I vått o torrt, stiltje, orkan o snart snöstormar...

Galna kvinnor! Vad GÖR ni egentligen! Ni har ju producerat text för en roman bara idag era tokstollar!

Jag har varit skitduktig idag, för jag skulle lämna blodprov hos läkaren för en djupare analys av nogot visst värde som var viktigt.

Nå, jag är nu inte alls spruträdd av mig, så det var inte det som vargrejen. Däremot är jag väldigt svårstucken, vilket jag väl visste sedan förut.
"Lycka till" sa jag till sköterskan.
Som inte klarade det. Två försök och så nästa sköterska. Hon klarade det efter ett jädra grävande på tredje försöket.
Jag har suttit snäll som ett lammmadan de stack mig och grävde med nålen FEM gånger.
Ganska duktigt och tålmodigt av mig om jag får säga det själv.

Åsså har vi hämtat lampan på Öland och våra sovrumsmattor i Kalmar efter Sushilunch.
Nu hänger lampan här och är skiiiitsnygg tycker jag-OCH sambon också, precis som jag visste att han skulle.
Och sovrummet blev väldigt mycket mer ombonat och man kan sätta fötterna på golvet på morgonen nu och det är mjuuuukt och inte kallt.

Ivf-samtalet gick bra och läkaren är bra tycker jag. Hon känns iallafall som att hon vet vad hon snackar om.
Men jag måste smälta dagens info och snack lite innan jag kan sammanfatta det känner jag.

Vi ska iallafall få det där blodprovet analyserat och utifrån det ska vi få höra lite mer hur hon bedömer våra chanser med en ivf. Det var något hormon som vi tydligen utsöndrar mer och mer av ju sämre vi ägglossar om man säger så. Och mitt värde låg ganska högt. Det kan hända mina kära vänner att den här blomman är lite för gammal. Men det vet vi inte än.

Hejom fejom!

Daa, om jag kunde något tips så skulle jag tipsa mig själv,för sådär är jag också i perioder.

Man ska ju inte träna för sent, inte dricka koffeinhaltiga drycker, gärna ta ett varmt bad etc men vad fasen, jag kan då ligga vaken ändå...

Åh nu ko jag på att jag undrar om jag verkligen gratulerade Lanovia på fördelsedagen i söndags? Nääää....det GJORDE jag nog ta mig tusan inte!

FÖRLÅT så hemskt mycket Lanovia!!!

*harklar mig och stämmer upp*

Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan´
jag har den äran jag har den äran att gratulera!

Ett fyrfaldigt leve för Lanovia, leve hon hipp hipp
HURRA!
HURRA!
HURRA!
HURRA!

*sliter fram trumpeten*

Taaadda ddaaaaa taddda daaa tadda daaaa taddapappadadaaaaaaaam!

*skjuter iväg några reketboxar med flera hundra skott i varje*

Grattis i efterskott!

DET har INTE jag gjort. Men min sambo däremot...GUUUUUD vad tråkig han är att resa med! Om han inte kör bil så sover han, punkt slut. Jag är vaken jämt utom på förmiddagarna för naär jag väl somnat framåt 3,4,5 så soooover jag gärna till 10,11 om ingen väcker mig. Fast sedan har jag en viss ångest över att halva dagen gått.

Som nu.

Svärisarna kommer i helgen och en del av mig vill få iordning ganska mycket mer här så de ska tycka vi har fint OCH för att inte svärmor skoa komma på att HON nog måsste packa upp lite lådor eller fixa gardinerna i de rum där det inte hänger några ännu.

En annan del av mig har ingen lust, utan vill bara höstkura.

Nuska jag iallafall fixa kaffe. Jag har sprängande huvudvärk idag och GANSKA ömma armveck!

Lanovia, jag vet inte riktkigt hur det känns. Det enda jag verkligen känner idag är min-huvudvärk-! precis som du eskriver din känns det ju och jag är så less på att den kommer och går. Jag kan inte kosta på mig hur många massager som helst heller, det blir ju snordyrt och dessutom är det jul snart.

Vilket påminner mig om att jag måste komma ihåg att posta papper till a-kassa och f-kassa så jag får de olika ersättningarna innnan jul helst...

Jo, jag vet iallafall att jag tänker ta läkarens extra blodprovsanalys som noggrannhet och att få koll, så man inte bara sätter igång en process där det kanske skulle kunna vara hinder ivägen som gör canserna mikroskopiska.
Det tar en månad att få den provanalysen, så jag får väl ta det som det är till dess och när vi vet mer om våra förutsätttningar får vi fatta beslut.

Läget nu är väl att jag är mest orolig för att få höra att det inte ens är någon idé. Dvs få konstaterat att man har passerat den fruktsamma tiden i livet och inte ens behöver hoppas längre. Det vore tungt.

Medan min sambo säger att det han oroar sig för ar hormonbehandlingarna. Vilket jag tolkar som att han är rädd att jag ska bli ett galet vrak till människa. Och det i sin tur sårar mig ganska mycket för jag vet att det har med min tidigare depression att göra, då jag verkligen var dålig i perioder och jag vill helst kunna få komma vidare från det och ha det helt bakom oss.
Han förknippar graviditet och allt sådant väldigt mycket med saker som jag helst vill tillskriva depressionen.

Jag tror ingen oroar sig utan vill peppa dig att stå på dig mot puckade mag-kommentarer från mormödrar och andra eventuelle klumpedunser Fru Bygg! I allafall fattar jag kommentarerna så.

För egen del har jag idag gottt och väl 25 överflödiga kilon att ta av och skulle verkligen behöva göra något radikalt åt det, för det är på intet sätt hälsosamt.

Dessvärre kan jag inte skylla ett skit på barnalstrande i mitt fall, då jag verkligen bara gick upp själva bebis med tillbehör.
Däremot gick jag upp efteråt. För det blev mycket skräpmat och fika-precis som du skriver, med allt fikande och dåligt med tid och ork för ordentlig matlagning och min depression var ju knappast någon hjälp där heller. Jag orkade intealls ränna runt med vagnen på milslånga promenader och sådär. Sedan har jag med åren lagt på mig sådär ett-två kilo per år, alltså ine mycket egentligen, men på sikt...ojojojoj!

Och det började förresten redan vid 25 årsåldern för när jag var 26 vägde jag 52 kg, när jag vägde in mig på mvc vid 29 vägde jag 62 det var en chock även om morskan sa att man ofta går upp flera kilo bara av hormonförändringarna i början av en graviditet. Jag vägde 70 kg prick när jag skulle föda och nu mina vänner väger jag gräsliga 74,5 kg. Dvs MER än när jag gått 40 veckor med bebis!

Jag gick för 1 1/2 år sedan promenader i 9 8 veckor och tappade då 9 kg.

Men jag kom av mig och gick upp typ allt igen.

Jag har ehller aldrig bantat. Det närmsta det jag kommit var en sådan där detox-kur i våras, men den var ju primärt för att rensa kroppen på allt skit. Mest socker då, eftersom jag är en socker-knarkare.
Jag borde skaffa en hund så jag blev TVINGAD att gå mina promenader. (schysst anledning va? stackars hund...)