Jag har efter att ha sovit på tok för länge ägnat eftermiddagen först åt trevilgt småprat och sedan en frontalkrock med min sambo. Det har nu inneburit ett par TIMMARS diskussion/samtal/skrik/gråt och jag har pratat så jag har ont i halsen.
Sama evinnerliga faktorer som det kör fast i varenda förbannade gång och tio år av nötande från min sida för att NÅ FRAM och en livstid för honom av att ställa sig med huvudet i sanden så fort något känns obehagligt/obekvämt/nervöst/läskigt/ besvärande you name it.
Nu har vi för en gång skull nått fram och jag har fått höra att han inser att han inte kan bete sig på det sättet om han villleva i en familj, eftersom det lämnar MIG helt ensam med allt ansvar för både kommunikation och att ensam fejsa allt obehagligt medan han gömmer sig. Han påstår sig också ha begripit att det kanske inte är så att det är självklart att den som upprört påpekar en befintlig problematik (läs är högljudd) automatiskt är den som är elak. Att det faktiskt kan vara så att det elaka ibland är att vända ryggen till och låtsas som om det regnar och smita undan.
Fy fan, jag är helt slut!Behöver jag tillägga att upprinnelsen just den här gången hade sin källa i den förbannade julbelysningen IGEN?
"Du sätter ju upp så JÄVLA höga och orimliga mål som vi aldrig i livet kommer att hinna"
"Nä, jag vill att du drar ut två sladdar via källaren och monterar upp en ljusslinga runt punschverandan och en runt altanräcket. Vidare vill jag att vi skaffar en gran till altanen och sätter i ljusen vi redan har i den."
Hade han gjort det innan första advent så hade det redan varit gjort. Hade han gjort det idag som han sedan lovade så hade det lyst där nu.
Jag har INTE trott att jag till denna julen ska hinna få min drömjl med blomsterarr överallt, pyntat in absurdum eller ha hemlagat och hembakat hur mycket som helst.
Jag har som mål att få tömt kartongerna i möjligaste mån i de två rum som släkten nu måste få sova i och så få upp såpass med pynt att det blir lite feeling.
Maten kommer vi alla att hjälpas åt med och jag tänker hoppa övera allt som bara känns stressande.
Däremot vet jag att det vi ska göra tar mycket mer tid än man tror. Så är det alltid. Särskilt för oss.
Därför fattar kjag noll när det visar sig att sambon lovat att sätt upp belysning men vid 13.00 inte börjat fast det mörknar innan 16 och han dessutom tydligen tänkt dra iväg och spela innebandy hela kvällen för han måste ju lära känna lite folk...
Jo föralldel, men eftersom vi blir 15 pers här i jul och de kommer om 12 dagar och han jobbar hela sista veckan innan jul och då 12-timmarspass, så kanske nätverkandet får vänta till efter julhelgen just nu.
Mala mala...
Well. Nu är vi sams och jag måste gå och ta itu med allt vi måste få gjort. Jag var bara tvungen att ventilera lite. Jag har ingen att prata med här och ni är mer värdefulla för mig än ni tror i det här skedet av mitt liv.
Hoppas jag har rätt när jag påstår att barn klarar att man bråkar om de också får se att man fakiskt reder ut och blir sams. Jag vill gärna tro att det lär min son att man vågar ta konflikt och att det inte är farligt utan att man kramas och säger förlåt ochatt det behöve även för vusna precis som för honom och hans kompisar.
Han grät idag för han bli rädd att vi ska separera, för det gjorde hans ena bästis föräldrar nyligen och det har han tagit väldigt illa vid sig av.
Men vi ägnade lång tid nu åt att prata om det och reda ut att det inte är så det ska bli. Tvärtom. Vi diskuterar ju för att det INTE ska gå åt skogen, men medna man diskuterar blir man både ledsen och arg ibland.
Min lilla pojke! 
