Kom just hem från en förlovningsfest som förvandlades till Helvetet -pga mig
Om allt hade varit bra hade jag istället för att sitta här och skriva varit på en storslagen förlovingsfest. Men...
Jag följde ikväll med en vän på hennes kompis förlovingsfest. hennes kille var sjuk och hon ville inte gå ensam. Så jag följde med trots att jag inte kände dem som skulle förlova sig och jag förväntade inte mig att känna någon annan gäst heller. Det handlar om en liten annan krets, och dessutom så var det i en annan stad.
Iallafall, den enda bakgrunddsinformation jag hade fått om paret som hade festen var att det var väldigt "gammaldags" av sig (vet inte hur jag ska bättre säga, men är inte ute efter att stä,pla någon), de skulle gifta sig före de flyttade ihop och sånt, och hon trodde inte på sex före äktenskapet. Min vän kom INTE ihåg att berätta vad killen hette (hade hon gjort det skulle jag nog inte sitta i den här sörjan).
Vi kom till festen (som redan varit igång ett tag), massor med folk, mycket storslaget (skulle ha varit kul att veta hurdant bröllop de tänkt sig, med sådan förlovningsfest), och jag kände som jag anat ingen där. Min vän vän presenterade mig för sin kompis, vi kan kalla henne Lena. Hon var i mina ögon en ganska ordentlig/präktig tjej, ganska religiös men trevlig. Hennes kille var någon annastans så honom skulle jag få träffa senare.
Min vän såg några hon kände och gick till dem, och jag gick bara runt, jag kände ju ingen där. Men så såg jag någon jag kände. En kille som jag känner ganska bra från ett antal kurser jag varit på (kan kalla honom Lars), känner hans fru också.
Mycket gladare går jag fram till honom. Han såg helt chockad ut när han fick se mig, men jag tänkte inte på det (nu i efterhand förstår jag ju varför han blev så chockad). Jag började prata med honom, ffrågade om hans jobb, frågade hur hans fru mådde, när de skulle ha bebisen (de väntar barn). Han svarade på mina frågor men verkade lite stressad. men jag antog att det berodde på festen eller nåt. Jag till och med frågade honom om det var jobbigt för honom att vara på fest så långt hemifrån när det är så nära för frun.
Hade jag inte haft min hörselskada hade jag kanske hört att folk börjat viska och att det blev tystare och tystare i salen.
Sen plötsligt blev han mycket blek. jag upptäcker att lena står där med ett äldre par som visade sig vara hennes föräldrar. Lena konstaerade torrt att jag tydligen hade hittat en bekant att prata med. Och tro mig, då satte den lilla rösten in som sa att något är på tok. Sen råkade jag se mig om och såg att alla såg på mig och Lars och Lena. Och såg arga ut. bara min vän såg olycklig och chockad ut. Jag såg oförstående på Lena, och sa att ja jag kände Lars, och att jag kände hans fru också.
Och sen, sen bröt helvetet lös eller nåt.
Lena såg på mig och sa med all världens kyla i rösten; synd att ni känner varann redan. jag hade velat presentera dig för Lars, min blivande man.
-----------------------
Sånt här händer bara inte. Och varför mig?!? Jag vet inte. Uppenbarligen har Lars levt dubbelliv. Men eftersom han redan är gift och bor med någon, så måste han tydligen ha tyckt att det var jättebra att Lena hade så kristen uppfostran så han kunde säga att han ville att de skulle gifta sig före de flyttade ihop. Men inte vet jag hur han hade tänkt lösa det..
Jag vet inte, och orkar inte ta reda på det. Vill inte. har ingen anledning.
Festen urartade, alla skrek, och mest på mig och Lars. Snacka om att skjuta budbäraren. jag och min väninna typ flydde därifrån.
Nu sitter jag här hemma och är faktiskt rädd. Lenas föräldrar såg ut som om de ville döda mig! Klart de knappast skulle göra det på riktigt, men.. Jag vet inte, jag hoppas ändå ingen vet var jag bor.
Och nudå? Undrar om Lars fru kommer att ringa... För att skälla ut mig eller nåt..
Men varför hände detta mig? Varför var måste jag vara den enda personen på festen som kände till Lars riktiga liv (riktigt?)?
Ikväll tog ett äktenskap slut före det blev av, och kanske tar ett annat som varat längre också slut. jag intalar mig att det är ju inte mitt fel, det är inte mitt fel att Lasr gjort som han gjort, men just nu verkar folk ge mig en stor del av skulden.
Ursäkta att det blev långt, men jag behövde skriva av mig. kanske kan någon ge mig något uppmuntrande ord?
