I vått och torrt och stiltje och orkan

det skulle ju vara versaler! :-d

Mäh...

Kraaaam på dig, Blomman. Hur mår du nu?

Ingis, har ägnat dagen och gårdagen åt att försöka fixa allt (så att det inte ser ut som om någon härjat på gården med en grävskopa (men vänta nu? Det var ju faktiskt det som hände! )) som mannen med minigrävaren ställde till. Det är faktiskt rätt kul att jobba ute.

Men snart får vi besök av en kompis till oss. Det var länge sen jag träffade henne och då var jag gravid (fast det fick hon inte veta). Fick en liten känsla av att hon vill komma för att ta sig en grundlig titt på min mage... Nåja, hon hör till den kategorin vänner som får veta allt.

Åh! Så spännande det blev!
Åhvadroligtåhvadroligtåhvadroligt det blir när du kommer till hans jobb! *klappar händerna av förtjusning*

Hej alla! Jag skrev i en annan tråd men den här verkar kanske lite bättre lämpad för mina virriga frågor.

Skulle så himla gärna vilja skaffa barn, den där klockan som alla pratat om började ticka högt som sjutton för ett tag sedan. Det känns bara som att man ser så mycket små hinder och problem jämt, och det känns läskigt... hur gjorde ni? Väntade ni med att sluta tills det låg helt rätt i tiden eller satsade ni bara på för att det kändes i magen att ni verkligen ville ha barn NU?

Hej Olivia! Välkommen!

För min del var det så att när jag träffade min sambo var vi redan väldigt nära 30 och jag hade ganska nyligen slutat med p-piller för att jag inte ville pilla i mig hormoner hela livet. Då blev det mycket viktigt att diskutera eventuell graviditet, för att han skulle veta att en abort inte skulle kunna komma på fråga för min del. Både han och jag sa"ja, inte för att de behöver bli alldeles på en gång, men blir det så får vi väl ta det som det kommer" Och jag lade till: "dessutom tror jag inte jag blir gravid så lätt"

Det tog ett helt år innan vår son blev till. Nu har vi b
väntat i snart 9 år på ett syskon.
För mig ligger det nära till hands att hojta "VÄNTA INTE I ONÖDAN" till alla, men sedan är ju inte alla som jag. Hur länge man ska vänta kan man ju bara känna själv, men r man över 30 ska man iallafall vara konkret medveten om hur MYCKET fertiliteten faktiskt s´junker, först efter 25, sedan ännu mer mellan 30 och 35, för att sedan störtdyka vid 38, där jag är nu.

Räkna INTE med att man lägger ifrån sig preventivmedlen på natygsbordet och sedan blir man omedelbart på smällen. Så är det bara på film där bebisen äve kommer enormt snabbt direkt mamma fått första värken...
Utan ge er tid och ställ siktet på att under det första året av försökande brukar merparten bli gravida. Inte deförsta månaderna.

passionsblomman: Tack så mycket för ett personligt och givande svar! Jag skrattade till vid meningen om att bebisen skulle komma fort, jag har varit med vid en förlossning som tog ca 18tim så jag har i runda slängar en uppfattning om hur förlossningar brukar se ut i -det verkliga livet-

Sedan förstår jag vad du menar med att man inte ska vänta för länge. Hoppas verkligen för er skull att ni inte behöver vänta länge till på ett syskon! Själv har jag precis rullat iväg från 25 så det är väl inte jättebråttom för min del, samtidigt som man inte vet hur lång tid det kan ta när man väl sätter igång. Jag har även haft problem tidigare med äggstocksinflammation och grejer så vet inte exakt hur fertil jag är. Det gör en ju också oroad av att vänta "för länge".

Men så är det alla tråkiga saker som ekonomin och om man har fast jobb i framtiden osv, det känns så jätteläskigt att ta ett beslut för minst 18år framåt när man inte VET något säkert i de här tiderna. Fast jag så gärna vill :(

Har du något jobb nu? Så du skulle ha rätt till föräldrapenning menar jag.

För DET är egentligen det enda som verkligen är viktigt innan man tutar och kör tycker jag. Allt annat kan man ordna framåt, både studier och jobb osv. Men f-peng är bra att ha. Inte minst för den händelse man blir sjuk så är det ju fint om mn har en sjukpenningsgrundande inkomst.

passionsblomman skrev 2009-08-15 17:37:10 följande: