Ska det vara vi eller inte, hur vet man?
Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 4 1/2 år och nu känns det som att jag har kommit till ett vägskäl och behöver lite råd vilken väg jag ska välja.
Vi har haft distansförhållande nu i över ett år från att tidigare ha bott tillsammans i gemensam lägenhet ett år. Den första tiden när vi flyttade isär (vilket berodde på att han fick jobb och var tvungen att flytta samtidigt som att jag var tvungen att stanna kvar i Uddevalla) var jag otröstlig, jag grät mycket och oroade mig mycket inför hur framtiden skulle bli. Jag tyckte det var fruktansvärt utan honom. Men tiden gick och på något sätt kändes det som att jag trubbades av, man kan ju inte gå och sakna och vara ledsen hela tiden. Vi har försökt ses varje helg men det har tärt på oss båda två att åka så mycket och det har tärt på oss att sällan ha tid över till någon annan än oss två på helgerna. I staden där han bor känner han ingen och här har vi inte mycket gemensamt umgänge.
I somras hade jag en riktig kris där jag inte visste hur jag skulle gå vidare, det kändes som att jag inte klarade mer utan ville ha ett normalt liv utan resande fram och tillbaka. Sen dess känns det som att jag har blivit lite kallare och hårdare - jag har svårt att säga jag älskar dig och mena det och jag blir inte överlycklig när vi har något att fira eller om han kommer med blommor. jag blir glad men inte så glad som jag känner att jag borde bli.
JAg har verkligen älskat den här killen, varit så upp över öronen kär i honom, men jag känner mig inte särskilt kär nu och jag önskar så att jag gjorde det.
Till saken hör att vi nu ska flytta ihop. NÄr vi först bestämde det kände jag enorm lättnad, äntligen skulle det bli rätsida på det här, äntligen skulle allt bli normalt igen och vi skulle på riktigt få testa på sambolivet igen och se om det skulle vara vi.
Det jag hoppas är att känslorna som fanns innan vi flyttade isär, och som långsamt har försvagats, kan komma tillbaka igen. Jag har en perfekt pojkvän, han är allt man kan önska sig och det känns så fel att släppa honom så lätt för att distans har tärt på oss. Gör jag rätt i att flytta ihop med honom igen och hoppas att vi ska få det lika underbart som vi hade det?
Vi har fortfarande trevligt, roligt, superbra sex tillsammans. han förstår mig som ingen annan och jag tycker ju om honom. jag vill bara att pirret ska komma tillbaka, att jag inte ska vilja något annat än att gifta mig med honom och att jag ska älska honom över allt annat igen!
Men jag vet inte om det kommer bli så, är det värt att testa eller ska jag ge upp redan nu, och i så fall på vilka grunder?
VAd tror ni?