Gemensam ekonomi eller inte....

"Idiotförklarad" vet jag inte om man blir, men jag förstår frågan. Jag kan komma på massor med anledningar till att det är praktiskt att dela upp pengarna. Huvudsaken är väl att man har hyffsat lika standard och att lösningen blir smidig för båda?

Det var nog först när bröllopsplanerna blev verklighet och riktigt tog fart som vi "på riktigt" började tillämpa gemensam ekonomi. Då vi måste spara ihop till bröllopet blev det automatiskt så att alla våra respektive pengar las i en gemensam pott, in på ett konto till vilket vi har varsitt kort. Mat, bensin och dylikt betalas därifrån och i övrigt är vi båda införstådda med att det nu gäller att tänka till och inte köpa något som vi absolut inte behöver. Jag känner nog att denna typ av gemensam ekonomi är något som jag kan fortsätta med, det får mig att bromsa mina ibland onödiga inköp.

Jag tror också att det är ett bra sätt att ordna ekonomin om man som vi har en inkomst och ett studiemedel. Jag tjänar ungefär dubbelt så mycket som min sambo. Det betyder att jag också ska betala dubbelt så mycket tycker jag. Tanken är ju att båda ska ha samma levnadsstandard och lika mycket pengar kvar när räkningarna är betalda. Samma gäller ju om vi får barn och en av oss bara har föräldrapenning medan den andra har en lön.

Så vi kommer nog att fortsätta med ett gemensamt konto, om vi bara överlever det här bröllopet...

För mig är det självklart eftersom jag inom kort kommer att tjäna ungefär tre gånger så mycket som min blivande. Skulle jag då få en enorm standardhöjning i livet och han inte eftersom vi måste dela lika på alla gemensamma utgifter och bekosta våra "egna" grejer själv? Min livspartner och far till min dotter? Knappast. Det skulle kännas fruktansvärt fel. Alltså lever vi efter devisen "allt mitt är ditt".

Så länge båda är nöjda med arrangemangen finns det inga rätt eller fel i den här frågan. Vi lever på en lön och sparar den andra lönen (använder naturligtvis till resor och annat trevligt när det är aktuellt - eller som nu, till bröllop), på så sätt delar vi helt lika. Men oj vad mycket dumt jag fått höra från folk om vårt sätt.

Har gjort på detta sätt både när min sambo tjänade mer än mig och nu när vi tjänar ungefär lika. Som sagt, så länge man har samma levnadsstandard och utgifterna inte fördelas orättvist tycker jag inte att det finns rätt eller fel.

Överhuvudtaget lägger sig folk i otroligt mycket som de inte har med att göra!

Vi har ungefär så (med undantag för att vi inte har så dyra hobbys) och vi anser att vi har gemensam ekonomi! Sålänge det funkar för er så och ingen av er förlorar på det.

Vi kör en lite liknande variant... Men vi brukar dela upp räkningarna lite, efter vem som tjänat mest, då vi båda jobbar på provison. I slutändan brukar vi se till att vi har ungeför lika mycket kvar att röra oss på, alternativt så får man pengar av den andre om man behöver... Vi ser på alla pengar som våra, men utan at behöva fråga om jag vill köpa något för pengarna på det egna kontot, så länge det inte är typ en ny tv eller så...

Tja, hade vi haft delad ekonomi hade jag nu varit bostadslös eftersom jag inte haft råd med hyran Men även innan jag avslutade min utbildning utan att få jobb så hade vi planerat att ha gemensam ekonomi. För oss är det självklart att dela våra pengar likväl som vårt hem och våra saker. Men jag förstår de som har delad också, om inte annat så är det ju mkt praktiskare när man går isär. I tidigare förhållanden så har jag alltid tyckt att det är bäst med delad ekonomi, men med min (sambo, fästman, m2b???) så känns det här helt rätt. Jag tycker var och en ska för göra som de vill och det som passar bäst för dem.

Vi känner framför allt att eftersom vi vill skaffa barn ihop så känns det bra att ha gemensam ekonomi. Då blir ju liksom alla pengarna familjens och vi vill att båda ska ha samma ekonomiska förutsättningar och levnadsstandard, oavsett inkomst. Just nu har vi visserligen inte helt gemensam ekonomi, utan har en del egna pengar, men vi ska boka ett möte med vår bank för att slå ihop alltihop.

Jag tycker att så länge inte ekonomin leder till tjafs eller ojämlikhet (att en får betala mycket mer utan att tjäna motsvarande mer) så är alla lösningar bra.

Jag kan bara instämma i att ingen lösning är mer rätt än någon annan så länge båda är överens om saken och kan prata om pengar utan att börja gräla.

Vi har löst det genom att skaffa ett servicekonto där båda våra löner går in. Därifrån betalas alla räkningar och våra sparanden. Varje månad förs det också över några tusen från servicekontot till våra två gamla lönekonton, dit våra VISA-kort är kopplade. De pengarna är våra egna. De ska räcka till hobbies, skräpmat, egna nöjen, kläder mm.

På så vis tar vi gemensamt ansvar för våra utgifter, men har ändå en summa pengar som är vår egen. Vill man sedan göra så att den som tjänar mer/behöver mer får ytterligare någon "egen" tusenlapp varje månad går det utmärkt att ordna. Min man får en tusenlapp mer än mig - inte för att han tjänar mer, utan för att han ofta måste äta borta (han kör lastbil).

För oss är det självklart att alla pengar är våra pengar. Men det betyder ju inte att det är fel att göra på nåt annat sätt.

Min sambo är dock skeptisk till vissa av sina arbetskamrater som har delad ekonomi med sina sambor. Speciellt en kille som tycker att hans sambo blir skyldig honom bensinpengar för att han gett henne skjuts. (Hon har bara flyttat 45 mil för att bo ihop med honom, har inte körkort och hittar inte överallt...)

Jag tror dock att det viktigaste är att båda är överens om hur man vill ha det, så att inte onödiga konflikter skapas. Vi är ju alla olika och våra förhållanden ser olika ut. Så det som fungerar för ett par fungerar antagligen inte alls för ett annat.

Sen tycker jag att det säger mer om personen som idiotförklarar någon på grund av dennes val, än vad det gör om personen som gör valet. I min värld känns det ganska trångsynt att sätta normen efter sig själv...