Ska det vara vi eller inte, hur vet man?

Jag tycker du ska ge det en chans!

Jag känner igen mig från tidigare distansrelationer i det du beskriver som "avtrubbat". För mig tror jag det har varit en slags försvarsmekanism. Jag är en så känslomässig människa att det tärde otroligt på mig att gå och vara ledsen och längta så ofta. Det resulterade i att jag successivt trängde bort det jag faktiskt kände.

Det du beskriver om "pirret" är ju dock något som man ofta går igenom, oavsett avstånd till varandra. Det gäller på nåt sätt att hitta tryggheten i relationen och sin kärlek till varandra. Tryggheten att inte få panik de mornar som man vaknar upp och inte vill kasta sig över sin partner. Man går ju igenom perioder när man i ärlighetens namn inte är fantastiskt kär, i synnerhet om man kanske har det jobbigt på andra håll i livet. Men man får lära sig att luta sig tillbaka lite och lägga pressen åt sidan. Vips så står man där en vanlig torsdagseftermiddag och inser hur mycket man älskar sin partner för att han slänger ens strumpor i tvättkorgen, för att han kom ihåg vilka ens favoriter var när han köpte lösgodis, eller kanske bara för att det är det bästa som finns när man får den där kramen efter en skitdag. Kärleken försvinner inte, det bara formas efter vår vardag brukar jag
tänka!

Du är ju orolig för er relation, och det faktum tycker jag är ett tecken på att det finns massa känslor kvar. Hade du verkligen inte velat leva med honom så tror jag inte din första känsla inför samboskapet hade varit lättnad! Även om grubblerier har ställt till det efteråt.

Om det är rätt eller inte för just er kan ju bara ni avgöra. Men du säger själv att ni har trevligt, roligt och superbra sex tillsammans, vilket i min mening är fantastiska förutsättningar!

Lycka till!!