Problem med distansförhållande

Ska man vara tillsammans så måste man lita på varandra. En relation kräver tillit och finns inte den är relationen slut. Men som jag fattar dig är det inte egentligen det som fattas dig, utan att du "söker fel" för att få en ursäkt att göra slut - stämmer det?

För alla funkar inte distansförhållanden. Och för många börjar det som för er - att man börjar isär och sen senare flyttar ihop. För mig och min man var det tvärtom, vi bodde visserligen på olika orter i början men rätt nära varann - nu däremot bor vi på var sin sida av Europa (pga jobbet).

Men för att ge dig ett konkret tips - hur umgås ni nu? Utom att ni ses sällan, har ni möjlighet att prata på nätet? Skype eller motsvarande är guld värt!

Allt går om motivationen finns - låter kanske flåshurtigt men så är det.

Min make och jag var tillsammans i 2,5 år på distans, 25 mil emellan och jag studerade. Vi satte upp mål att ses varannan helg och verkligen prata ordentligt i telefon - helst varje dag.
Till slut hade jag pluggat färdigt och flyttade då till makens bostadsort.

Det där med att nöta på varandra om man flyttar ihop - jag tror att det finns större risk för det om båda är hemma mycket. Om båda jobbar/pluggar heltid och inte gör det hemifrån så behöver inte "chocken" över att flytta ihop bli så stor...

Tack för svaren..

Anne på grönkulla: Nej, jag vill verkligen inte göra slut, är säker på att detta är den stora kärleken, det är som sagt min hjärna som spökar, när vi pratar i telefon känns det bättre..Skulle han inte betyda så mycket förmig skulle jag inte stå ut, men jag vill ge detta en chans. Vi träffas runt en gång i månaden, då några dagar i taget, annars pratar vi på skype eller telefon.

Vikualia: Saken är den också att det måste nli han som flyttar från sitt liv och sina kompisar eftersom jag precis har börjat en lång utbildning och kommer vara fast där jag är i många år..

Saken som fick mig att skriva inlägget från början är att han började att prata om att nöta på varandra efter att han hade pratat med en kompis som hade rekommenderat(!) distansförhållande..

nja.. fast man behöver ju inte "nöta sönder varandra" bara för att man ses hela tiden. Jag o min blivande träffades i stort sett 24 timmar om dygnet vårt första år tillsammans när vi bodde ihop eftersom vi båda var arbetslösa.. fungerade galant

Jag och min man hade distansförhållande i tre år innan vi flyttade ihop. Som närmast bodde vi 25 mil från varandra, som längst var det ett jordklot emellan. Jag tycker att det var ett jättebra sätt för oss att inleda en relation. Vi slapp misstaget som många gör - att man går upp helt i relationen och glömmer allt annat, inklusive vännerna.

För oss hjälpte det jättemycket att vi skrev brev. Vanliga pappersbrev, som man kunde sitta i sängen och läsa. Att skriva dem är också ganska mysigt, man sitter ner en timme och tänker på sin käresta. Dessutom pratade vi i telefon nästan varje kväll, utom det halvåret när jag var backpacker (då pratade vi inte alls).

Kan du inte tänka att du ger det lite tid, att du fortsätter så här ett år och ser hur det går, och sedan får ni välja? Eller behöver ni göra en långsiktig plan, typ om vi fortfarande är ihop om ett år så flyttar jag till dig.

Dessutom går det ofta att hitta pengar till att träffas. Be om tåg/flygbiljetter i födelsedagspresent. Sälj grejer på e-bay. Leta reserabatter. Eller lifta med lastbilar om det inte är för långt. Var bor han och du?

När vi ses är det ju underbart tycker jag.. Han hävdar att han är rädd för att jag ska tröttna på honom,men det är inget risk, älskar att vara med honom, det är när vi inte ses som tankarna kommer och det är det enda som inte funkar i vårt förhållande.. Nu har jag bestämt mig för att helt sluta prata om flytten för att inte stressa honom, men då blir jag ledsen själv istället för att jag vet att det troligen kommer att dra ut på tiden då.. Tror inte att vi kommer att ha tid att nöta på varandra om vi bor ihop, jag pluggar jämt och har en massa andra saker på gång hela tiden.

Fea: han bor i skåne och jag i stockholm. Jag borde säkert tänka som du coh ge det ett år eller så, men jag står verkligen inte ut.. han mår också dåligt av att vara ifrån varandra, men så har vi den kompisen då som tyckte att distansförhållande var mycket bättre och att det är dödsdömt att flytta ihop efter en ganska kort tid..

Vill klargöra också att det inte handlar om svartsjuka från min sida, litar helt på honom och vill honom väl på alla sätt och att han ska må bra.

Sorry, då missförstod jag!

Ja, viktigast är att ni gör det som fungerar och känns bra för er. Om vi skulle lyssna på alla som dömer ut oss och vårt äktenskap bara för att vi bor isär ett tag så skulle vi skiljt oss nästan innan vi hunnit gifta oss .

Anne på grönkulla: Förhoppningsvis löser det sig, det är jobbigt just nu bara.. Det är så stressande också att kunna ses så ofta, svårt med pengar och för mig även med tid (han vägrar dessutom att ta emot bidrag till biljetter av mig)