Problem med distansförhållande

Ska man vara tillsammans så måste man lita på varandra. En relation kräver tillit och finns inte den är relationen slut. Men som jag fattar dig är det inte egentligen det som fattas dig, utan att du "söker fel" för att få en ursäkt att göra slut - stämmer det?

För alla funkar inte distansförhållanden. Och för många börjar det som för er - att man börjar isär och sen senare flyttar ihop. För mig och min man var det tvärtom, vi bodde visserligen på olika orter i början men rätt nära varann - nu däremot bor vi på var sin sida av Europa (pga jobbet).

Men för att ge dig ett konkret tips - hur umgås ni nu? Utom att ni ses sällan, har ni möjlighet att prata på nätet? Skype eller motsvarande är guld värt!

Sorry, då missförstod jag!

Ja, viktigast är att ni gör det som fungerar och känns bra för er. Om vi skulle lyssna på alla som dömer ut oss och vårt äktenskap bara för att vi bor isär ett tag så skulle vi skiljt oss nästan innan vi hunnit gifta oss .

Men att ni bestämmer takten i ert förhållande och inte hans kompis borde ni kanske göra klart...

Sen får ni ju se till att vara synkade, ni måste ju båda vilja flytta ihop (eller flytta närmre varann) och särskilt om det är han som ska flytta så måste du ju vara lyhörd för om han vill eller inte. MEn det är definitivt ett beslut som inte ska fattas av någon annan än er utan av er!

Detta är inte vad du vill höra, men försök verkligen vara glad för hans skull och se fördelarna! (de kanske kan vara att han har bättre råd att hälsa på eller att ni får råd med mer semester tillsammans i sommar eller nåt?) Men såklart ska du inte dölja att du saknar honom - en relation bygger på att båda får utrymme och att man är ärlig med sina känslor.

Isåfall är det ju fantastiskt positivt att du kan sätta fingret på det hos dig själv - för bara då kan du börja fundera på hur du kan förändra det!

Sorry, tryckte iväg för fort - min poäng var att det är ju bara din egen inställning du kan förändra i grunden.

Det viktigaste för oss för att få ett äktenskap att funka på distans är att vi måste var och en ha ett mervärde till vardags av att bo där vi gör. Om vi bara gick och led av avståndet och saknaden tror jag ingen av oss skulle orka så länge. Och så får man försöka ta saker som de kommer och ha sikte på nästa gång man ses (utan att låta det ta över tillvaron helt såklart).

Du har supertur!

Risken med det där är ju dessutom att man skruvar upp förväntningarna på "hur det skulle vara" tills en helt ohållbar nivå...

Grattis! Vad skönt för er.