Några styvföräldrar här?

Haha nej det gör inget alls. Jag är med i ett nätverk för styvföräldrar och har mina "styvmammavänner" som jag träffar med jämna mellanrum så jag är liksom inne i det ändå dessutom.

Tror det är många som är i den här sitsen och just vid bröllop och sånna lite känsliga tillfällen kan det dyka upp många funderingar och tankar när man inte lever i en traditionellt sammansatt familj.

Definitivt!

Och HUR många har det så värst traditionellt då? och när de har det, är allt frid och fröjd då? NEJ!!! Just vid stora häändelser i live dras ju ofta saker upp och till sin spets också!

Vid havet skrev 2009-02-17 15:27:14 följande:

Så är det ju, det där traditionella "perfekta" finns ju oftast inte när man skrapar lite på ytan.

Jag har det då bra mycket bättre nu, i min lite bagagetunga familj, än när jag levde kärnfamiljslivet och gick omkring i ett par rosaglasögon och trodde att allt var perfekt och att allt bara skulle vara så utan anstränging, utan konflikter och verkligen prata. Fördelen nu är att vi verkligen pratat igenom allt, pga av våra komplicerade förhållade till våra ex, barnen etc och för att vi båda gått igenom smärtsamma separationer. Kriser har kommit tidigt pga yttre omständigheter och det som är så otroligt härligt är att vi alltid kommer ur dem starkare och mer sammansvetsade än innan.
Vi vet att vi verkligen vill ha varandra, även varandras fel och brister - de är inget vi blundar för vilket är otroligt skönt.

Man är också medveten om att kärleken behöver underhållas. I helgen är vi barnfria och då jäklar ska det... "underhållas"

Underhållning är bra!

Vid havet skrev 2009-02-17 17:25:33 följande:

Hmm förstod att det där skulle röra upp känslor. Men jag står fast vid det jag skrev och det är av erfarenhet. Jag tyckte att min sambo och hans ex gjorde fel när de inte kom överens efter att de brutit upp eftersom det drabbade min styvdotter. Jag tycker också det är fel när jag hör om andra vänner i samma situation. Det finns terapi man kan gå i och medlare man kan vända sig till och jag vet att de flesta inte kostar på sig den typen av insatser när de gör slut för att de helt enkelt är förbannade på varandra och inte vill. Det är barnen som får lida för det. Men jag är inte dum - jag förstår väl att det inte alla gånger är så himla lätt. Speciellt inte om man är ensam att vilja få saker och ting att fungera. Vad gäller mitt inlägg i denna tråden var det en kommentar till den fråga som inledningsvis ställdes i tråden. Sen vet jag faktiskt inte hur frågeställarens relation verkligen är - kanske är det omöjligt att träffas men det verkade inte så av beskrivningen. Kostsamt och lite obekvämt pga långa avstånd - men omöjligt?

Slutligen - jo jag har egna barn och jag skulle göra allt som står i min makt för att hon skulle kunna ha en fungerande relation med oss båda som föräldrar. Medlare, socialtjänsten, jurister, avtal, brev, bönande, förlåtande...

Tant M skrev 2009-02-17 08:25:26 följande:

Jag har två barn, min blivande har ett. Vi vill att de ska vara med under bröllopsakten och en stund efter, men de ska inte vara med på festen.

Mitt ex kör mina barn till kyrka och hämtar dem vid festplatsen efter ca 1.5 timme. Min blivandes ex kör barnet 25 mil enkel resa, för att han ska kunna vara med samma tid. Jag tycker det är fantastiskt att hon ställer upp och gör det.

Jag skulle göra exakt det samma för mitt ex!!! Och min blivande för sitt! Utan att vi är bästisar för det!

Så ingen oro där..

Det låter som en jättebra lösning! Jag/vi skulle också göra så, absolut. Tyvärr är "lite svårt" bara när det är sånna avstånd som vi har. Jag hade blivit jätteglad om min dotter fått vara med på mitt ex's bröllop - likså om min styvson kunnat vara med på sin mammas.

Har en väninna som faktiskt var orolig för att styvbarnens mamma skulle komma in och ställa till en scen (läs hämta barnen)under deras vigsel... Nu hände det tack och lov inte, men inte alla är så sansade och vuxna kring det här.

förlovad julafton 2007 skrev 2009-02-17 18:42:28 följande:
[citat]
Hmm förstod att det där skulle röra upp känslor. Men jag står fast vid det jag skrev och det är av erfarenhet. Jag tyckte att min sambo och hans ex gjorde fel när de inte kom överens efter att de brutit upp eftersom det drabbade min styvdotter. Jag tycker också det är fel när jag hör om andra vänner i samma situation. Det finns terapi man kan gå i och medlare man kan vända sig till och jag vet att de flesta inte kostar på sig den typen av insatser när de gör slut för att de helt enkelt är förbannade på varandra och inte vill. Det är barnen som får lida för det. Men jag är inte dum - jag förstår väl att det inte alla gånger är så himla lätt. Speciellt inte om man är ensam att vilja få saker och ting att fungera. Vad gäller mitt inlägg i denna tråden var det en kommentar till den fråga som inledningsvis ställdes i tråden. Sen vet jag faktiskt inte hur frågeställarens relation verkligen är - kanske är det omöjligt att träffas men det verkade inte så av beskrivningen. Kostsamt och lite obekvämt pga långa avstånd - men omöjligt?Slutligen - jo jag har egna barn och jag skulle göra allt som står i min makt för att hon skulle kunna ha en fungerande relation med oss båda som föräldrar. Medlare, socialtjänsten, jurister, avtal, brev, bönande, förlåtande...

Och du förutsätter rakt av att jag trodde att det skulle vara så "himla lätt?" och att du är ensam om att vilja göra allt som står i din makt för dina barn. Mitt ex och jag gick på familjerådgivning i ett år innan vi skildes, vi gick på soc på samarbetssamtal tills dom inte ansåg att dom kunde hjälpa oss mer (läs: mitt ex var inte mottaglig för någon hjälp utan ville att jag skulle straffas) och jag hade dessutom kontakt med en barnpsykolog i flera år. Jag kan styra vad JAG gör men aldrig tvinga honom att göra vad som är bäst för barnen. Tyvärr.

Var finns detta nätverk månntro??

Vid havet skrev 2009-02-17 15:27:14 följande:

kl

Min sambo har två barn, varav ett av dem har haft det väldigt kämpigt under sin uppväxt. För drygt ett år sedan började ett helvete för henne och hon har varit borta från skolan sedan dess. Hemskt när en 10-åring "går in i väggen" (eller hur jag skall kalla det), men det är tyvärr det faktum som är.

Hon har sedan dess sovit hos oss 2 gånger och nu när vi skall gifta oss är det det största bekymret, att hon inte skall orka medverka. Jag vill faktiskt inte att min sambos ex skall komma, och jag vill inte att hans 11-åriga dotter skall "förstöra" våran dag.. Och inte blev det bättre av reaktionen vi fick av henne när vi berättade, -Jaha, ja, men jag vet inte om jag orkar komma på något bröllop! Och sedan gick hon hem från farmor till mamma.. Vilket förstås gjorde min sambo ledsen, och mig ännu mer orolig över att dagen kommer att sluta i katastrof då hon har stark social fobi..

Jag försöker dock att tänka positivt och vänjer mig vid tanken om att exet är välkommen om det ökar chanserna för dottern att komma! Jag förstår hur viktigt det är att dottern kommer då min sambos barn betyder enormt mycket för honom, och att dem alltid kommer i första hand. Då känns det som om att jag får försöka svälja stoltheten (och svartsjukan?) och acceptera det som är, trots att det känns tufft för mig att exet ev. kommer att närvara!

Men som sagt, jag försöker att vänja mig vid tanken.. Är inte helt övertygad ännu, och jag vill helst inte att hon skall vara där överhuvudtaget. Hon har inte sagt grattis till mig, inte när vi förlovade oss och inte när vi sa att vi skulle gifta oss trots att vi kommer bra överrens. Men OM det är den enda och sista utvägen till att dottern kommer, så kommer hon att få vara med!