Ångst utan att varit otrogen

Jag har inte läst alla svar i tråden så jag kanske tjatar lite... Läste däremot Cinderellas och håller med henne om att du absolut måste ta dig en funderare på om erat förhållande är rätt för dig.

Visst får man titta på andra killar och man kan till och med låta fantasin gå vidare lite, men där tar det automatiskt stopp för mig.

I ett tidigare förhållande tänkte jag precis som dig med en kille jag träffade. Hur långt kan man gå utan att det är fel. Vi gick till slut hela vägen och det fick mig att inse att det förhållande jag levde i inte var rätt. Inte bra att lösa det på det sättet, men jag fattade inte hur vi hade det hemma innan allt detta hände. Trodde vi hade det jättebra, men det var i verkligheten bara jättetråkigt.

Har i mitt nuvarande förhållande utsatts för samma sak som dig ungefär. Gav ut min mailadress till en kille jag stod och pratade med i baren, min m2b var med ut och för mig var det bara på kompisnivå. Han skulle bjuda mig på en golfrunda osv osv. Senare, i nyktert tillstånd insåg jag hur onödigt det hela var. Jag är inte i behov av nya vänner och han var inte enbart ute efter en runda golf om man säger så.

Min m2b har vetat om det hela hela tiden, berättade det redan på kvällen på puben. Han litar på mig och vet att jag inte hade några baktankar med det, men jag vill själv inte riskera att det uppstår någon svartsjuka. Av respekt för min m2b valde jag att bryta mailkontakten.

Jag hade det som du... En oerhört fascinerande man dök upp på mitt jobb och vände upp o ner på mig -förstulna blickar, flirtade med mig , blev min vän o allt sånt där klassiskt som redan beskrivits i tråden..

Jag undrade vad som var fel med mig, hur kunde jag bry mig om en man som honom när jag var lyckligt gift o har allt man kan drömma om?
Det var en gåta.

Erotiska drömmar tog sin början o jag kunde vakna på nätterna av fantastiska orgasmer utan att ens ha haft sex... bara genom att drömma om honom.. o jag blev djupt olycklig...

En dag hände det en sak med mannen - han separerade o blev mycket lessen och besviken. Han vände sig till mig för råd och stöd.

Han fick en kram och jag höll på att gå åt av den kramen, jag gick sönder, hjärtat sprack i miljoner bitar, magen gjorde uppror och tårarna flödade ner för mina kinder.
Men efter den kramen dog precis allt jag känt för honom.

Han bor idag granne med mig o min make o sitter ofta hos oss o fikar och vi har ett gott kamratskap på jobbet. Men allting som fanns förut är helt o hållet borta. Flirt biter inte på mig, hans kramar är enbart vänskapliga och jag kan vistas i närheten av honom utan att känna pulserande åtrå - jag kan till o med byta om i samma omklädningsrum på jbobet utan att ens reagera...

Kramen botade mig - o ärligt talat var det nog det enda jag ville ha av honom. En enda enkel kram.

Idag förstår jag inte var all åtrå kom ifrån, han är en trevlig man men det är allt.. jag skulle inte ragag upp honom på krogen precis.. tvärtom..

hej!
Måste säga att jag ofta känner precis så som du beskriver.

Jag har varit tillsammans med min sambo i 8 år. Vi var ganska unga när vi blev ihop, hade just blivit byxmyndig.
För ett par år sedan var jag otrogen med en kille som jag känt hur länge som helst. Jag mådde jättedåligt efteråt och berättade genast för min pojkvän. Han förlät mej och allt blev bra igen.
Grejen är att jag alltid har kännt nåt för den här andra killen. Och det slutar aldrig kännas!
Vi har kontakt ibland på en vänskaplig, men ändå flirtig nivå. Min kille vet om detta, men säger att det är ok.

Jag vet hur fel det är, men det är så jäkla svårt att veta vad man vill. Och framtiden skulle kännas så skrämmande om jag och min sambo gjorde slut.

Lite rörigt blev det här kanske, men ville bara säga att det är ungefär likadant för mej så du e inte ensam!

Jag har varit i en liknade situtation när jag var ihop med min fd kille. JAg var enormt attraherad av min fd killes kompis och kunde inte få han ur mina tankar. Bara han var i närheten så vibrerade luften tyckte jag.

Det hela slutade med att jag var otrogen med honom och all spänning emellan oss försvann.

Min fd förlät mig men vårt förhållande blev aldrig bra efter det...

Jag skulle aldrig rekommendera att man är otrogen mot någon man älskar. Det kostar mer än det smakar.

Om du verkligen älskar din man så råder jag dig att avbryta kontakten.

Oj, vad många det verkar vara som har upplevt samma sak som jag gör. Skönt att veta att jag inte är ensam om de här tankarna.

Jag har inte brutit kontkten med den andre killen än, men ärligt talat så tror jag inte att han har så himla stor del i det här egentligen. Det känns mer som att han bara fick mig att få upp ögonen för mitt förhållande.

Det har ju inte gått så många dagar sen jag skrev här sist, men jag trodde att mina tankar skulle ändras och att jag verkligen skulle förstå hur mycket jag älskar min kille. Men nu har jag istället börjat syna vårt förhållande, som några av er skrev att jag kanske borde göra. Är jag verkligen kär fortfarande? Hur vet man att man älskar någon? Ska det vara så här resten av livet? Skitjobbiga frågor att ställa sig och de bara maler i huvudet på mig.

Jag har aldrig haft ett så här långt förhållande, så jag vet inte... det kanske är så här det blir efter ett par år? Att det känns mer som att man är kompisar eller syskon.. Men vill jag att det ska vara så..? Jag förstår att man int kan vara nykär hela tiden i ett förhållande, men... hur vet man om man inte ens är KÄR längre? Har ni några bra svar på det?

Ångest:

Kär känner man sig sällan konstant. Efter ett tag blir känslorna mer stabila och jämnas ut. Kärleken tror jag att man kan känna på många olika sätt, blir du glad när du ser honom? Är du attraherad av honom? Saknar du honom när ni är ifrån varandra? Vill du ta i honom eller drar du sig undan fysisk kontakt? Trivs du med honom, har ni roligt ihop, får han dig att skratta? Blir du glad av att se honom le?

Jag blev också kär i andra killar när jag hade ett ganska långt förhållande. För min del insåg jag att kärleken försvunnit från mitt förhållande. Det behöver inte vara så, men se till att känna efter. Vad vill du ha med din nuvarande?

Mitt bästa råd: åk bort en tid från båda männen (till din mamma eller på en miniresa själv eller till en kompis eller till landet) och skapa distans. Tillåt dig själv att känna efter på djupet. Fråga dig själv rakt ut: vill jag göra slut med min nuvarande och sen kunna flörta hejdlöst på krogen några år? Älskar jag honom? Var vill jag befinna mig om 3 år? Om 10år?

Tillåt alla tvivel att komma till ytan, ostört och långt borta fr männen. Och sen kan du förhoppningsvis ta ett beslut efter det. Jag tror tyvärr att beslutet BÖR vara att antingen satsa på din nuvarande och glömma den andra killen. Eller göra slut och leva livet ett tag. Tillåt dig själv ett äventyr med krogkillen men bind dig inte, utan ha kul! Stanna i vilket fall som helst inte med din nuvarande bara för trygghetens skull... Den försvinner ändå om kärleken inte håller.

Joleen -> Det som skrämmer mig är att när jag är ifrån min kille ett tag så tycker jag snarare att det känns konstigt när vi träffas igen, än att jag saknat honom. Visst får han mig att skratta, men den fysiska kontakten känns nästan som jag kan klara mig utan. Känns som en kompisrelation... Jag kan inte påstå att jag är särskilt attraherad av honom.. Och jag vet inte, han kanske känner likadant om mig.. Vet bara inte när jag ska ta upp det och prata med honom.

Jagärsåkär -> Jag skulle verkligen vilja åka bort och vara för mig själv och tänka, men jag vet inte hur jag ska kunna motivera det för min kille. Om jag skulle säga att jag är tveksam på vårt förhållande så känns det som jag inte kan ta tillbaka det om jag efter min ensamma tid kommer på att jag faktiskt fortfarande älskar honom.

Usch... Jag gråter nu när jag skriver, mår inte alls bra av att jag har börjat tveka. Hur fan ska jag kunna veta om det bara är jag som har en liten kris, eller om det faktiskt är kört med mina känslor? Jag har känt lite så här till och från i ett par månader, men det är först nu det har blivit så tydligt. Jag vill bara dra åt helvete från alla känslor och alla människor och inte behöva ta ansvar för att jag skiter i alltihop!!

Ångest:

Måste du ha en ursäkt att resa bort då? Säg bara att den och den vill att du kommer och hälsar på. Jag tycker som jagärsåkär att det är jättebra att åka bort ett tag och få lite perspektiv på saker och ting, det kan vara svårt att se klart när man har den andra personen tätt inpå sig!

Om du tvivlar konstant så tror jag att du har svaret redan där...

Lycka till, kram

Joleen -> Jag tvivlar nog inte konstant, men kanske... 85% av min vakna tid just nu. Det är illa, jag vet.

Jag får nog ta och åka bort som ni föreslår. Ena sekunden tänker jag att jag måste ta mig samman, anstränga mig och vara trevlig och försöka ge honom en chans, för att se vad jag verkligen känner. Men nästa sekund tänker jag "Men vad är det JAG vill? Skit i vad alla andra tänker om dig!" och så kan jag inte ens låtsas vara glad och kan liksom inte riktigt dölja att jag går och grubblar.

Som sagt, jag måste nog försöka få lite perspektiv på saker och ting. Hur det nu ska gå.. Har en massa annat jag måste göra, men kan inte koncentrera mig på något.

Tänker på om jag bara har kommit in i en ond cirkel där enda utvägen ser ut att vara "gör slut", fast det inte är det jag vill egentligen. Att mina tankar förstorar upp allting. Men jag tror inte det... Tror bara att jag en längre tid har tryckt undan vad jag känner, och nu måste det upp till ytan.

Det som började som en "nästan-otrogen-tråd" kom att handla om hela mitt förhållande.. Tack för att ni bryr er och försöker hjälpa mig!!