Är jag ensam?

vi flyttade ihop i augusti förra året och innan dess levde vi i distansförhållande drygt ett år. det var tufft och kändes väldigt ensamt många gånger men om man vill så går det!

Min systers man är också sjöman och är borta 5 veckor åt gången.
Hon har två små barn , 4 och 1 år , samt en hund och hus som hon fixar själv när han är borta.
Som tur är bor de granne med våra föräldrar så hon får en hel del hjälp därifrån.
Jag tycker ändå det är rätt tufft.

jelikr: jo, det är ju inte världens roligaste. Vet du vilken båt han jobbar på?

Jag kan ju inte vara helt ensam i ett distansförhållande?

Jag har ingen man som är sjöman, men en sambo som tävlar i landslaget i en vintersport och därför är borta i långa perioder från oktober till mars.

I början var det riktigt jobbigt, men nu tycker jag att vi skapat en bra balans i vårt förhållande och ser till att verkligen ha kvalitetstid med varandra när vi ses. En annan viktig sak är enligt min sambo att jag stöttar honom i det han brinner för och jag anser det viktigt att han inte tar förgivet att det alltid är lätt för mig att vara ensamen. Genom att prata om alla sina känslor och farhågor har vi faktiskt kommit ännu närmare varandra. Är nog mer kär än någonsin!! Men det underlättar ju såklart att jag trivs ytterst bra i mitt eget sällskap...

Hur upplever du det att vara ifrån varandra? Har ni hittat nån balans? Det är lite konstigt, iallafall jag visste vad jag gav mig in på när vi blev ett par, men det betyder ju inte att det alltid är lätt för en!

Min m2b är anställd av försvarsmakten i Nordic Battle Group, han är borta på veckorna men hemma de flesta helgerna. Nu vid nyår gick de i beredskap och teoretiskt kan han bli ivägskickad till krig och elände med 48 timmars varsel, då kan han bli borta i upp till 4 månader... Fruktansvärt tråkigt att vara ensam hemma på veckorna! Det jag saknar mest är det där vardagliga när man fixar mat tillsammans, pratar om vad som hänt under dagen... Än så länge försöker jag att inte tänka på att han kan bli ivägskickad. Men så är det ju, eftersom de är en snabbinsatsstyrka kommer de att åka till ett ställe där det inte finns någon färdig camp, d.v.s att vi kommer troligtvis inte att kunna prata med varandra alls under de första veckorna när de bygger upp allt.
I mitt fall är han ju inte borta så länge åt gången (än så länge) men oron att det kan hända något som gör att de måste åka är riktigt jobbig... Det värsta är ju att man inte kan planera något! Vet ju inte ens om han är i landet!
Samtidigt är det bra för vårt förhållande, vi har varit tillsammans sedan vi var 17 och bott ihop sedan vi var 20 så nu får man ju ändå en känsla av att man faktiskt överlever på egen hand!

Min sambo sedan 7,5 år tbx är SJÖMAN!Han är borta 10 v och sedan hemma 10 v..det funkar tycker vi båda..men det är tungt!Och nu när man bara vill sitta och planera tillsammans och gå på stan o kolla kläder mm känns det surt att vara solo hemma..
Jag efterlyste sjömasnfruar för nån månad sen här på bt..men måste ha missat alla er där ute som är solo en hel del på grund av makens jobb,för jag fick inget napp på tråden

Jalla jalla: jag tycker också att det känns rätt tråkigt att vara ifrån varandra, för när vi blev tillsamman för snart ett år sedan så jobbade han inte så här, men visst, jag visste att han hade utbildningen och han en dag skulle åka iväg. Första resorna kändes det rent ut sagt för jäkligt, men nu har man vant sig, så det är första veckan som är jobbigast, sen flyter allt på =) Det allra härligaste är ju såklart att när han väl är hemma så är han verkligen hemma. Om du förstår vad jag menar ;D Just precis, det är inte alltid lätt, ibland kan man ju såklart få såna där hemska "längtningsattacker" efter till exempel det "vanliga" sambolivet. Men eftersom jag vet att detta verkligen är det som han vill göra så stöttar jag honom fullt ut! Precis som du.

Fru Almqvist: Usch, det kan jag tänka mig att det är jobbigt, låter som om du har det lite värre än mig. Min m2b har ju iallafall ett fast rullande schema, och det är ju inte krig och sånt som det handlar om. Det är precis den vardagen som man har ihop som jag också saknar mest när han är ute på sjön..det är himla tråkigt faktiskt!
Och ja, precis som du skriver så är det bra för förhållandet. Vi är mycket, mycket närmare varandra än vad många andra av våra vänner som varit ett par längre än oss är, och det tror jag mycket är för att vi pratar så mycket med varandra om våra känslor angående hans jobb osv. Usch ja, måste vara himla svårt att inte kunna planera osv, måste kännas jobbigt..men jag är väldigt imponerad över att du klarar av det! Innan M åkte iväg var ju han på standby, vilket betyder att han kan bli ivägskickad vart som helst nästan, om han väljer att tacka ja. Så det var väl också lite sådär.

Humlanekerö: Weeii =) Härligt med en till sjömanshustru här! Haha. Usch, tio veckor, vad för båt jobbar han på då? Ja, jag har också haft en sån här tråd uppe en gång innan, men alla måste ha missat den också..haha. Men det känns härligt att veta att man inte är ensam! Och ja, visst är det tungt när dom är borta, men jag tycker att det är den första veckan som är den allra jobbigaste! Då känner man sig så himla ensam hela tiden och vill bara få tiden att gå. Allra värst är om man är ledig mycket dom första dagarna. Vidrigt!
Men jag tycker att vi är duktiga som kan orka med sådana här förhålanden. Många av mina vänner tycker jag är himla stark eftersom vi under dom här fem veckorna pratar med varandra kanske 3-4 gånger per telefon, och sen endast via mail. Hurdant gör ni?

Kram till er alla!

Blondinbella:
Vi 'pratar' på msn varje dag och i telefon kanske varannan vecka om vi har tur..Och så mailar vi flera ggr om dagen-han till min mobil (då når man mig alltid) och jag till hans jobbdator ombord!Han är öst i Wallenius som går jorden runt..Nu talas det iaf ev om 6v-turnar,äntligen!!
Han har just nu ca 1,5 v kvar..sen kommer han hem!!Jippi!
ja mina vänner o familj fattar inte hur jag orkar 10 v ensam med två barn,skola o jobb..men vill man så kan man..fast visst har jag gnällt oxå
vart jobbar din man?

Du är inte ensam!