I min familj skulle de självklart vara välkomna men det har inte alltid varit så att de ingifta barnen själva har varit så intresserade av att delta. Jag tror iofs att det är skönt att känna sig välkommen.
Nåja, du kan inte ändra på nån annan än dig själv, men bjud in ni och visa att ni vill umgås också när ni är allihopa.
Man måset inte ha familjekänslor för alla man träffar men är de viktiga för nån i ens närhet tycker jag man kan anstränga sig en smula (som vuxen om det gäller ett barn iaf) att bygga en relation till den nya.
Näe så är det förstås. Men det är en himla skillnad på att inte göra dem till sina egna barn eller barnbarn och att närmast frysa ut dem från umgänge i familjen för att man inte är släkt "på riktigt". Som vuxen tycker jag man har ett extra ansvar för relationen med barn i sin närhet - med ett barn kan man aldrig förvänta sig en helt jämställd eller ömsesidig relation på det sättet utan den vuxne får ta mer ansvar helt enkelt. Om man sen inte känner att man orkar med fler personer i sitt liv får det ändå inte gå ut över barn som inte förstår vad de gjort för fel...
Sorry, jag menade inte så heller - det var mer en reflektion över diskussionen som helhet än riktat direkt till dig - ditt inlägg var mer utgångspunkten för resonemanget.
