fysisk v. psykisk misshandel...

Har en väninna i ungefär samma situation, där hon har blivit utkastad massor, fått bo hos vänner, flyttat tillbaka...osv. efter 5 år är alla vänner slut och nu sist sa jag och hennes sista väninna ifrån, att nu får hon klara sig själv om hon hela tiden ska välja att gå tillbaka när det passar honom. Undrar bara var hon ska gå nästa gång....gör ont i hjärtat men jag måste säga ifrån, och jag hoppas att det gör att hon orkar ta steget på allvar och gå....

Är rädd att det inte finns något vi kan göra, utom att vänta och hoppas att de till slut kommer till insikt...

Been there, done that! Det är inte så lätt att bara fly/lämna som alla verkar tro. I mitt fall hotade exet med att ta livet av barne, mig eller mina närmaste om jag lämnade honom. Jag trodde honom. Man tappar all ork tillslut, och inte att tala om självförtroendet. Det som fick mig att orka lämna, var mina föräldrar som tog tag i det. Sen att det blev tusen gånger jobbigare efteråt än någon kunnat ana, är en helt annan historia. Kan bara berätta att såhär mer än fyra år sedan jag lämnade honom, så skall vi till rätten i en vårdnadstvist för andra gången, trots att han inte ens träffat barnen på över ett år?! Det man som närstående kan göra är att berätta att man ställer upp i alla väder om och när hon bestämmer sig för att lämna honom.

jag har varit i den situationen och innan jag hamnde där trodde jag aldrig att det skulle hända mig! Jag som var så stark, självständig och hade så bra självförtroende. Jag skulle kunna komma med massa anledningar till att man stannar kvar och går tillbaka men det var inte därför jag gjorde ett inlägg här utan jag ville säga till emeliek45 att tänka om! Bryt inte med din vännina! Jag förstår att ni tröttnat på henne och att hon säkert liksom jag gjorde ljuger för er och för sig själv och ständigt säger att hon inte ska gå tillbaka till han med gör det ändå. Många av mina vänner vände mig ryggen när jag var i mitt destruktiva förhållande och jag kommer aldrig förlåta dom för att dom tog sig rätten att vara "bättre" än mig och döma mig för mina misstag. Det här kan hända VEM som helst, när man väl inser vart det är på väg är man fast (i mitt fall var det som ett spelbereonde, jag hade ju investerat så mycket tid och känslor att jag inte ville ge upp utan att kanske vinna något tillbaka)...när man befinner sig mitt uppe i psykisk misshandel är man inte kabebel till att se sitt eget bästa och fatta rationella beslut så för er väns skull tycker jag ni ska tänka om och ge henne en chans till. En dag kommer hon hitta sin väg ur det här förhållandet men det tar olika tid för oss alla och var och en måste finna sitt eget mod att gå en sista gång och aldrig gå tillbaka och tro mig, det är otroligt mycket svårare än vad ni någonsin kan förstå om ni inte varit där själva.

Har inte själv någon erfarenhet, men har läst en del och varit på en del seminarium om ämnet..

Jag tänker att det finns flera anledningar, dels den som Nikajo tar upp, rädslan för vad som händer om man väljer att ta steget att gå. Sen är det ju så att självförtroendet brukar vara kört i botten, ofta har kvinnan fått höra hur oduglig hon är och att ingen annan skulle vilja henne. Månader med sådan hjärntvätt gör att det är lätt att tro på det. Detta, i kombination med att man är rätt ensam, då första steget i misshandeln brukar vara isolering från familj och vänner, gör att det är lätt att stanna, för nånstans i det hela finns det ju någon form av trygghet. Slutligen, de misshandlande männen kan vara extremt trevliga och kärleksfulla mellan misshandelstillfällena...

Jag har också varit i den situationen och det är inte lätt att lämna bara. Först handlar det om psykisk misshandel innan det fysiska kommer in. Jag märkte inte ens i början att min äldsta osonens far tryckte ner mig psykiskt. Jag tog avstånd från familj,men främst vänner. När första slaget kommer får han en att tro att det var ens eget fel. lustigt nog. Sen är man fast i det, pga. hot på mina syskon, sonen, mig. Efter 3 år hade jag försökt sticka flera gånger, tyvärr så skämdes jag så mycket för att ha låtit någon behandla mig så så att det var lättare att fly tillbaka dit. Eller hur jag ska förklara det. Kan även nämna att socialen var på hans sida o fick mig att ge han en chans till. Han var/är psykopat, kan manipulera dom flesta. När jag flyttade till en annan ort var det polisen som avsöljade vart jag fanns efter 3 mån. Då tordes jag inte slänga ut honom. Nu har jag levt skyddad sedan -97 då jag lyckades "rymma" sista gången utan att bli hittad,även fast det har varit nära. Eller jag ska rätta mig där, levde med skyddade pers.uppgifter fram till sista mars då vi inte fick förlängt pga. att mitt ex inte hittat oss!!! det är väl det som är meningen med skydd anser jag men men.. Svenska myndigheter... Har även fått byta efternamn.
Jag önskade att det skulle komma nån räddare i nöden o gömma mig o sonen när vi levde mitt i helvetet. Så ge inte upp era vänner i kris, hur ni än blir behandlade av dom. Med största sannolikhet mår dom fruktansvärt dåligt och är så nedtryckta så dom kan inte göra annat än hålla er borta från er för att slippa mer "skit". men innerst inne vill dom veta att ni finns där.
detta blev säkertt ganska rörigt men hoppas det kan hjälpa någon att förstå.

Är det någon som behöver skriva av sig eller fråga nåt så är det bara att höra av sig.Kram

Säger bara en sak manipulering och nedvärdering

två blev det visst

Efter andra gången så stack jag,först till polisstationen och sen till akuten.Det var rätt illa ställt med mej

Mm,jag var där med några vändor. Rättegången var inte så rolig...