Berättat för föräldrarna

Hej Nilsa!

Du är inte ensam. När vi förlovade oss förra julafton så, som väntat, blev hela min familj eld och lågor!!! De hade till och med pikat oss innan om att de tyckte att det var dax för oss. Och sen kom vi till hans familj (som har väldig svårt att visa att de är glada av någon konstig anledning..okej, på min sida kanske vi är lite extrema..*skratt*) och det var knappt att de sa grattis...jättetråkigt! Och framförallt för min sambo. Han blev ju ledsen över det så klart. Jag är mest irriterad. De nämner aldrig något om bröllopet, hur det går med planerigen, om de ska hjälpa till etc. Så jag har valt att istället inte berätta något för dem. Vill de veta så får de väl fråga.

Usch! Jag hoppas verkligen det blir bättre för er. Jag går fortfarande och hoppas att de kanske börjar bli lite intresserade nu när det inte är så långt kvar.. det känns som de inte tar oss på allvar. Känns jättekonstigt!

Lycka till!

Nilsa,

visst är det tråkigt när ens nära och kära som man helst av allt vill dela glädjen med inte vill dela den tillbaka... Jag har en liknande sitaution hos mig.

Du är väldigt välkommen till tråden om tråkiga föräldrar med ännu tråkigare kommentarer www.brollopstorget.se/Forum-1-13/m2567844.html

Min m2b:s föräldrars reaktion när vi berättade att vi hade bokat datum och kyrka etc var att skratta (!). Det kändes inte roligt. De hade hellre fått vara tysta faktiskt. Jag vet att de inte tycker illa om mig eller att vi ska gifta oss men de har svårt att prata om känslor och uttrycka glädje. Hur som helst är det svårt att förstå sig på folks reaktioner ibland.

100 gånger värre är dock min relation till mamma sedan hon insett att mitt bröllop inte kommer att vara exakt så som hon vill att det ska vara. Hugaligen... Man tror att man känner folk, men det gör man visst inte alltid ändå.

Jag önskar dig i alla fall lycka till och att det kan lösa sig och att ni kan förstå varandra. Styrkekramar från mig!

17jan2009: Men faktiskt kan jag förstå att de skrattade. De flesta förstår inte att man måste boka kyrkan i god tid, och ni har ju varit ute i över ett år i förväg. Folk skrattade åt mig och mitt ex när vi hade bokat kyrka ett halvår i förväg!

Familjens reaktioner. Jo, när vi väntade barn så passade vi på att bjuda hans familj på middag då de hade hjälpt oss väldigt mycket när vi renoverade vårt hem och så hade vi köpt lite presenter som tack och sedan skrivit en dikt till hans föräldrar där det där med att vi ska ha barn ingår. Min m2b spänd och nervös börjar läsa dikten och sedan när han läst klart säger de knappt något, typ som grattis, fast utan den där GU SÅ KUL!!! och glädjen utan mera svalt och som att det inte var något stort. Min m2b blev väldigt sårad fast han visade inte det, men det blev en konstig stämning ett tag. Sedan var det precis som om de förstod att han blev lite sårad för de sa liksom att det ska bli kul med ett barnbarn till. Jag fick det till att eftersom de redan hade barnbarn så var det inte så märkvärdigt att få ett till.

Mina päron blev helt saliga. Då de bor långt bort hade jag köpt en t-shirt där det stor bebis på och jösses när de såg det. Min m2b blev då gladare för det var ju den reaktionen han hade velat ha från sina föräldrar.

Men så kan det vara vissa är väldigt känslofulla och andra verkar mer svala även fast det kanske inte är lika svalt inombords.

Min m2b blir t.ex. mer upprymd när hans vänner väntar barn än när vi väntade för "att vi ska ha barn är ju bara så naturligt och självklart".

Men sa konstigt!!! Hur kan ens foraldrar inte reagera positivt nar man berattar nagot sa viktigt som att man ska gifta sig, eller annu storre, vantar barn?! Det later ju helt otroligt! Jag hade inte trott mina ogon eller oron om mina foraldrar eller svarforaldrar reagerat sa, och framfor allt hade jag genast borjat grava i det for att ta reda pa vad fasen det hela handlade om egentligen. Avundsjuka??? Kan inte komma pa nagot annat? Eller existerar verkligen sadana manniskor idag som inte kan acceptera folk fran andra "klasser"?

Skulle det hjalpa att satta sig ner och ha ett langt och innerligt samtal dar ni berattar hur ledsna ni blir av deras konstiga reaktioner o be dem forklara sig??

Ja, fast när man tänker efter så är det nog många familjer där man knappast kramar varandra eller bråkar eller har någon sorts tempramenthöjning alls i huset utan allt liksom bara lullar på och sedan är det mer känslosamma familjer som verkligen drar på stort oavsett glädje eller sorg, så man får helt enkelt ta det för vad den personen är.

Däremot hade jag blivit mer förvånad om t.ex. en person som min mamma som drar fulla växlar helt plötsligt skulle visa sig sval och ganska så "jaha, ni ska gifta er" och inte dra på stort som hon brukar eller att min svärmor skulle dra på fulla växlar då hon egentligen är mera sval, hm..... fattar nån vad jag menar,

Att man sedan inte vill att ens dotter/son ska gifta sig med den hon älskar pga status osv, skit i familjen, herrehösses, det är inte dem man lever med varje dag och vill dela sitt liv med och skaffa barn med osv.

Hm...Jag menar inte att de ska hoppa o skutta och sjunga halleluja, men ett genuint leende och ett glatt grattis maste val nastan automatiskt komma av ett sadant besked? Jag menar, alla ar olika och har olika satt att reagera pa, men total tystnad innebar for mig att de har nagot emot det hela. Fast jag har iofs inga erfarenheter av "kyliga" familjer. Det kanske ar sa det gar till.

Sofia 08 - vi verkar ha en hel del gemensamt! Gifter oss samma dag, har problem med föräldrarna (du med svärföräldrarna) och vi har båda fastnat i planering med inbjudningskorten. Vi får bonda, tycker jag!

Tack alla som engagerar sig. Det betyder mycket att ha några att prata med. Många gånger har jag svårt att berätta sådant här för vänner IRL för att undvika att de tar ställning mot mina föräldrar eller för all del, mot hans familj. Skönt att ni finns.

Gjorde ett försök till komnveration med min mamma kring bröllopet nu i morse då jag undrade hur vi ska göra med bröllopspresenter. Men, som jag nu börjar att bli van vid, ville hon inte prata om det. Synd, hade varit skönt att ha henne vid sin sida. Vi brukar stå väldigt nära varandra.

Min kanske sista teori kring våra föräldrars reaktion (eller kanske just mina föräldrar...) är att de knske känner sig obekväma kring det faktum att deras dotter blivit så vuxen. Bröllopsnatten och allt det där, kyssar när någon klirrar i glasen.... Dom har svårt för känslor ( jag har ALDRIG fått en kram, varken av mamma eller pappa, förutom när jag var bebis då. De har heller ALDRIG sagt att de älskar mig eller ens tycker om mig...) och ett bröllop handlar ju mycket om att visa kärlek.

Tack!

har du frågat dem rakt ut vad problemet är?

Oj, inte fått en kram, men när ni inte har setts på länge kramas ni inte då?

Mina föräldrar är väldigt känslosamma, men de kramas inte mer än normalt när vi ses och när vi ska ta avsked, men jag känner ändå att vi är nära varandra. De säger inte heller att de älskr mig mer än genom blommor och vykort och så, men inte med ord. De är typiskt norrländska, få ord och mycket känslor.

Du borde ju vara så pass vuxen att du ändå redanhar haft sex och allt det där, du har inte talat om din ålder, men den orsaken vore konstig att du skulle ha blivit vuxen? De kanske är rädda att du på något sätt försvinner från familjen bara för att du har en man istället för pojkvän, jag vet inte, men prata med dem. förklara dina känslor, vill de inte prata så säg det ändå.

Nilsa in love skrev 2008-01-03 11:03:08 följande:

Näpp. Sådana är mina föräldrar.

Jag och min fästman (som är sambos och lever i en sexuell relation sedan flera år tillbaka) bor 25 mil från mina förldrar så vi ses ju inte alltför ofta. När vi väl ses så utdelas inga kramar.

Jag har pratat med mina föräldrar om detta denna grejen och att jag tycker det känns kallt och konstigt eftersom jag är en väldigt sprudlande och varm tjej. Kramas gärna med vänner och bekanta, så fort vi ses. När jag tog upp det med mamma såå sa hon:
- Men såna har vi ju aldrig varit.

Jag TROR nog att de gärna hade velat ha mer fysisk kontakt men samtidigt är det nog inte så lätt för dem heller. När det knyter sig. Att byta personlighet.Men jag vet ju att de tycker om mig och som sagt så har jag en nära relation med min mamma. Hon ringer varje dag och anförtror sig ofta.

Så det är nog inte så märkligt att de inte visade mer känslor när jag berättade om bröllopet. De kan väl inte, fastän de säkert hade velat.

Hej hej!
Här kommer jag och lägger mig i.

Om din mamma ringer så ofta och anförtror sig åt dig måste hon ju känna att ni står varandra nära oxå. Kan det inte vara så att hon kanse känner sig utanför för att du har fattat det här beslutet utan att rådfråga henne först??
Bara en tanke..
Hoppas ni får det bra på ERAN dag i alla fall!!!
Kramar i massor!!!

Jag säger som ´Misery´... har du frågat rakt ut vad det är frågan om? Ställ frågan: "Är ni glada för att jag ska gifta mig?" Är svaret "Nej" så har dom ju en hel del att förklara,anser jag.
Är svaret "Ja" så är det hög tid för päronen att börja visa det. Det handlar inte om att dom ska börja hoppa,jubla & göra kullerbyttor...men dra på smilbanden,för 17 gubbar!!

Mina föräldrar är lite som dina (Nilsa in love)...svårt att visa känslor.

Men har du provat nån gång att överdriva? T ex när ni ses; krama dom, ta dom i hand & dansa i ring, skratta & sjung. Överdriv. Ta dom med storm. Överraska. Eller prova igen att berätta om giftermålet: "Guess what,morsan & farsan, jag ska gifta mig!!! Jippi! Jihoo!!" Överdriv & kolla in deras rektion. Chockera!!

Usch vilka tråkiga reaktioner många av er fått, jag förstår att ni blir ledsna!

Nilsa in love, när det gäller bröllopsplaneringarna kanske din mamma känner att hon inte vill "lägga sig i" utan att ni ska få bestämma själva hur ni vill ha det? Du kanske kan försöka förklara för henne att du väldigt gärna vill bolla dina idéer med henne och uppskattar hennes råd och tips, även om det förstås är du och din m2b som bestämmer i slutändan hur ni vill ha det.

Tyvärr tycker jag man märker att många kvinnor (både äldre och yngre) ofta blir lite "konstiga" när det berättas om planer på bröllop och/eller barn. Har funderat på vad detta beror på?
Men det är väl mycket känslor kring dessa händelser i en kvinnas liv, det är de "klassiska" milstolparna som lyckan och framgången mäts i, på något sätt. Hur knäppt det än låter hänger nog dessa känslor och den bilden kvar in i vår moderna tid.

Jag tror att många kvinnor känner avundsjuka för att de själva inte fick det bröllop de helst ville ha, speciellt i generationerna under oss. De var kanske var mamman/svärmodern som bestämde "allt". Idag får man göra som man själv vill, men ändå är det många som tycker och lägger sig i och har sina egna bestämda åsikter för hur allt ska se ut och gå till, vad det får kosta m.m.

När det gäller den fysiska kontakten med kramar o.s.v. var mina föräldrar likadana innan, de kramades sällan och kramade sällan mig. Sade sällan att de älskade varandra eller älskade mig. Men de har lyckats ändrat sig "på gamla dar" och nu säger vi ofta att vi älskar varandra och kramas mycket! Detta handlar nog också om vad de själva var vana vid i sin egen uppväxt, gamla mönster och vanor är svåra att bryta.

Försök börja så smått själv, med försiktig kroppskontakt när du träffar dina föräldrar, kombinerat med lite beröm. Klappa pappa på axeln och säg att du blev jätteglad för att han hjälpte dig laga bilen, stryk mamma över håret och säg att hon är så fin i sin nya frisyr/tröja, o.s.v. o.s.v.

Detta funkade för mig - man får göra föräldrarna till sina "barn" för ett tag och ge de kärlek och beröm, sedan vänder det plötsligt och de ger tillbaka till varandra och till dig!

Kram och lycka till!

Lily B - du skriver mycket klokt. Jag tror också att det här är något som kommer ändra sig till det bättre den dagen då vi själva får barn. Kan inte tänka mig att de kommer vara så känslokalla gentemot sitt barnbarn.

Sen är det ju så mycket annat som ligger bakom. Pappa är ganska gammal och blev som ung hårt behandlad av sin pappa. Mamma är lite kuvad. Det finns ett svart får i familjen som brukar droger och som ställt till med stora problem för mina föräldrar och det företag som de driver.

Fastän jag först var mycket besviken på mamma och pappa, likaså på min fästmans föräldrar, så finns det någonstans en liten, liten förståelse (märker ni att jag börjar försvara min föräldrar...?) för mina föräldrars likgiltighet. Det är nog inte alltid så lätt för dem heller. De har det jobbigt med allt omkring sig och mitt i det förväntas de hoppa i taket av glädje för att vi är lyckliga.
Puh... Skönt att man kan se ur flera perspektiv. Det är en gåva.

Kram och var nite oroliga för mig mer. detta ska nog lösa sig. Och Sofia 08 - vi får fortsätta hålla kontakten under vårt datum.

Nilsa, för mig känns det också bättre när jag hittat förklaringar till ett konstigt beteende eller tråkiga reaktioner! :)

Man kan förstås vara ledsen/besviken ändå, men på något sätt känns det lite bättre.

Du älskar dina föräldrar och då är det klart att du vill ta de i försvar, även om deras reaktioner sårar dig. Jag är likadan! :)

Jag tror också att det kommer lösa sig hur bra som helst för dig! Och dina föräldrar kommer säkert "ikapp" med sina känslor snart och visar sin glädje för ert bröllop på sitt sätt. Ibland tar det lite tid att få beskedet att sjunka in... :)