nån mer som smyger med sitt BT-surfande inför sambon?

tack för support och stöd. Jag kanske inte ska börja misströsta än då..Men jag har så fruktansvärt svårt för att inte prata om bröllop, barn och sådant i dessa bröllopstider. Hittils har vi redan varit på två stycken i sommar och det är så svårt att prata om dem utan att på något sätt antyda hur jag skulle vilja ha det. Det känns ju inge roligt att göra det när vi inte ens har förlovat oss. Man får bita sig i tungan. I sin egen då.

Jag känner också igen mig. Visserligen smyger jag inte med mitt surfande här på BT, men jag tycker att det känns lite pinsamt emellanåt. För mig har allt sånt där som bröllop, skaffa barn osv. varit tabu att prata om. Fast för några år sen så erkände jag för mig själv att jag faktiskt vill gifta mig, att jag är superromantisk, att jag vill ha barn och bo i radhus / hus och allt det där.

Så fort min sambo sa att han hade en överraskning till mig så hoppades jag verkligen på att det skulle vara en förlovning och efter att han gett mig allt för tydliga ledtrådar så insåg jag att det faktiskt var det och vi började prata om det öppet och han sa att han också ville gifta sig sen men att han inte kunde lova att det skulle bli inom ett år eftersom att vi måste spara pengar till bröllopet först (vi ska gifta oss utomlands).
Jag blev så himla glad och sen vi pratade om det har jag spenderat mycket tid här på BT. Förlovningen är planerad till augusti när vi är i Italien. Han ska överraska mig där nere så jag vet inte hur och exakt var det kommer ske. Jag tänker på det varje dag....
Jag har redan blivit smått besatt av BT och funderar kring var (på vilken strand och i vilket land) vi ska gifta oss. Jag kollar upp olika möjligheter och så, men min sambo tycker nog att vi ska ta det här med förlovningen först...Men vi skojar om det...
Vi är ju en hel del tjejer här på BT och här finns ju inte så många killar så jag antar att det bara är så att det här är en tjej-grej till stor del att sitta här och fantisera, fundera och planera den största dagen i ens liv.

Oj vad jag smyger här. Det måste man när man får blickar som kan döda av sambon
Av egen erfarenhet vill jag bara säga till dig, Heidegger, ta tag i det själv om du vill gifta dig. I mitt fall visade det sig att han inte alls ville gifta sig trots att han velat förlova sig med mig. (Trots att han visste att jag anser att förlovning=bröllop)
Så här har jag varit på BT i evigheter och försökt leva genom andras bröllop. Tyvärr är det nog mest självdestruktivt än bra Men jag drömmer ju så hett om allt det där som andra här inne får! Och drömma om det verkar jag få fortsätta att hålla mig till...

Känner igen mig så väl! Är ny på BT, efter en del gästsurfande har jag bestämmt mig för att fria och registrerat mig här. Att det var jag som skulle fråga kom vi fram till när vi såg något TV-program där den blivande brudgummen frågande brudens far och min sambo konstaterade att jag får väl fråga hans mamma då. Detta var ett tag sedan och nu känns som det börjar bli dags och jag smyger jag med BT ;)Nu skall jag bara bestämma när frågan skall ställas också, så svårt! För att inte tala om att fråga mamman :)

Hej!
Jag har inte berättat för min sambo heller att jag är här så ofta. Sitter mest på jobbet och tittar här. Hoppas och längtar att jag ska få vara brud istället för tärna som jag är nu. Helt otroligt vad man kan längta, känner mig nästan fånig då man egentligen vet att vår kärlek inte blir bättre för ett bröllop men har man hittat killen som man vill dela sitt liv med så har man.

Hej Kayo,

Jag vet, visst är det knasigt. Fast nu känns det som om jag knappt vill längre, bara för att det ska sitta så långt inne hos vissa..
Sen är jag också rädd att jag haussar upp förväntningarna genom att gå och fantisera en massa så att när/om det väl sker så blir man besviken. Kanske inte på själva händelserna men mer på känslan.. jaha, det var det det liksom.. Jag har också börjat ifrågasätta varför man ska gifta sig egentligen. Om det inte förändrar nåt varför ska man då slänga ut en massa pengar, det blir kanske bara ett spel för gallerierna.
Jag har såklart en idé om att mina föräldrar ska bli så himla glada om vi berättade att vi skulle gifta oss (hans med för den delen) men tänk om de inte bryr sig nämnvärt, glada men inte sprudlande. Här inne har man ju läst en massa sånt, folk som rycker på axlarna och brudpar som blir besvikna för att de inte får den önskade reaktionen. Jag vet inte jag, jag börjar fundera på om det inte bara handlar om att köpa sig en dyr illusion..

Hej Heidigger!
Ja, visst blir det så efter ett tag att man börjar i frågasätta hela idén. Fast jag vill ju gifta mig. Min Kille har sagt att han vill fria och att jag bara får fria på skottårsdagen (vilket först är 29 feb 2008). Igår sa jag till honom att jag kommer strunta i det och om han inte friat inom ett år så kommer jag göra det. Han sa inte så mycket utan accepterade det. Så hoppfull som man är ibland så tänkte jag automatiskt att aha han har redan bestämt att han ska fria. Men vad vet jag. Han kan ju fortfarande säga nej och vad gör jag då? Man kan ju inte gå tillbaka när det väl är sagt. Det är så löjligt att man går där och väntar på något som en liten unge, man är ju vuxen och borde ju inse att allt inte är mer riktigt för att man har en ring på fingret. Ändå känns det just så, som om vår kärlek vore bättre då. Löjligt jag vet.

Jag håller med om det där med förväntningarna. Jag har en tendens att förstora saker och ting och är rädd att jag blir besviken. Alltså om jag ska laga en romantisk middag eller planera något annat romantiskt så har jag så stora förväntingar att det ofta blir en besvikelse. När vi väl ska älska så kan jag inte slapna av för jag är så uppjagad. Och när jag inte slappnar av så blir jag stressad och det lder till att jag blir besviken på mig själv och sen blir allt bara konstigt. Jag kommer bli bridzilla från hell om vi ska gifta oss. Stackars han.

Hur går det för dig då? Har du friat nåt, eller lagt ut några krokar?

Det är ju löjligt vad rädd man är att stressa sin sambo för att man tror att de inte skall klara sig. De är väl vuxna?

Hej Kayo!

Jag har inte själv friat genom att säga de exakta orden, däremot har jag sagt att jag är redo, att jag skulle tycka det var fint och tja, det där. Då säger han att han vill fria för att göra det "på riktigt".
När framgår inte och vid alldeles för många tillfällen har jag försökt reda ut om tidsramen är 10 år eller 1 år. Snarare det senare menar han.
Det jobbigaste är att han genom att säga att han vill göra det " på riktigt" har haussat upp mina förväntningar extra mycket, innan försökte jag tagga ner och tänka att det var ok om det inte blir nåt klassiskt frieri men nu när han har sagt så har jag halkat tillbaka i de där dumma rosa drömmarna.

Jag blir så trött på mig själv så jag tänker att man kanske bara skulle göra allt tvärtemot hur man har föreställt sig det: istället för den romantiska middagen köper man varm korv på statoil, istället för den tjusiga klänningen som man hoppas ska ge en beundrande blickar så köper man en dräkt, istället för att hoppas på evig trohet så ställer man in sig ¨på att man kommer vara gift minst två gånger i livet. (hahaha, vilket uttalande jag som inte ens har varit gift en gång!!)
För att överraska sig själv och fatta att det finns andra sätt och vägar i livet än de som ens hjärna har hängt upp sig på...

heidegger

jag gjorde som Kayo, i mars förra året sa jag till min blivande att -du får 6 månader på dig annars gör jag det själv... ;) å det tog skruv!
När vi var i paris förra sommaren gick han ner på ett knä med ringar å allt å idag är det 37 dagar kvar tills den stora dagen...!!!

så sätt lite lagom press!!!

man får alltså sätta lite press? Det innebär alltså inte automatiskt skilsmässa efter två år om man ligger på lite då? jag har så svårt för att hitta avvägningarna, för mycket - för lite..