chamor:
Lite till... Hur vet man vad som är lite till? Det är så skumt alltihop. Så otroligt skumt...
Sandrah:
Visst krävs det två för en tango. Det har du så rätt i så, men oftast är det väl någon som för också? Jag har fört oss hit och nu är det min frus tur att föra. Problemet visar sig vara att vi är precis lika dåliga på det båda två. Skillnaden är bara att jag gjort mitt misstag och lärt mig av det och hon håller på att göra sitt misstag just nu! Jobbigt!!!
Jag är inte en av dem som nöjer sig. För stunden, medan jag kämpar, kanske jag kan nöja mig, men om det inte blir en förändring, så kommer jag nog aldrig orka stanna kvar i det här. Det måste till en förändring och den bästa förändringen jag kan tänka mig är att Bernt försvinner för alltid ur våra liv. Det är faktiskt det enda som skulle behövas för att vi skulle kunna börja fixa det här på riktigt!!!
Jag får något tillbaks, men det är inte mycket i sammanhanget - Speciellt inte med tanke på hur hon har varit förr. Min fru kramas och pussas på mig lite då och då och hon försöker förklara att det verkligen är vi två, att det är det hon vill och att hon älskar mig, men problemet är nu bara att vi har passerat det... Det hon ger mig nu är en bantad version av samma sak som vi gett varandra i fem år. Det är inget nytt, inget som får oss framåt, för det löser inte de nya problem som uppstått.
Att hon inte kan förstå det här med Bernt eller att hon inte bryr sig sårar mig. Eller... Hon bryr sig ju, men gör inget...
Att hon inte är villig att offra den kontakt hon har med Bernt, som hon känt i ungefär ett halvår, för de fem år, vårt äktenskap och den framtid, som hon säger att hon vill ha, med mig sårar mig...
Att hon inte "kan"/"vill" släppa honom sårar mig också, för efter ett samtal här om dagen sade hon att hon vet att det absolut bästa för oss vore om hon sade upp bekantskapen med honom, men hon bara inte KAN (Vill enligt mig)... =(
Min fru mår verkligen asdåligt över att jag mår dåligt över att hon fortfarande har kontakten med honom, men hon bara inte kan avsluta kontakten med honom. Hon säger att hon de senaste gångerna de träffats har träffat honom med tanken att nu är det sista gången de träffas och att hon måste säga att de inte kan träffas något mer, men så blir det ju aldrig, för hon bara inte KAN...
Jag kan inte förstå detta, för under den tid vi varit tillsammans har jag gjort detta för henne upprepade gånger. Jag har värderat vårt förhållande och min frus mående (för högt inser jag ju idag) framför ett flertal kontakter för att vi ska kunna fortsätta tillsammans så smärtfritt som möjligt. Detta är något som självklart har varit svårt, men som jag trodde, i slutändan, skulle vara värt det. Det hade det nog varit också om inte min fru hade förändrats till den hon är eller tror sig vilja vara idag.
Kontakterna jag avslutat har varit med ett ex (vilket känns ganska normalt, men samtidigt inte), fyra tjejkompisar (Varav tre var intresserade av mig och därför inte var så konstiga att avsluta)
Detta tycker jag är helt normalt beteende. Att gå vidare med det man vill satsa på genom att avsluta gammalt och sådant som kan komma att hota det nuvarande.
Jag skulle aldrig utsätta mig själv, min fru eller vårt förhållande för möjligheten att jag skulle kunna utveckla känslor för någon annan. Skulle jag känna att något sådant började ta form, så skulle jag ta avstånd från den personen direkt. Det är helt enkelt inte värt det! Jag är kanske inte världen mest romantiska person alla gånger, men jag är ändå en obotlig romantiker. Jag tror på äktenskapet, odelad uppmärksamhet, kärlek och känslor för en och enbart en person. Alla andra som kan komma att störa och förstöra det för mig har inte i mitt liv att göra. Vänskap är en sak, men jag anser att kärlek kan börja med vänskap, men att vänskap som börjar med kärlek för alltid kommer finnas kvar som ett spöke med möjlighet att förstöra någonting annat som skulle ha kunnat bli vackert.
Nu svamlar jag en massa goja känner jag, men jag hoppas någon förstod vad jag menade...
Nu är det, normalt sett, äntligen Fredag och i förr-förrgår hade min fru och jag ett litet samtal där jag åter igen förklarade vad jag känner för det här med Bernt och hur liten och Orespekterad jag känner mig i vårt förhållande med tanke på att hon bara fortsätter kontakten med Bernt utan att göra någonting konkret åt den situationen.
Det hela slutade med att min fru tog illa vid sig för att jag hade uttryckt mig lite dåligt med att hon "inte gör någonting". Hon tycker att hon kramas och pussas och visar att hon älskar mig och sådär. Vad hon inte förstår är, att det inte är det som behövs just nu. Det är i alla fall inte i huvudsak vad jag behöver. Visst är det också väldigt viktigt, men som jag skrev... Det är inte det som tar oss framåt. Det är lite som att ha bensin i tanken, så att det inte ska vara något problem att starta bilen och åka någonstans, men så finns ju Bernt där som sand i tanken och då kommer vi ju ingenstans i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur bra bensin vi har... Det verkar vara detta som hon inte förstår eller bryr sig om?
Hon tror att om vi bara putsar vår fasad ren och fin, rycker upp oss (mig), accepterar läget och kramas, så kommer allt ordna sig. Då kan hon och Bernt bara vara vänner och fortsätta umgås och höras av medan vi fixar vårt äktenskap. Jag är av en annan åsikt och min vilja och vad jag tror står i skogen och växer. Mina åsikter väger inte mycket just nu?
Jag har läst ?Kärlekens fem språk? vilken var en väldigt bra bok. Det kändes stundtals som om den var skriven direkt för oss. Problemet med att läsa en sådan här bra bok när man lever i ett problem som jag gör nu är att det bara är jag som läst den. Min fru är inte intresserad av att läsa den =/ Konstigt nog vill hon på i rådgivning.
Nu har jag börjat med en annan bok som jag fått låna av chefen. ?How you get the love you want? tror jag den heter och det handlar om Imago-terapi. Något som verkar mycket intressant och som säkerligen skulle kunna hjälpa min fru och mig det också? Om hon bara orkade få tummen ur arslet och göra någonting?
Nu är det som sagt fredag och jag gör vad jag kan för att le och för att hålla fasaden ren och fin och under tiden försöker jag hitta någon att umgås med och något att göra imorgon, för då ska inte min fru vara hemma? Ja, hon ska till Bernt. De ska se på film, äta lite och kanske spela TV-spel eller nåt? Inget konstigt med det egentligen, de är ju ?bara? vänner, men jag tycker fortfarande att det är helt sjukt och fullständigt bisarrt med tanke på vad vi gått igenom gällande detta?
Nu när hon håller på att ?hitta sig själv?, så vill hon att vi ska ha ?separata? liv också. Detta är något som hon aldrig tyckt förr. Förr har hon alltid tyckt att man ska kunna dela ALLT i ett förhållande. Om man tittar i varandras mobiltelefoner, så ska inte det vara något konstigt och låsa på toaletten? Varför då?
Jag har alltid varit av den motsatta åsikten att. Jag respekterar privatliv. Jag tittar inte i hennes mobiltelefon, handväska eller fickor utan att hon ber mig och är hon på toaletten, så får hon vara ifred! Det är hennes privatliv för guds skull?
Nåja? Nog om detta? Känns som om jag kan svamla på hur länge som helst?
Det är lite tråkigt när man bor i en ny stad så här och nästan inte känner en kotte. Speciellt nu då. Innan har det ju inte varit något större problem, för då har vi ju alltid haft varandra eller våra gemensamma bekanta. Nu? När hon ska ut och flänga med Bernt, så hade det känts skönt att känna lite fler personer som man kunde ha umgåtts med. Jag är så glad att jag iaf. har en riiiiktigt bra vän här i stan, men jag känner att jag inte vill vara en belastning för honom bara. Är lite rädd att han ska tro att han bara är en tröst så fort min fru dummar sig, för så är det verkligen inte. Visst finns han där när hon är dum, men inte bara?
Näe? Nu får det räcka? Är imponerad om någon ens orkar läsa ända hit, så det är bäst jag slutar?
Har börjat skriva dagbok på www.dagensbetyg.se också. En himla trevlig sajt faktiskt. Där kan man sätta betyg på sina dagar och få se lite statistik. Det kan vara kul i slutat på året. Har funderat på att börja skriva dagbok en längre tid nu, men törs inte hemma då min fru faktiskt är så nyfiken att jag tror att hon inte skulle kunna hålla fingrarna borta. Inte för att det skulle göra så mycket, men ändå?
Jag är som sagt för ett privatliv. Låser gärna om mig på toa, tittar inte i andra mobiler, dagböcker, handväskor och fickor och tycker att andra ska visa samma respekt tillbaks. Även om jag nu inte har någon handväska så så ;)
Ha en underbar helg allesammans
Kram på er!!!
