Ni som är gifta!

De reaktioner som vi mött sedan vi gifte oss (snart tre månader sen :)) att folk tycker att vi är för unga för att vara gifta (vi fyllde 24 någon månad efter att vi gift oss). Många undrar varför vi gift oss (?!) och de flesta kvinnor vi möter undrar om jag (frun i huset) är gravid. Vi har varit tillsammans i 5 år innan vi gifte oss och då brydde sig ingen om att vi inte har några barn. Men i och med bröllopet så förutsätter alla att vi ska skaffa barn och det finns till och med vadslagningar bland våra bekanta om när barnet kommer. Min man tycker att det känns "mer status" att vara gift, men jag tycker att många rynkar på näsan åt äktenskap och undrar vad det ska vara nödvändigt för. Vårat förhållande har dock ändrats en hel del efter bröllopet (men inte nödvändigtvis p.g.a.) Jag jobbar heltid medan han är hemmaman och pluggar. Jag tycker inte att ni ska oroa er eller bry er om vad omgivningen kommer att tycka, äktenskapet är enbart för er egen skull eller hur? :)

Blivande Mr & Mrs E:
usch, vad tråkigt att ni fått sådant bemötande . Jag håller med dig om att man ju gifter sig för sin egen skull. Det är iaf så vi tänker och jag startade den här tråden mest av nyfikenhet . Vi kommer att vara 25 resp. 26 när vi gifter oss så vi är inte heller "lastgamla" . Trist att folk har börjat spekulera i eventuell graviditet.....
Och GRATTIS förresten! .

Oms:
Vad skönt för Er . Hoppas vi får samma bemötande . Hur gamla är ni?

Vi har varit gifta i 1 månad nu och jag tycker faktiskt att det känns annorlunda, helt klart! På ett bra sätt alltså! Vårt förhållande och vår familj känns på något vis starkare - svårt att förklara. Vi har bara fått positiva reaktioner, kan tillägga att vi båda är 30 år, har två barn tillsammans och varit tillsammans i 12 år. Så folk kanske tyckte det var på tiden

Jag tycker också att det känns annorlunda, har iofs bara varit gift en knapp månad än så länge!

Dels har jag bytt namn, vilket är en förändring som omvärlden märker och jag tycker nog som Oms också säger, att många ser en som mer seriös, man har definitivt valt. Sen har jag ringt en hel del samtal där jag fått hänvisa till min man på ett eller annat sätt, och jag inbillar mig att jag blir bättre bemött av bilmeken när jag säger att jag ska prata med min man, än när jag tidigare sa att jag skulle prata med min sambo... Kanske är förändringen mest inom mig, så att jag tolkar in detta, vet inte säkert...

För mig så känns det annorlunda också. Jag känner att vi hör ihop mera än innan, känner tydligt att vi är en egen familj, min man och jag. Det känns mer stabilt och tryggt. Men jag tror att det beror litegrann på att jag funderat i dessa banor innan, ett av skälen till att jag ville gifta mig var att jag ville ha mer av höra-ihop-känslan. Det är väl lite vad man lägger i själva grejen "gifta sig", dvs ens förväntingar kan bli självuppfyllande profetior, medvetet eller ej...

Den största skillnaden som går att ta på är ju namnbytet för min del. Annars är det inte så stor skillnad. Men det finns en ny känsla där (vi har varit gifta i 7 månader på måndag) den känslan är svå att beskriva... En blandning av kärlek, stolthet, trygghet & gemenskap. Visserligen hade vi allt det där innan, men det blir något annat när man tänker på sin man i de banorna, eller på oss som en familj. Det blev säkert oförståligt och rörigt, men jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Men som andra redan har beskrivit så känns det som om man blir bemött lite annorlund av omvärlden när man säger min man/min fru. Men det kan ju vara inbillning också *ler*

Det var många som antog att jag var gravid och det var därför vi skulle gifta oss och när de insåg att så var inte fallet så blev frågan "men varför ska ni då gifta er?". Men det är inte så många som har frågat om vi ska ha barn nu efteråt, har en kompis som får den frågan varje månad av samma personer och de har varit gifta i två år nu.

Kul att höra hur ni tänker och känner .

Just nu tror jag personligen att de största skillnaderna för oss kommer att vara min ring, sambons namnbyte samt ev. bemötandet från omgivningen.
Har svårt att tro att vi skulle bli vare sig lyckligare eller känna mer gemenskap av att gifta oss - men det kan jag ju iofs inte veta innan .

Kan ju knappt bärga mig till den 18 november när man sitter och tänker på sådant här...... .

Har bara vart gift i en vecka, men själva känslan är ju samma som förut, det är ingen skillnad från att vara ogift ju.

Men som nån skrev så är det ju lite vuxenpoäng, man har äntligen blivit stor.

Tycker det känns mycket som förut bortsett från namnändringen. Vi bytte båda efternamn och har båda haft svårt att vänja bort gamla vanor.

Ett exempel var när jag ringde en god vän och skulle tala in på hennes telesvar...sa något i stil med att "tjenare olsson det är andersson här" kom på mej precis när jag sagt andersson att jag inte heter det längre, fick rätta till det och det blev en hel del svamel. Tror dock hon förstod vem det var.. om inte så på rösten

En skillnad som dock märks med att vara gift istället för sambo är att det är numera legetimt att säga "min man resp min fru" istället för sambo. Jag kommer dock på mig själv fortfarande med att vara på väg att säga "min sambo" med jämna mellanrum. Jag lovar det prirrar till lite extra varje gång man säger "min man" istället för sambo

Githkat:
*asg* . Tur att inte jag ska byta namn för jag hade då aldrig lärt mig att säga något annat än det jag heter idag.

Jo, det ska bli grymt häftigt att säga "min man" istället för "min sambo" . Känns lite konstigt att jag kommer att vara någons "fru" .