandra men ändå inte hittar tillbaka på egen hand så ta hjälp av proffs. Många många par har haft hjälp av familjerådgivning/parterapi och säger att utan det hade de inte varit tillsammans idag (jag o maken tex).

  • Äldre 15 Feb 18:08
    #5

    Vill du själv nåt med förhållandet eller tror du att svaret ska ges av nån annan? Just det tror inte jag på som framgångsrecept.

    Antingen orkar ni satsa och vill ni båda så kan det funka. Om en eller båda av er inte vill satsa, då kan det knappast gå väl.

    Sorry om jag låter hård, men efter 10 år tillsammans och mer än 5 år som särbo (pga jobbet) så vet jag att inget kommer gratis. Prövningar kan vara bra och stärka relationen, eller så kan de knäcka den. Men rätt blir han om du och han båda vill det - det finns inget givet i det. Tyvärr.

  • didis
    Äldre 15 Feb 18:10
    #6

    Rätt är han om du bestämmer dig för det.

    Så lätt - och så svårt - är det.

    Cissi G skrev 2010-02-15 18:04:45 följande:


    Det jag skulle vilja är att jag ska bli säker på att han trots alla prövningar är rätt för mig.
  • Cissi G
    Äldre 15 Feb 18:17
    #7

    Tack för svaren! Jag ska ta mig en funderare på era smarta frågor!

  • Äldre 15 Feb 18:21
    #8

    Naturligtvis finns det en gräns då en relation blir för slentrianmässig eller i värsta fall för destruktiv så att sanningen om "han är inte rätt, han blir rätt om man bestämmer sig för det" inte gäller. Men var den gränsen går för dig och för er går inte att veta, i fallet slentrian (destruktiv, ja, då är det ju tydligare var man borde dra strecket - men att göra det kan ändå vara svårt). Rent allmänt ska relationen ge mer än den tar, du ska känna dig större o må bättre av den. Summan av er tillsammans ska, över tid, vara större än delarna för sig.

  • Loveyo­utoo
    Äldre 15 Feb 19:10
    #9

    Jag tycker absolut att du ska ge det en chans. Flytta ihop igen och försöka bygga något tillsammans.

    Du kanske kommer ångra dig sedan om du inte ger det en ärlig chans, nu när ni äntligen kan leva under samma tak igen.

    Så länge du inte är kär i någon annan, så SATSA! Om ni kommer fram till att det inte är rätt, så har ni i alla fall gett det ett ärligt försök.

    Försök att hitta gemensamma vänner, så att ni kan hitta på roliga saker tillsammans med andra och inte bara på tumanhand.

    Lycka till!

  • Lillie­79
    Äldre 26 Feb 09:41
    #10

    Jag tycker du ska ge det en chans!

    Jag känner igen mig från tidigare distansrelationer i det du beskriver som "avtrubbat". För mig tror jag det har varit en slags försvarsmekanism. Jag är en så känslomässig människa att det tärde otroligt på mig att gå och vara ledsen och längta så ofta. Det resulterade i att jag successivt trängde bort det jag faktiskt kände.

    Det du beskriver om "pirret" är ju dock något som man ofta går igenom, oavsett avstånd till varandra. Det gäller på nåt sätt att hitta tryggheten i relationen och sin kärlek till varandra. Tryggheten att inte få panik de mornar som man vaknar upp och inte vill kasta sig över sin partner. Man går ju igenom perioder när man i ärlighetens namn inte är fantastiskt kär, i synnerhet om man kanske har det jobbigt på andra håll i livet. Men man får lära sig att luta sig tillbaka lite och lägga pressen åt sidan. Vips så står man där en vanlig torsdagseftermiddag och inser hur mycket man älskar sin partner för att han slänger ens strumpor i tvättkorgen, för att han kom ihåg vilka ens favoriter var när han köpte lösgodis, eller kanske bara för att det är det bästa som finns när man får den där kramen efter en skitdag. Kärleken försvinner inte, det bara formas efter vår vardag brukar jag
    tänka!

    Du är ju orolig för er relation, och det faktum tycker jag är ett tecken på att det finns massa känslor kvar. Hade du verkligen inte velat leva med honom så tror jag inte din första känsla inför samboskapet hade varit lättnad! Även om grubblerier har ställt till det efteråt.

    Om det är rätt eller inte för just er kan ju bara ni avgöra. Men du säger själv att ni har trevligt, roligt och superbra sex tillsammans, vilket i min mening är fantastiska förutsättningar!

    Lycka till!!

  • Sebast­iána
    Äldre 26 Feb 10:54
    #11

    Jag och min BM var särbos i tre år innan vi flyttade ihop. På grund av avståndet (125 mil) och den stora kostnaden för flygresor hade vi inte möjlighet att träffas mer än max en gång i månaden. Vi pratade i telefon ett par timmar varje dag och använde Skype så att vi också kunde se varandra samtidigt via webbkamera.

    Jag tog tjänstledigt från jobbet för att "provbo" med honom och hade ett annat jobb under tiden. Vi var lite oroliga att det inte skulle fungera att bo ihop, det är ju inte samma sak som att ses då och då, men vi blev bara mer kära i varandra. Nu ska vi gifta oss!

    Testa att flytta ihop är mitt råd. Ni kan ju inte veta om det fungerar om ni inte provar.

Svar på tråden Ska det vara vi eller inte, hur vet man?