"Att göra eller inte göra en skönhetoperation"

Som min pojkvän sa: "Ett komplex man haft i tio år lär inte försvinna efter några månader hos psykolog."

Vissa saker "försvinner" helt enkelt inte. Då är frågan om en operation är bästa lösningen, eller om riskerna är för stora att nya problem uppstår?

Det finns ju ett tredje alternativ, som är att acceptera och tycka om dig själv och sluta skämmas. Det tycker jag är det bästa, faktiskt.

Jag tänkte operera mig när jag var i 18års ålder för "nästan samma problem". Fast i mitt fal så handlade det också om en d kupa på ena och en c kupa på det andra. Skit jobbigt.

I de yngre åren så var det mycket utseendet som bidrog till att jag ville göra operationen. Av olika anledningar så gjorde jag inte den. Idag så är jag glad att jag inte gjorde det då. Har lärt mig att gilla min kropp. Men problemet kvarstår, att hitta bh, toppar, kläningar. Plus att det blir och har alltid blivit små eksem/finnar under som kliar på sommaren som attan. Så fort jag sparat ihop pengar så blir det en operation. Inte för jag tycker jag är ful, eller andra gör det(som i min ålder inte bryr sig ett skvatt.)

Min man älskar dom som en del av mig men vet vilka problem jag har. Han stöttar till 100% när jag nu skall göra det för rätt skäl. Jag är 34år och ångrar inte en sekund att jag väntat tills nu. Jag förstår dig till fullo men se till att du gör det på "rätt" grunder.

Kram

Ska tilllägga att jag inte i huvudtaget tänker "stoppa in" något utan göra ett lyft.

*L*

Jag känner igen mig i din beskrivning, hade också små, hängiga taxöron redan när jag var 20 och hade ammat mitt första barn. Jag mådde mycket dåligt av detta och det inverkade både på sexliv och annat. Tog beslutet att operera mig och tycker att jag efter det fick en nytt liv! Idag kan jag tycka att mina bröst är lite för stora eftersom jag bytt ut inläggen en gång och man då behövde byta till lite större inlägg, men mycket hellre det än som det var innan operationen! Inser att det kan uppstå komplikationer, att operation i sig är en risk osv, men mår man så dåligt av något som jag gjorde så finns ingen annan utväg. Naturligtvis löser en operation inte alla livets problem, det hade jag heller aldrig någon tanke på att det skulle göra, men det löste det akuta bröstproblemet. Visst är tanken om att acceptera sig själv och sluta skämmas fin, men ibland går det inte. Att lösa något sådant här med hjälp av terapi tror jag också är svårt, OM det inte är så att man har mer omfattande psykiska problem som visar sig på många andra områden också! Det du beskriver handlar ju om en genetisk defekt, och visst är det så att inte alla måste vara perfekta, men brösten är starkt knutna till kvinnlighet och sexualitet vilket kan göra att man känner sig som en misslyckad kvinna om man lider så mycket av sina bröst som du beskiver att du gör, och som jag gjorde.
Jag vill med detta inte uppmana dig till att operera dig, utan mer berätta hur jag själv känt i frågan. Naturligtvis är du fin och bra precis som du är! Lycka till hur du än gör!

Tusse Boll:
Jag slapp betala min operation för olika stora bröst. Region Skåne gick in och betalade.

Misha:
Hoppas att du kommer fram till rätt beslut som blir det bästa för dej!

Andra har skrivit mycket bra här. Jag tror att du mår bäst av att fatta beslutet när du är redo - vilket inte verkar vara just nu.

Har du gått i terapi? Hos en psykolog, inte en teraput. ( Stor skillnad i utbildning och kunskap!)
En psykolog kan hjälpa dig reda ut vad du innerst inne vill, en läkare kan ge information om risker och möjliga biverkningar. Då kan beslutet komma mer naturligt.

Sen tycker jag helt klart du ska kolla upp om du kan få betald operation eller bidrag från landstinget om det rör sig om en genetisk defekt.

Att dina nära och kära ställer upp så fint på dig kommer hjälpa oavsett vad du väljer!

rocketqueen:
Det är precis vad jag har försökt göra de senaste tio åren men inte lyckats med.

Tusseboll:
Känns som vi är (har varit) i ganska lika situation. Jag är förvisso bara 24 år men har haft problemen tillräckligt länge för att veta att de inte försvinner av sig själv. Jag är nöjd med min kropp men har en genetisk defekt som jag inte lyckats bortse ifrån. En operation skulle vara för min skull. Inte för min pojkväns, familjs eller omgivnings skull för jag tror ärligt talat inte att de bryr sig ett skvatt om hur mina bröst ser ut.

Glitterkråkan:
Jätteskönt att höra att det blev bättre för dig:) Det lugnar mig något. Jag har varit så upptagen av att läsa om alla risker att jag inte ens kunnat föreställa mig hur det skulle vara om operationen faktiskt lyckades. Fast det kanske är bra att vara kritisk i utgångsläget.

Jocelyn:
Jag har inte talat med vare sig psykolog eller terapeut. Det skulle inte skada att göra ett besök, det är trots allt en stor operation. Några få personer: min pojkvän, mina föräldrar och min syster vet om mina problem. Jag känner att jag kan disskutera allt med dem, och att de kommer med vettiga resonemang. Men de saknar som sagt utbildning i ämnet.. Jag är väldigt lyckig över att ha människor som bryr sig omkring mig:)

Jag har kollat på nätet om bidrag från landstinget, men de tycks ha skärpt reglerna ordentligt de senaste åren och genomför endast bröstförminskningar och vissa fall av återskapande vid cancerfall. Dessutom var väntetiden väldigt lång och man får inte veta vilken kirurg man får. Pappa tyckte det absolut viktigaste var att jag hittade en duktig kirurg på en seriös klinik.

välja vilken kirurg man får ska det stå ovan ;)

Självklart ska man vara kritisk i utgångsläget, ta reda på risker osv.

Tänkte försöka reda lite i detta med psykolog/terapeut-frågan eftersom detta kom upp. Jag skrev lite slarvigt "terapi" i mitt förra inlägg, med det menade jag psykoterapi, som kan bedrivas av psykolog ELLER psykoterapeut, alltså en person med psykoterapeututbildning som även kan ha annan grundutbildning än psykolog, det kan vara sjuksköterska, socionom, skötare osv. En person som enbart går under benämningen terapeut kan ha helt annan utbildning, som jocelyn påpekar.

Jag tänker mig dock att i ditt fall handlar det inte om en djupgående psykoterapi (OM du inte har mer omfattande psykiska problem!), utan mer att reda i just den här frågan vid ett eller några få besök. Det kan du mycket väl få hjälp med även av en kurator, som brukar finnas på vårdcentralen. Ibland finns där också psykolog. Du kan ju kolla detta för det kan alltid vara bra att bolla frågan med någon helt utomstående!