Skilsmässan ett faktum?

hmm...några frågor jag fick innan jag bestämmer mig för att säga mer..

Hur har ni det rent ekonomiskt i övrigt?
Skulle ni klara er även om han skulle förlora halva sin inkomst?

På vilket vis kan du kalla honom alkoholist?
Om han inte dricker varje dag, inte ens varje helg, hur är han då alkoholist?
Kan du precisera dig lite mer där?

Vi skulle mycket väl klara oss ekonomiskt med bara halva hans inkomst, men kan inte unna oss det där "lilla extra", som han kallar det för. Jag struntar fullständigt i pengar, jag vill bara ha en lycklig familj.

Han drack fredag, lördag varje helg ett tag, men efter att jag lämnade honom och faktiskt flyttade så tog han sig i kragen en aning. Men han dricker fortfarande 3,5 minst varannan dag och om han fick, starköl varje helg. Och när han väl dricker så finns det ingen hejd på honom, han dricker tills han stuper eller tills det tar slut på öl, och det varje gång... Han är även ute och kör bil på fyllan och äventyrar både sitt och andras liv.

Hej TS!

Tja, orkar du ha det såhär, så nog sjutton orkar du med att vara ensamstående mor.

Tråkigaursäkter din man kommer med - det lär ju slita rätt hårt på budgeten att resa till och från jobbet! Sen är pengar inte allt, men det kanske han inte har förstått?

jag tycker spontant att du ska sluta böna och be.
Det låter som att det är dags att plocka fram lilla piskan istället!
Antingen tar han tag i problemen NU, eller så kan han göra vad han vill, men det blir utan dig.

Det är ju alldeles fantastiskt bekvämt för honom att ha full service plus ett helt "eget" liv på annat håll.
Fint att han berömmer dig, men i övrigt verkar det mestagå som han vill, utan att du har så mycket att säga om saken för att ändra på nåt.

Och så - vaddå "hjälper dig" när han är hemma?!
"Sköter sin del" är det väl ändå!

Ävwn om jag kanske låter frän så menar jag inte att du nödvändigtvis ska ta ut skilsmässa här och nu.
Men jag menar definitivt att du ska börja ställa krav istället för att önska saker.
För det sistnämnda har ju inte hjälpt hittills, eller hur?

Håller med Sister.

Men Herregud KÖR HAN BIL PÅ FYLLAN OCKSÅ?

Ja, det är alkisvarnings så det dånar om det - och omdömeslöst så det förslår!

Dra i nödbromsen, den här karln behöver vakna upp och det omgående!!

Jösses..

du verkar inte ha det lätt...

Känns lite som att du har två saker att välja mellan:

1. Ställa ultimatum och visa för honom att det är "nu eller aldrig", dags att slita sig i kragen och ta tag i sina problem och söka hjälp

2. Se till dig själv och gå din egen väg. Man orkar inte hur mycket som helst.

Kan även tillägga att jag fullständigt håller med Sister of the Night i det hon skriver...

Om jag ska säga nåt lite fylligare - du kan välja att ställa krav på honom. Just nu tror jag du curlar - även om ni haft det stormigt.

Kräva att han inte ska köra bil på fyllan och inte dricka i samma hus som dig o barnen t ex. Att han ska gå på behandling och prioritera det om han vill leva med dig i fortsättningen. Att han ska dra sin halva av lasset hemma om han vill kalla det sitt hem att komma till. Osv...

Tack för era svar!

Ja, nog vet jag att jag måste ställa krav för att kunna få någonting, men det känns som väldigt meningslöst. Jag har sagt till honom åtskilliga gånger vad jag tycker, och om han inte skärper sig så är det ingen idé att vi bor ihop längre.

Det jag är mest rädd för är hans reaktion. Han har aldrig slagit mig eller ens varit i närheten av det, men däremot har han slagit sönder det mesta av vårt porslin en gång i tiden...
Men vart börjar man? Vart hittar man allt självförtroende? Finns det någon hjälp man kan få efteråt, kurator, psykolog osv.?
Hur förklara man allting för barnen? De är visserligen vana att vara själva med mig, och de är väldigt snälla barn, men ser naturligtvis upp till sin pappa. Hur kan de tänkas reagera och vad behöver man hjälpa de med?
Jag är av den åsikten att jag alltid reder mig, vad som än händer, så jag är inte rädd för att leva själv, utan har så smått börjat att se fram emot det. Men jag är så rädd om mina barn... Jag vet att han, om än i ren ilska, dra till Stockholm och betala mig det jag vill ha (hans ord) men att ha någon slags relation till sina barn är nog inte aktuellt för hans del. Vilket jag tycker är fruktansvärt synd för barnens skull, bara för att jag tycker att han är en skitstövel så har väl mina barn ändå rätt till sin pappa...

Ja ja, nu känner jag att jag flummar iväg lite här. Men jag tar gärna emot fler synpunkter.
Någon som varit med om skilsmässa själv? Något man bör tänka på, före, medans, efter?

Jag har egentligen inget rad, men jag lever sjalv i nagorlunda liknande forhallande som du skriver. Vi pendlar mellan tva olika lander pga att min m2b jobbar utomlands. Och vi spenderar minst 4man per ar i strack ifran varandra. Vi har en snart 2ar gammal son med varandra. Trots att jag vet vad jag gav mig in i och att vi vart ifran varandra mycket under aren som gatt sa ar detta oerhort tarande och jag forstar sa val din frustration!

Jag ar den som maste se till att allt funkar och ar aven den som gar omkring med det standigt daliga samvetet nar vi ar i fran varandra men aven oxa nar vi ar tillsammans far da "haller jag" var son borta fran resterande familj. Samtidigt som du maste fixa allt som hor till vardagen ar du tvungen till att halla humoret uppe och alltid vara glad eftersom "Du har det ju sa bra, eftersom Din man drar ju in sa bra med pengar till familjen eftersom han jobbar borta" *med ironi i rosten skrevs detta* ;) Sen nar han blir lang ledig sa ar det alltid mycket goda viner och allmant party involverat och oavsett tid pa aret sa ar det ju trots allt hans semester och det kan jag acceptera + att det blir lite av min sem oxa :)
Jag har aldrig vart otacksam for vad min m2b gor for var familj och sa uppfattar jag inte att du TS ar heller men det finns inget gott som inte for nagot mindre gott med sig (med risk for att lata pessimistisk).
I vart fall sa alskar vi varandra beyond everything else och vi planerar en laaaang framtid tillsammans och aven giftermal, MEN jag AR realist och vi har tankt igenom detta nogrant och det ar alla ganger langt ifran latt.
Vet egentligen inte vad syftet med detta ar inlagg ar forutom att informera att jag kan identifiera mig med dig om det ar nagon trost over huvudtaget? Sen kan bara Du/Ni bestamma vad som ar ratt for er och var din "smartgrans" samt acceptans gar!
Onskar Er all Lycka och att du kommer fram till vad som funkar bast for dig!*Kram*

Jag separerade från ungarnas far när dom var 4 och nästan 6 år. Vi satte oss ner och förklarade noga att det int evar deras fel. Mitt x drack en hel del oxå. Jag kan helt ärligt säga att den dagen han försvann så försvann det en massa problem och livet blev enklare på egen hand. Jag gjorde ändå allt så det blev ingen skillnad.
jag tror att du kommer att klara dig galant utan honom.
Mina barn har tyvärr ingen bra relation med honom heller även om dom är där varannán helg.
Lycka till