Förlova sig utan att samtidigt fria

För mig var det faktiskt förlovningen som var det viktiga. Då lovade vi varandra att "nu var det vi två inför framtiden". Då hade vi inga barn och det juridiska löste vi med inbördes testamente etc.

Eftersom vi sedemera skaffade barn kändes det alltmer betungande att inte längre ha det juridiska med sig så efter 20 år gifte vi oss. Själva "gifteriet" var (förutom att ha en roligt fest och att det var rätt romantiskt) inte särskilt viktigt för oss.

ade vi kunna lösa juridiken utan bröllop hade vi fortfarande varit ogifta men förlovade.

Hm... Jag ser nu att jag skrivit att jag ser giftermål som ett av de viktiga stegen i ett förhållande. Inser att det kan tolkas som att det är väldigt viktigt för mig, vilket det egentligen inte är. Jag måste inte tvunget gifta mig om det inte vore för juridiken (alla de tre viktiga steg jag skrev påverkar det juridiska) eller för att min partner vill.

Det största och viktigaste steget är att vi är överens om att satsa, viktigare än förlovning och bröllop. På det sättet tycker jag att jag ligger väldigt nära t.ex. didis i tankarna (utifrån hennes inlägg). Skillnaden är att jag inte vet om jag skulle kunna kalla det för förlovning om jag själv var en av parterna. Jag har svårt att frikoppla förlovning och bröllop från varandra när jag förknippat dem med varandra så länge. Men jag förstår att andra kan, vet bara inte hur ni gör .

Det håller jag inte alls med om - trolovning hade ju i Sverige förr en rent juridisk betydelse långt utöver dagens förlovning, betydligt närmre äktenskapet. Förlovningen utformning och betydelse saknar ju helt formell innebörd idag.

Vi förlovade oss för 5år sen för att visa att vi hörde ihop. Det gjorde vi efter 6 år tillsammans. För mig är förlovning delvis ett steg mot giftemål men vi hade inga planer på giftemål då även om vi är gifta nu efter ytterligare 5år.

Jag anser inte att det har nåt med pubertala värderingar att göra eftersom jag varit tillfrågad om att förlova mig i tonåren men avböjt för att jag tycker det är fjantigt. Förlova (eller gifta mig) gör jag bara med den personen som jag väljar att dela mitt liv med...

Men vi kunde lika gärna precis som didis skrivit kunnat vara förlovade om det juridiska gått att lösa enkelt.

Ang frågan om man kallar sin tilltänkta för fästmö/fästman så är svaret Nej oavsätt. Kan tyvärr inte ta orden i min mun för de känns så jäkla töntiga... För mig är det ord som man använder för att låta märkvärdig, vara fin i kanten.

Nej bara sambo och sen man/fru

Jaa, vi förlovade oss 28 feb. 2004
Då tänkte vi inte på bröllopet.

Först när första barn (april 2006) kom kunde vi börja tänka på ev. äktenskap mellan oss så vi pratar om det då o då.
Först ifjol februari bestämde vi att gifta oss iår då är det av kärlek vi vill gifta oss.
Inte för att vi har barn tillsammans eller har en hus m.m...

Förstår inte varför det är så spännande att lägga sig i hur andra gör.

När vi förlovade oss var det i total lycka och med en klar ambition om att tillbringa resten av vår tid tillsammans. Men jag var inte redo för ett frieri. Jag kände det. Min blivande visste om det och respekterade det.

10 månader senare var jag redo för ett frieri. O sa ja. Det var inte på något sätt traditionellt eller storslaget. Vi hade grälat och försonats och duschade tillsammans. Jag förklarade gråtande mina känslor som beror på djupa tidigare sår. Då gick han efter att ha svarat och förklarat ner på knä.

Tycker det är trångsynt att tro att man bara vill ha matchande smycken eller är pubertala. Man kanske bara inte är redo för frieriet... men jag skulle aldrig förlova mig om jag inte tänkt gifta mig. Eller leva med den personen.

Men vi är alla olika. Folk har rätt att tycka annorlunda än jag. Jag dömer inte andras sätt... Bara andras sätt att se ner på andra åsikter.

Äktenskap för mig betyder förövrigt att jag lovar att kämpa för min respektive, för vårt förhållande och för vår kärlek tills inget finns kvar att kämpa för. Förhoppningsvis inträffar aldrig den punkten när inget finns kvar... Jag tänker kämpa för det.

Jag tror inte jag kämpar mindre bara för att vi var förlovade ett tag innan vi började planera bröllop.

Vi har inte förlovat oss än, men planerar bröllop. Utan vi kommer att förlova oss två dagar innan bröllopet. Friat har vi väl inte riktgit gjort någon av oss.
Utan detta är ett gemensamt beslut och vilket jag tycker känns väldigt bra och något vi pratat om en tid och nu tycker vi att de passar in att få säga JA till varandra
För de är (faktiskt) mycket som ska passa in för att planera ett bröllop!

Vi förlovade oss för mer än 5 år sedan. Då symboliserade det en ny nivå i vårt förhållande, vi hade flyttat ihop, lagt ex-förhållanden bakom ryggen och bestämt oss för att satsa ordentligt på förhållandet...som var rätt stormigt de 2,5 åren vi var tillsammans innan.

Giftermål kom på tal samtidigt såklart, och M2b fyllefriade på hallmattan kl 5 på morgonen efter en utekväll. Helt underbart:D
Vi hade inga planer på att gifta oss prick ett år efter, eftersom vi båda arbetar i en bransch som kan innebära mycket resande och eventuella flyttar. Efter den dagen har vi hunnit flytta 3-4 gånger och att planera ett bröllop under dom förhållandena hade varit omöjligt.

Nu har vi ett stabilt boende, mer pengar än någonsin och först nu känns ett bröllop rätt. Att det skulle ta 5 år kunde vi inte räkna med...men shit happens.

Vi förlovade oss av KÄRLEK, men vi gifter oss av dels juridiska skäl, och dels att vi vill ställa till med en fet jäkla fest för våra vänner. Kärleken finns redan :)

Oooh, jag hoppas att ingen tog illa upp av mitt "pubertalt" (i och med att flera använt det ordet). Jag vet inte alls hur vanligt det är att förlova sig utan att vara överens om att satsa på att hålla ihop. Jag skulle tro att det är ovanligt (det verkar inte ha varit någon här i tråden än) men att det förekommer.

och som svar på cesiums fråga.. vi kallar varann för pojkvän, flickvän, sambo, fästmö, fästman...lite blandat, det som känns rätt för stunden. Nu är kallar vi varann för blivande fru/man istället. Väldigt trevligt.

Och nä, jag tror inte heller folk förlovar sig utan att vara överens om att satsa på förhållandet, skulle i min mening vara ganska meningslöst och lite korkat.

Apropå ringen så är det ju såklart ett smycke, men även en symbol att jag redan har hittat rätt kärlek och att folk helt enkelt kan sluta be om mitt tfn-nummer. Väldigt praktiskt utomlands...att vifta med fingret när en del blir för nyfikna :)

En annan bra sak med att vara förlovad är ytterligare ett datum att fira. Vi firar datumet med en lyxhelg på hotell eller en skön resa varje år.