Är jag och min man konstiga som aldrig låtit dem sitta barnvakt?

puff

Nej det tycker jag inte. Det är bara ni som bestämmer när, hur och om ni vill att dom ska vara barnvakter. Sen är ju inte er dotter så himla gammal ännu. Som sagt ni bestämmer när ni är redo att lämna henne ifrån er.

Som sagt så önskar jag ibland att vi bodde långt ifrån släkterna då det känns som att vi behöver vara "redo" att flänga hit och dit för att visa upp vårna flicka.

En släkting till mig har bosatt sig med sin man och barn på andra sidan jordklotet men besöker släktingarna ca 1 gång om året. DET om något borde vi göra.

Ett barn väcker så starka känslor hos folk och det kan bli lite jobbigt för föräldrarna när alla vill komma åt sitt barn.

Nej, varför skulle det vara det? Uppenbarligen så känns det inte rätt för er. Jag hade inte lämnat bort min dotter till mor-eller farföräldrar om det inte hade känts rätt bara för att de själva vill det.
Litar ni inte på dem eller är det något annat?
Vi började med att lämna dottern ett par timmar, sen ökade vi. Nu har hon sovit borta två gånger (men det var för att vi var tvungna, vi var magsjuka samtidigt, och då låg jag och grät ).

Vi har aldrig haft det behovet med barnvakt...

Betty Boop augusti2009 skrev 2009-03-08 21:19:28 följande:

Hur gammal var er dotter första gången som ni hade barnvakt?

Betty Boop augusti2009 skrev 2009-03-08 21:19:28 följande:

Det är oerhört olika när man själv känner att det är läge att lämna ssitt barn i någon annans vård. Dessutom har man ju helt olika behov av att göra annat utan barn i olika par och familjer. Vår son var bra nära året innan jag (vi) första gången hade barnvakt och då var det i ca tre timmar.
Jag tyckte också att det var otroligt jobbigt när folk ville ta honom ur min famn jämt och ständigt och helst pussa honom mitt på munnen och sådant. Dels tycker jag inte man duttar med barn för sitt eget gosbehovs skull som om de vore gosedjur eller så, men sedan hadde jag heller inget behov av "hjälp". Min svägerska, har tvärtom alltid tagit chansen att se till att andra matat, bytt och allt möjligt för då har hon fått slippa, men så fick hon ju tvillingar också...hon hade sin mamma boende hos sig och har haft mer barnvakt under sina barns första år, äen vi haft till vår son under hela hans nu 8-åriga liv.

Ingen av oss har gjort ngt fel, men väldigt olika! Båda har trygga barn och min son har liksom hennes barn en nära och god relation med sina mor- och farföräldrar.

Att dina föräldrar inte tycks respektera ert föräldraskap som det som gäller utan vill ta över, utgör ett problem som du måste lösa för att ni ska kunna ha en fungerande relation framöver. Har du talat med dem om det här?

Kanske är vi udda föräldrar men vi tänker som så att vi skaffade ju barn och då är vi villiga att ta hand om henne.

Barnvakt behöver vi om det är något extra speciellt.
Och så kan ju dem som vill träff avår flicka träffa henne med oss. Varfr vill dem vara ensamma med henne??

Jag "vägrar" lämna ifrån mig min dotter "utan anledning". Och någon sådan har vi sällan.

Hon har varit hos farmor och farfar 1 timme drygt 1 gång. Då var det iofs utan anledning att "testa" om det alls gick eller om det var jättejobbigt. Tänkte det var bra att veta inför dagis hur det stod till med saken.

Det gick iofs jättebra då - men hon var helt hysterisk natten efteråt. Vet inte om det berodde på det eller nått annat - men så har hon aldrig varit varken före eller efter.
Då var hon drygt 1 år. Nu är hon snart 2 och tanken är väl att hon ska få vara med någon här framöver då vi vill gärna nått på egenhand.

Men för guds skull, ungen är 8 månader - varför ska man behöva har brådis då?
Okej om ni ville eller hade någon anledning, men att lämna bort "bara för att" - känns som det kan vänta.

Precis, men det är som att våra nära vill få oss att känna ångest över att dem aldrig "får" sitta barnvakt.

Det gör ju att jag som är känslig tänker på det här och man vill ju ej vara oartig heller.
Jag är så sårbar så jag grubblar på sådant här än att bara srunta i vad alla tycker.