Jag är bara lite nyfiken på de som har förlovat sig innan de flyttade ihop.
Jag och min kille ska förlova oss nu i vår, men vi bor inte ihop. Vi har bestämmt att vi förlovar oss men kommer inte ta på oss ringarna förrän vi flyttat ihop.
Fler som har gjort liknande??
Vaddå.. sex kan man alltid träna upp.. min m2b sög på den delen men han lär sig för varje dag och över 2 år har gått och nu gillar jag det 
! Han har en bra lärare 
Vi förlovade oss i nov 06 och flyttade ihop aug 07
ja jag har nog lite svårt att förstå varför man ska ha så bråttom ´med att förlova sig om man inte hunnit med att flytta ihop innan. Det är ju ganska stor skillnad med att vara tillsammans med nån o ses ibland för att sen kunna åka hem till sig när/om det blir ltie mycket och att bo ihop 24 tim o dygnet. Och varför förlova sig fast inte sätta på sig ringarna..?
Inget illa menat till dom som nu gör så här, men vad jag förstår så bor du fortf hemma? Hur gamla är ni?
Jag förstår argumentet om att man bör veta hur vardagslivet kan te sig innan man fattar större beslut om att leva ihop, men vill bara påpeka att även om man inte permanent bor tillsammans behöver det inte betyda att man inte har nån aning om vardagslivet tillsammans. Man kan ha varit tillsammans i flera år och i omgångar bott hos varadra och därigenom sett de flesta av den andres sidor och förmodligen kommit förbi det rosaskimrande stadiet. Bor man dessutom nära varandra (som jag och min make gjorde tidigare; samma gata) så är det nästan som samboskap, bara det att det är lite längre mellan de olika rummen i 'lägenheten'.
bra om han kan lära sig, jag vill dock inte lära upp, jag vill ha en som e bra från början... 
har haft förhållande med en kille som inte gick att lära upp, han var katastrof och sedan dess har jag lovat mig själv att aldrig ge mig in i den leken igen..
nu e jag lycklig med min man som är en gud i sängen.. tihi
Vi förlovade oss nyårsafton 06/07, och flyttade ihop Nov 07.
Vi hade ringarna på oss från dag ett!!
Nu kanske du inte riktade dig till mig direkt, men jag tar mig friheten att svara ändå
Jag tror mig veta att min blivande är den rätte, trots att vi inte bor ihop innan.
Vi har snart varit tillsammans i fem år, och jag måste påstå att vi känner varandra.Hur vi är som personer alltså. Problem som kommer uppstå i vardagslivet...kommer vi definitivt komma klura ut och lösa tillsammans.
Genom dessa år har vi pratat om och diskuterat våra mål i livet, vad som är viktigt för oss, barnuppfostran mm...
Det känns väldigt bra och tryggt.
garantier finns ju aldrig, hur man än gör. Men det finns ju bra och/eller dåliga förutsättningar, och jag tycker att jag och min blivande har utomordentliga förutsättningar till ett livslångt äktenskap
Håller med dig! Jag tycker också att det viktigaste (för mig) är att bl.a. liknanande värderingar och syn på äktenskapet. Vi har sagt att vi vill satsa på detta, och vi inser att även om vi har det toppen nu kan det komma svackor men vi är båda iställda på att lösa problem som uppkommer tillsammans, för vi har ett gemensamt mål. Och genom djupa samtal under flera år känner vi varandra utan och innan.
Jag kan som sagt förstå att många tycker det ser underligt ut att fatta beslut om ett liv ihop innan man så att säga provat på det (även om ett äktenskap går ut på så mycket mer än bara att bo tillsammans).
Å andra sidan kan man istället tycka att det är förhastat att flytta ihop innan man vet om man vill leva tillsammans. Det blir ju mycket mer komplicerat och slitsamt om man då inser att man inte är rätt för varandra!
Vi förlovade oss när jag bodde i Malmö och han i Halmstad. Men nu har jag flyttat till honom. Funkade fint,fint!
Det är så att jag pluggar fortfarande (bara den här terminen kvar, yippi) och bor hemma hos mina föräldrar. Jag är snart 22 och Anders fyller 27. Vi ska flytta ihop så fort vi kan, men det hänger på mig. Jag måste ha ett jobb innan vi kan flytta ihop. Jag vill också kunna bidra till det gemensamma hemmet utan att Anders behöver betala.
Tanken med en "smygförlovningen" som någon uttryckte det, är att vi vill hålla det hemligt tills vi bor ihop, som en extra överaskning. Och jag vet att om vi skulle ta på oss ringarna innan, kommer det röra runt rejält i våra familjer. Känner inte för och orkar inte med det, det är inte värt det. Och det hänger trots allt inte på ringarna. I hjärtat är vi lika mycket förlovade med eller utan ringar eller om någon vet eller inte vet om det.
Vad gäller vardagslivet så har jag stenkoll. Även fast jag fortfarande bor hemma och till viss del blir "servad" känner jag sådan frihet när jag får rå om något. Anders bor ensam i en tvåa och jag är där så ofta jag bara kan, och då blir det nästan som ens eget. Han håller ingen större ordning (har dock lovat att det blir helt annorlunda när vi bor ihop, lägenheten är bara en mellanlandning för honom) men när jag kommer dit så bå blir det eld i baken på honom.
Och alla vardagsproblem, dem löser man. Vi har aldrig under vårat förhållande (2,5 år) alltså aldrig bråkat om ens minsta lilla grej. Då känns det som om bråket om disken blir ganska löjligt. Eftersom vi har bestämt oss för att leva våra liv ihop, så har vi även bestämt oss för att lösa alla vardagsproblem ihop. Jag säger inte att förhållandet kommer vara smärtfritt men om det kommer gå lång tid mellan bråken så har man ju god tid att reda upp dem på.
Om ni har tid så läs gärna min blogg!
