Några styvföräldrar här?

Hej

Jag har en styvdotter. När jag och min sambo träffades var relationen mellan honom och hans ex irriterad. De pratade med varandra på need-to-know basis och det var ett minimum. På något vis blev det lättare tror jag när jag kom in som en "medlare". Konstigt nog kanske. Jag tänker inte ta över rollen som mamma för min styvdotter. Om hon behöver mig är jag däremot här som en extra mamma om hon vill det och annars som en nära vuxen att anförtro sig åt, lita på och som uppfostrar i den mån jag får möjlighet (hon bor ju hos sin mamma). Jag kan villigt erkänna att jag har haft egna funderingar med grund i svartsjukan över att han varit med någon annan och valt att skaffa barn med någon annan. Det är klart att den krisen fick jag ta och valde jag att ta när jag blev tillsammans med någon som hade barn, men det var ju min kris och hade inte med honom, barnet eller exet att göra.

Jag tycker det är lite synd att höra att konflikterna mellan er/din sambo och hans ex/dig och hon eller hur det nu förhåller sig med den saken, är så stora att din sambo inte ska kunna ha sin dotter på sitt eget bröllop.

Är det inte så att man får se till att komma överens med sitt ex om man har gemensamma barn? Man får ju faktiskt ta det ansvaret tycker jag. Är det inte dessutom så att man när man träffar någon som har barn ger man sig också in i en relation som påverkas av att det finns barn med i bilden? Enligt min mening tar man också då på sig ett ansvar för att göra relationen så bra som möjligt inklusive relationen med en partners ex, relationen dem emellan och relationen mellan partnern och dennes barn om man nu måste det för att det ska fungera?

Ja det här låter hårt och du sitter säkert och blir sur när du läser kommentaren men samtidigt handlar det om barn. barn som förnekas en relation med en av sina föräldrar pga vuxna konflikter som barn inte kan rå för. Det är inte rätt och som vuxen har man skyldigheter långt utöver de man skulle vilja ha. Tyvärr, förlåt om det låter hårt.

Det som skulle oroa mig mest om jag vore dig var hur det påverkar min blivande man om han inte fick ha alla sina barn med på sitt bröllop. Kan man njuta av dagen om någon saknas? Det skulle jag själv inte kunna och jag skulle aldrig förvänta mig att min blivande man skulle behöva gifta sig utan alla sina barn.

Jag skulle helt ärligt aldrig ha ett bröllop med bara en del av barnen närvarande. Alla ska vara med punkt slut så skulle vi ha resonerat. Det kanske låter hårt i dina öron men du gifter dig med en man som har barn från en tidigare relation.
Det måste ni väga in och ta hänsyn till resten av era liv.
Ni måste hitta ett sätt att förhålla er till barnens mamma så att barnen kan ha ett umgänge med sin pappa.
Hoppas ni kan få till det så att det blir en bra dag för alla och med alla. Lycka till!

Jag tänker spontant mest på hur den flickan kommer att känna, framförallt längre fram i livet, -att inte vara bjuden på Pappas bröllop. Det kan ju sätta en rätt schysst tagg i hjärtat, och en dag får väl kanske hon också en bröllopsdag och barn osv. Då vore det ju för hemskt om din sambo skulle höra till de pappor som inte har ngn kontakt...

Går det inte att lösa på ngt sätt? Hur gammal är flickan?

Till förlovad julafton 2007 som skriver såhär:
"Är det inte så att man får se till att komma överens med sitt ex om man har gemensamma barn? Man får ju faktiskt ta det ansvaret tycker jag."

Det är tydligt att du inte har några egna barn. Det är naturligtvis önskvärt att man ska komma överens med sin före detta. Men att SE TILL att det blir så?? Nästan allt i livet kan man klara av själv, men för att SAMARBETA måste man vara två. Tror du det skulle finnas så oerhört mycket konflikter mellan skilda föräldrar om det vore så enkelt som att "se till att komma överens"? Jag kan ta ansvar för mig själv och för mina barn och för mitt sätt att uppfostra dem och få dem att må bra. Däremot kan jag aldrig ta ansvar för om deras pappa sätter sig på tvären då han vill straffa mig för att han anser att skilsmässan var mitt fel.

Blir bara så irriterad på folk som slänger klyschor omkring sig utan att begripa någonting.

Njae, nu är det så här om någon missade det (eller om jag var otydlig) att det finns ett visst avstånd med i bilden. Nämligen till andra sidan jorden. Min styvson träffar sin mamma på sin höjd en gång (totalt kanske 1 v) om året och han mår jättedåligt då/sen eftersom mamman inte riktigt beter sig som man skulle önska. Dottern i fråga vill knappt träffa min sambo alls, hon känner inte honom (hon var 6 månader när mamman tog henne och drog till Australien) och det är jobbigt och smärtsamt...

Jag har inga problem med exet, känner inte henne direkt, däremot finns det en historia som gör att det inte är så lätt alla gånger men när vi ses är det jag som håller ihop familjen för ingen av de mest berörda mår bra. Inte min sambo, inte min älskade styvson och inte hans syster.

Det finns inget förbud från min sida ang. bröllopet - min sambo skulle givetvis vilja ha med sin dotter, men han vet själv att det inte skulle funka. Och det är otroligt synd.

Mamman gifte sig i oktober och då var min styvson inte med, det finns inte en chans att vi kunde åka över halva jorden två gånger samma år.

Livet i en styvfamilj är inte alltid så rosenröd som man skulle önska och det finns lika många varianter som det finns familjer. Men härlig ändå

Ja oj då! Då är ju flickan inte så bekant med sin pappa...
och inte stor nog att kunna resa själv heller fattar jag ju.
Jag hoppas de får möjlighet längre fram att bygga en egen relation! Det har jag gjort med min egen pappa, och vi har det jättebra oss emellan, trots att jag var mer eller mindre vuxen redan då vi knöt en närmare kontakt.

Nä, det är lite komplicerat det hela. Att åka själv i drygt 24h med flera byten är ju inget man gör när man är 6 (eller 8).
Mest synd är det om barnen som inte får träffa sina föräldrar på något slags normalt sätt.

Det blir säkert lättare när barnen blir äldre och kan ha egen kommunikation med föräldarna via mail/chatt eller så. Och längre fram vore ju roligt om de kunde byta land, kanske plugga här/där sen. Vi får väl se vad som händer.

Det här verkar kanske elakt, men när jag och maken gifte oss, beslöt vi att inte ha med hans son. Sonen var väldigt anti till vårt förhållande (möjligen inspirerad av sin mor) och ända sedan den dagen han hade fått reda på att vi skulle gifta oss, var han en fullkomlig pest att ha att göra med! Kom med hånfulla kommentarer när vi pussades, var elak mot mina katter, "råkade" ha ner mina porslinsdjur som jag samlar på i golvet så de gick sönder, o s v. Kändes inte som vi ville ha med honom på vår bröllopsvecka (gifte oss i Stockholm men var där hela veckan före också). Med facit i hand (när han var 18 beslöt han att inte ha med oss att göra mer utan stannade för gott hos sin mor) känns det som om det var rätt beslut.

Ja precis! Just sådant som studier kan ju verkligen bli aktuellt.

Vid havet skrev 2009-02-17 09:55:25 följande:

Vad tråkigt att höra! Hur tar din man det? Det måste ju ändå vara en sorg att inte ha kontakt med sitt barn.

Jag förstår att ni valde som ni gjorde, det gäller ju bara att ni som vuxna är/var överrens. Det kan vara otroligt komplicerat att träffa och bli kär i någon som har barn. Inte så lätt som att bara acceptera att barnen ju fanns där först alla gånger.