Vid havet

Äldre 16 Feb 19:34

52 svar

Några styvföräldrar här?

Någon mer styvmamma (eller pappa för den delen) än mig själv måste det ju finnas här? Konstigt vore det annars i dagens samhälle...

Jag undrar lite om era styvbarn ska vara med på bröllopet? Om detta skapar någon konflikt hos biomamman? Finns det någon oro för att det ska bli problem på själva bröllopet med galna ex som dyker upp eller barn som inte kommer?

Vi har var sitt barn och inget gemensamt. Båda våra barn (8 & 6) bor med oss på (nästan) heltid, min dotter träffar sin pappa varannan helg och min styvsons mamma bor i Australien. Och barnen ska givetvis vara med på vårt bröllop och vara våra närmsta under dagen (i stället för bestman/tärna). Min sambo har även en dotter i Australien (alltså min styvsons lillasyster) och det finns en liten önskan hos honom att hon ska vara med, men det skulle skapa stor oro hos alla och jag vill helst inte att mamman ska befinna sig i Sverige då. Tanken är fin men i praktiken skulle det bara bli kaos, det inser han också. Det är jobbigt nog när de/vi ses och jag har ingen lust med den extra belastningen när vi gifter oss.

Finns det nån oro kring styvbarnen/ex:en i samband med bröllopet hos er?

Tooticki

Äldre 17 Feb 10:53

#11

Soldemor skrev 2009-02-17 09:58:10 följande:

Det här verkar kanske elakt, men när jag och maken gifte oss, beslöt vi att inte ha med hans son. Sonen var väldigt anti till vårt förhållande (möjligen inspirerad av sin mor) och ända sedan den dagen han hade fått reda på att vi skulle gifta oss, var han en fullkomlig pest att ha att göra med! Kom med hånfulla kommentarer när vi pussades, var elak mot mina katter, "råkade" ha ner mina porslinsdjur som jag samlar på i golvet så de gick sönder, o s v. Kändes inte som vi ville ha med honom på vår bröllopsvecka (gifte oss i Stockholm men var där hela veckan före också). Med facit i hand (när han var 18 beslöt han att inte ha med oss att göra mer utan stannade för gott hos sin mor) känns det som om det var rätt beslut.

Alla gör som de själva vill men jag är av den åsikten att man aldrig får utesluta ett barn! När ni inte bjöd honom så betedde ni er i mina ögon lika barnsligt som han när han "råkade" ha ner dina porslinsdjur som du samlar på. Hans beteende var förmodligen ett rop på hjälp och han hade nog behövt en vuxen som lyssnade på honom, kanske till och med familjerådgivning.

Soldemor

Äldre 17 Feb 11:21

#12

Vid havet skrev 2009-02-17 10:50:02 följande:

Vad tråkigt att höra! Hur tar din man det? Det måste ju ändå vara en sorg att inte ha kontakt med sitt barn.Jag förstår att ni valde som ni gjorde, det gäller ju bara att ni som vuxna är/var överrens. Det kan vara otroligt komplicerat att träffa och bli kär i någon som har barn. Inte så lätt som att bara acceptera att barnen ju fanns där först alla gånger.

Nu går det bra, men det tog honom 3-4 år att bearbet och har varit en mycket jobbig tid för oss båda. Nu är det mycket bättre, men han tänker på honom ibland och undrar om han minns allt det gjorde tillsammanns...

Soldemor

Äldre 17 Feb 11:23

#13

Tooticki skrev 2009-02-17 10:53:26 följande:

Alla gör som de själva vill men jag är av den åsikten att man aldrig får utesluta ett barn! När ni inte bjöd honom så betedde ni er i mina ögon lika barnsligt som han när han "råkade" ha ner dina porslinsdjur som du samlar på. Hans beteende var förmodligen ett rop på hjälp och han hade nog behövt en vuxen som lyssnade på honom, kanske till och med familjerådgivning.

Känns som något hans föräldrar borde tagit tag i så fall! Men vi står för det beslutet och känner oss inte ett dugg barnsliga! Det är ganska komplicerade turer i det här som jag av olika anledningar inte kan gå in på, bl a att det blir vääldigt långt då!

Shortvalleywoman

Äldre 17 Feb 11:54

#14

Jag kan bara se det ur synvinkeln att vara styvbarn. Jag har själv en styvmor och det var hårt att inte bli inbjuden till deras bröllop, men ändå inte hälften så hårt som att min pappa har övergivit mig. Han hör aldrig av sig, han bryr sig inte det har han själv sagt rent ut.

Jag var 11 år när mina föräldrar skilde sig och hade inte min mor propsat på att jag och pappa skulle träffas åtminstone varannan helg, så hade han övergivit mig redan då.

Så jag tycker det är oerhört tragiskt när jag hör om barn som på ett eller annat sätt förlorar kontakten med sina barn. Och när det händer så vill jag påstå att det ALLTID är de vuxnas fel, för barn älskar sina föräldrar och det vill djävligt mycket till för att man ska säga upp kontakten med dem.

Jag känner många som har haft otroligt svåra uppväxter, men majoriteten har ändå kvar kontakten med föräldrar som har behandlat dem otroligt illa. Det är ett jättesteg att bryta den kontakten för ett barn, även om man är ett vuxet barn. Gäller förstås bara föräldrar man vuxit upp med, oavsett om de är biologiska eller inte...

Soldemor

Äldre 17 Feb 12:34

#15

Shortvalleywoman skrev 2009-02-17 11:54:24 följande:

Jag kan bara se det ur synvinkeln att vara styvbarn. Jag har själv en styvmor och det var hårt att inte bli inbjuden till deras bröllop, men ändå inte hälften så hårt som att min pappa har övergivit mig. Han hör aldrig av sig, han bryr sig inte det har han själv sagt rent ut. Jag var 11 år när mina föräldrar skilde sig och hade inte min mor propsat på att jag och pappa skulle träffas åtminstone varannan helg, så hade han övergivit mig redan då. Så jag tycker det är oerhört tragiskt när jag hör om barn som på ett eller annat sätt förlorar kontakten med sina barn. Och när det händer så vill jag påstå att det ALLTID är de vuxnas fel, för barn älskar sina föräldrar och det vill djävligt mycket till för att man ska säga upp kontakten med dem. Jag känner många som har haft otroligt svåra uppväxter, men majoriteten har ändå kvar kontakten med föräldrar som har behandlat dem otroligt illa. Det är ett jättesteg att bryta den kontakten för ett barn, även om man är ett vuxet barn. Gäller förstås bara föräldrar man vuxit upp med, oavsett om de är biologiska eller inte...

Du skulle bara veta hur mycket min man ställde upp på sin son! Han lät alltid honom komma i första rummet oavsett vad som hände, följde med honom på alla hans idrottsevenemang, även om det innebar att han fick boka om saker han själv skulle göra. Även om det var mammans vecka ställde min man upp, för hon var inte ett dugg intresserad av vad sonen gjorde! När de var nyskilda gick han ner i arbetstid för att kunna hämta oc lämna på dagis, för mamman hade sin karriär att tänka på. Han höll till och med på att riskera vårt förhållande, för när sonen inte var hos oss, kunde vi inte göra saker, för de skulle vi gjort om han var med, bara vi två kunde inte göra det! Sådant är tröttande i längden! Visst, jag vet, blod är tjockare än vatten, men det är jobbigt också för den som kommer in i ett förhållande med barn, speciellt när skilsmässan liksom inte är färdig än, fast den blev officiell fem år tidigare.

Stardusty

Äldre 17 Feb 12:50

#16

I en perfekt värld klarar två skilda föräldrar att kommunicera, men tyvärr är det nog få par som gör det. Min man och hans ex skildes som ovänner och har sedan skilsmässan bara haft kontakt i absoluta måsten, tex. att dottern ska ha matsäck med sig för nån utflykt, att sonen ska på läger, att nån av ungarnas jackor är borta etc. Detta har självklart tärt på vårt förhållande och även på barnen. Sonen tar sin mammas parti och dottern sin pappas. Jag står i mitten och VILL medla, men vågar inte för att jag kanske då istället förvärrar situationen. Dessutom har min mans ex flera gånger visat på dåligt omdöme och försökt blåsa min man på barnbidrag mm så jag känner att jag inte vill ha kontakt med henne.
På vårt bröllop var barnen med på vigseln, men sen fick de åka hem innan middagen eftersom det var mammans helg och vi ändå inte skulle sova hemma. Låter kanske hårt eller elakt, men på middagen var alla andra minst 19 år så de hade inte haft något jämnårigt sällskap. Dessutom är fester där alkohol förtäres inte gjorda för barn enligt mig.

Soldemor

Äldre 17 Feb 13:24

#17

Känner igen det där med barnbidrag, min man fick inte ett öre av det av sonens mor, för hon hävdade att han bodde hos henne. Sedan att han var lika lång tid hos båda brydde hon sig inte om. Min man köpte mer kläder än vad hon gjorde till honom, betalade alla hans medlemsavgifter till idrotten och all hans utrustning. Som sagt, i en pefekt värld...

suamaca

Äldre 17 Feb 13:36

#18

Soldemor, varje fall av skilsmässa/separationer är unikt. Det går alltså inte att säga att "så här ska man göra". Jag möter i mitt jobb barn och föräldrar varje dag och alla har alltid skilda åsikter om hur man ska agera. Kör med öppna kort, försök göra ditt bästa för att relationerna ska vara så hela som möjligt utan att totalt förstöra din egen lycka och kom ihåg att du alltid har rätt till dina egna känslor!

Vid havet

Äldre 17 Feb 13:39

#19

Det är verkligen hemskt! Min dotter har det lite så... hennes pappa lämnade mig för en annan som han gifte om sig med snabbt och efter ca 4 månader när dottern bodde vv så ville inte pappan mer. Hans nya tycker dottern stör deras förhållande och att dessutom behöva påminnas om mig var för mycket. Så därför träffas de bara varannan helg, och nån vecka extra på sommarlovet (om vi har tur). Nu verkar han mer intresserad, men kommer fortfarande aldrig på föräldramöten eller på andra aktiviteter (tydligen för att han inte får träffa mig), dock har han sagt att han bara älskar henne för att han är tvungen och att det aldrig betytt något för honom att bli pappa. Sånt sitter i och gör väldigt ont, och jag är rädd att min dotter en dag ska upptäcka varför de inte träffas oftare. Att han har valt sin nya fru framför sin dotter.

Min sambo och jag är i alla fall otroligt måna om att betrakta våra barn som just våra, oavsett hur biologin ser ut och trots att det inte är så lätt alla gånger. Om jag får vara lite självgod så kan våra barn vara lyckliga som har en sån underbar styvsyskonrelation och sånna fina och engagerade styvföräldrar - resten kan vi inte riktigt styra över tyvärr.

Jag borde ha insett att den här, i mitt tycke lite oskyldiga, tråden skulle röra upp en massa. Det var inte riktigt avsikten...

Shortvalleywoman skrev 2009-02-17 11:54:24 följande:

Jag kan bara se det ur synvinkeln att vara styvbarn. Jag har själv en styvmor och det var hårt att inte bli inbjuden till deras bröllop, men ändå inte hälften så hårt som att min pappa har övergivit mig. Han hör aldrig av sig, han bryr sig inte det har han själv sagt rent ut. Jag var 11 år när mina föräldrar skilde sig och hade inte min mor propsat på att jag och pappa skulle träffas åtminstone varannan helg, så hade han övergivit mig redan då. Så jag tycker det är oerhört tragiskt när jag hör om barn som på ett eller annat sätt förlorar kontakten med sina barn. Och när det händer så vill jag påstå att det ALLTID är de vuxnas fel, för barn älskar sina föräldrar och det vill djävligt mycket till för att man ska säga upp kontakten med dem. Jag känner många som har haft otroligt svåra uppväxter, men majoriteten har ändå kvar kontakten med föräldrar som har behandlat dem otroligt illa. Det är ett jättesteg att bryta den kontakten för ett barn, även om man är ett vuxet barn. Gäller förstås bara föräldrar man vuxit upp med, oavsett om de är biologiska eller inte...

När2blir1

Äldre 17 Feb 13:44

#20

Vi är en familj där vi har både "egna" bar och gemensamma barn. Jag har två barn sen innan och min m2b har ett sen innan. Alla barnen bor hos oss heltid. Så det blir helt naturligt att alla barnen är med på bröllopet. Jag är inte så orolig att barnens andra föräldrar ska komma och säga något.. de har ingen direkt kontakt nu så jag tror inte att det kommer att förändras den dagen heller. Sen har vi ett gemensamt + ett på väg.

Några styvföräldrar här?

INNEHÅLL