I vått o torrt, stiltje, orkan o snart snöstormar...

:-d :-d ropen skalla : charlotte kalla!!!

:-d :-d vilket jäkla drag: anna haag!!!

sverige shalla_lalla_laaaaaaaaaa!!!!!!

*skriker så det hörs till vancouver*

Det gick visst bara att viska när BT fick bestämma....

Värdelöst!

Nå, härhemma är det V-E-R-S-A-L-E-R iallafall.

Hvidis, jag tror på din make och det halva fotbollslaget iallafall jag. Hihi!

Ni kan ske får två, vill ha en sladdis och då blir det tvillingar, poff! 4 kids!

Fråga Bruttan, det går så bra sååå att ha 4 barn.

Lanovia, oh jag minns....fastvuxen i soffan var jag ett bra tag. Ätaätaätaätaäta. Sambon fick springa och byta efter braket i blöjan som kom efter nästan varje gång, åsså fick man försöka bre en macka att trycka i sig.

Klart du inte var beredd på känslosvallet. Det ingår i konceptet att man liksom sällan är det!
Usch, man får skratta åt det, så man överlever.

om Hvidis hört har jag med:tillväxtperiod och ökat matbehov, ätaätaäta så du stimuleras att producera "MERA mat morsan, jag ska växa, mera mat, bring it on!"

En råtta?

Tack Daa som frågar. Jodå. Der är väl OK.

Jag tror det är bara att inse att hela vår familj är i en sådan jätteprocess med precis hela vår tillvaro. INGENTING är tillrättalagt med vår framtid, jobb, ivf-bebis, vidareutbildning, bla bla bla. Det enda vi vet är att vi bor i det här huset nu.

Och när jag kommer till en punkt där jag ifrågasätter hela vår relation och i huvudet fullt ut testar tanken "VILL jag ens se den här karln i tv-soffa varenda jäkla dag hela livet?" och hjärtat inte bara ropar "JA" utan det är ganska tyst och tomt därinne, ja då är det inte så kul.

Men jag har ju varit inne på ämnet tidigare här i vinter. Man får inte bara slarva bort den man har i ren lathet. Ni vet "vaddåååå, jag SA ju att jag älskar dig för 11 år sedan, jag säger till om det blir någon skillnad"

Nu får det räcka. Jag är värd lite engagemang. Faktiskt.

Men idag har inte varit någon hemsk dag (den började för min del rätt nyss för jag var uppe till 3 imorse) utan det går ju lite upp och ner i tillvaron just nu. Det kommer att ta tid det här att bli hemma på allvar och det är ganska mycket av en livskris som jag befinner mig i, även om jag inte gärna vill säga det, för det låter så dramatiskt.

Men så är det. Mitt i livet. Alla val finns inte kvar att göra. Somligt är redan gjort. Hur blev det? Vad blir det? Hur blir det? Ska det vara så här? Ja, ni fattar...

*njuter av den underbara kramen*

Ja, eller nej menar jag, det är nog inte alls så konstigt.
det är väl heller inte något särskilt unikt att den som går hemmalätt känner sig-och blir lite bortglömd gentemot den sm kommer hem full av intryck och händelser.

Fast här och nu i vårt liv så har jag flaggat att bara för att det är en skitarbetsplats med en idiot till chef som sambon hamnat på så tycker jag inte han har rätt att välja att tillåta den situationen att ta över och prägla precis hela våra liv.
Det måste gå att sätta sig över det på någon nivå. Gå dit. Göra timmarna. Gå hem. Ta VARA på livet som är det riktiga-det med oss. Det ÄR pissigt med vantrivsel på jobbet - eller att vara arbetslös eller att vara sjuk eller barnlös eller vad fan det nu kan vara som går en emot. Men man måste någonsatans välja om det ska få prägla hela ens tillvaro.
Jag tycker den där chefen är en för liten och patetisk människa för att hon ska få ta sådan plats i vårt liv att vi inte kan ha en trevlig fritid tillsammans.

Jag tror mitt budskap har gått fram, för jag var RÄTT tydlig på alla hjärtans dag. (fast det har jag ju iofs varit flera ggr senaste tiden tycker jag)

Ja visst är det så. Samtidigt blev jag så less helt plötsligt nu.Vi som har klarat så mycket ihop.
Jo, det har vi.

Kan man inte bara få leva lite också?
Ska hela skiten bara gå ut på att klara av, ta sig igenom, bita ihop, försöka tänka positivt, ha tålamod, ge det tid...

Fasen, snart är man död och jag kan inte ens lyssna på min favvoversion av Pata pata på You Tube för den är blockerad!
Och inte ska man äta godsaker för man är redan för tjock som det är och helst borde man träna så man kan leva och kämpa lite längre.
och vad ska vi äta till middag idag? Och varför finns det inga rena strumpor? Och vem ska trösta knyttet...

Knäppt nog så vill jag när jag känner så här inte säga något till er, för då tänker jag att ni kommer att tänka "men herregud HUR kan hon ens överväga fler barn om det är SÅDÄR instabilt i deras förhållande, de borde inte göra ivf, de borde gå i terapi..."

Det var väldigt snällt sagt Ninnis. Gulle dej!