hur hinna med allt som förälder??

Nej, jag jobbar 80% när jag inte är mammaledig. Funderar dock på att gå ner till halvtid när jag börjar jobba igen till sommaren,

Ja och nej Är timanställd och det är lite upp till mig hur mycket jag jobbar. Kommer i snitt upp i ca 145 timmar månaden. Tycker det är lagom då läxläsningen börjar ta tid här hemma

Svaret är ganska enkelt - man hinner inte!

Ja dvs om man tror att man skall hinna med allt man gjorde innan man fick barn (men det vill man inte första åren).

Tidsbristen varade upp till skolåldern ungefär, sedan är de mer självgående. Nu är mina stora, 16 o 13 så numer tar de inte så mycket tid, de kostar bara pengar

Jag har aldrig jobbat heltid, få tandläkare klarar det fysiskt, men med kurser etc har jag de senaste åren jobbat mer än heltid. När barnen var yngre var det skönt att vara hemma några eftermiddagar, speciellt som maken pendlar och har långa dagar.

Jag har som didis lite äldre barn (14 och 15). När de var små arbetade jag deltid. De pengar vi förlorade på att jag arbetade deltid tjänade vi in på att livet blir mer välplanerat när man får mer tid över. Nu när barnen är stora arbetar jag däremot heltid. Iofs tar läxläsning mycket tid, men däremellan är barnen självgående.

Sen är det en fråga om prioriteringar. Ibland får städningen helt enkelt vänta. Dammråttorna springer inte iväg, de blir bara större.

JAG hinner i alla fall INTE!
o då har jag redan drastiskt skurit ner på "städning av hemmet",o hinna med "mig själv"!
Har 3 barn o de tar egentligen all tid,jobbet halvtid,o sen matlagning o tvätt resten.
Jag hinner INTE med intressen-nu ÄR det ju mest att vara m barnen o hunden o så...men ändå.

jag har två småbarn 2 resp 3år. jag säger som alla andra att man hinner inte! det e inte som innan man skaffade barn. städningen e viktig men inte prio ett.
nu har vi en hundvalp som inte e rumsren ännu så han tar mycket tid o energi oxå!

jag jobbar visserligen inte heltid men jag pluggar heltid. har ändå en del dagar/ eftermiddagar hemma till självstudier.

konstigt nog fast tiden inte räcker till så hittar jag tid till bt! hmm...undra om ajg e ensam med det??

barn är en gåva....vårda de väl.

Jag jobbar heltid.Jag konstaterar bara att jag definitivt inte hinner allt det där samtidigt. Jag vägrar städa ihjäl mig, stryker bara det jag måste- det sambon måste får han stryka. Det är helt ok att köpa Sushi elleer Pizza till middag ibland-eller risgrynskorvar...

I trädgården frodas ogräset, äpplena blev inte kokade till mos i år (heller),bilen borde väl röjas ur och snyggas till, alla PAPPER som är i högar överallt sorteras.
Det skiter jag i , idag igen, jag måste ju kolla läget itådarna lite...

Alla korten i skokartongerna under sängen ska jag sätta in i album och skriva fint-en annan dag.

Det är ju ett gott tecken att så många föräldrar hunnit svara i min tråd. Det tyder ju på lite egentid i alla fall..

Det som skrämmer mig med familjeliv är inte så mycket att man får mindre tid över till städning och sånt (det är ganka bortprioriterat nu också... hehe) utan mer att allt blir så mycket krångligare. Det här med livspusslet... det blir ett pusslande och pysslande och kopmpromissande om man vill kunna fortsätta hinna med sina fritidsaktiviteter, sina vänner osv. Antar jag i alla fall. Och så är jag rädd att känna mig "bunden" och instängd, att få planera all semester kring barnen och deras skollov etc. Någon som har haft de här funderingarna och tvekat på om det här med barn är något att satsa på, men ändå skaffat barn och nu inte vill ha det på ngt annat sätt?

Nog är det tufft och man får lov att kanske dra ner lite på egna intressen (beroende på vilka intressen man har vill säga)

Men visst finns det tid! Man är ju förhoppningsvis 2 som drar lasset. Man får hitta bra lösningar som passar alla!

Så är det ju att få barn. Helt plötsligt så står man inte i centrum längre, där finns ngn annan som allt ska anpassas till. Man får räkna med att bli bunden och instängd iaf det första året..Livet blir ju annorlunda när de små liven kommer, konstigt vore det annars.

Men helt plötsligt kommer man liksom inte ihåg hur livet var innan barnen kom, vad gjorde man hela dagarna då?
Jag som har tre barn, varav två st under två och ett halvt har aldrig ångrat mig, även om vissa dager bara går åt att vara "servicepersonal"