Kan jag offra Sverige för kärleken?

Hej!

Nej, jag har aldrig kallat mig själv Millie, men jag känner igen namnet. Hon är också i en liknande situation, tror jag. Jag vet att mitt inlägg är kvar på BT från Juli, Augusti eller September förra året eftersom jag läste det nyligen. Jag skrev under rubriken "relationer".

Även om vi har en temporär lösning så sliter det otroligt på oss att bara vänta och se vad som ska hända med vårat förhållande. Jag gråter också när jag åker hem från Sverige, men bara några timmar. Trodde alltid att det skulle bli lättare med tiden, men nej! Om jag klarar mig ur denna knipa och fortfarande är lycklig så ska jag akta mig för att hamna i en liknande situation igen!

Jag satt i liknande sits, men allt har löst sig till 100%. Jag mötte en Holländare, mitt livs kärlek. Jag flyttade till Holland först för att göra ett försök att bosätta oss där. Efter ett år stod jag inte ut längre och ville hem.

Vi pratade om hur vi skulle göra och vi kom fram till att göra ett försök i Sverige med, och om han inte trivdes efter ett år, ta och kolla upp andra alternativ då.

Allt har gått bra och vi är nu gifta och båda stor trivs och nu väntar vi även barn. Det känns skönt att veta att vårt barn kommer att vara Svenskt och växa upp med våra traditioner!

Prata med varandra, och är man inte villiga att prova båda sidor är det inte meningen att man skall vara tillsammans, det är ju inte bara en som skall ge upp allt, man kan prova och se vad som passar båda.

Och med tanke på hur du känner det, vilket jag förstår till 1000% och du har ju gett det ett försök, så tycker jag att det är hans tur att göra något för ert förhållande annars är det nog dax att gå sin väg som gör dig lycklig! Hårda ord, men är man inte lycklig där man bor, slutar kärleken att blomma tillslut och kan få ett tråkigt slut.

Lycka till med era/dina beslut // Stärke Kram

Jag måste säga att jag finner din kommentar om Finland som ett land som ligger efter Sverige i utvecklingen ganska irriterande. För det stämmer inte. Vilket visar på någondera att du har bott för kort tid i Finland, eller så bor du ute på landet i Finland någonstans eller så är du så irriterad på Finland att du har svårt att se något positivt med Finland.

TS, Jag undrar i vilken stad i Finland du bor egentligen i? För även om du bor i en stor stad, så finns det en skillnad på storstäderna i Finland. Om du känner till de olika städerna i Finland så vet du säkert också att det är en skillnad på Vasa och Joensuu. Så är det inte en möjlighet att övertala din pojkvän att ni skulle prova på att flytta till en annan del av landet, om du inte trivs med var ni bor just nu? Det skulle ge er chans att börja om från en ny början där ingendera känner någon från tidigare samt ge dig en chans att se andra städer i Finland. Kanske det inte heller skulle kännas som ett otroligt stort steg för honom att flytta om ni först skulle flytta inom landet. Och sedan om du inte ännu heller skulle trivas i Finland så kanske han skulle ha lättare att flytta utomlands.
Om jag förstår dig rätt så är din pojkvän finskspråkig så kanske det känns som en stor sak för honom att flytta till Sverige i så fall. Då kan ni ju prova på städer som Ekenäs och Vasa först, det skulle vara en mjuk start för honom om ni sedan någon dag vill flytta till Sverige.

Finska är inte heller ett lätt språk att bemästra, så jag kan förstå om du känner dig som utomstående och har svårt att anpassa dig. Du får inte förglömma att det finns även finlandsvenskar i Finland, som ofta (inte alltid) är mera öppna och pratsammare än de finskspråkiga. Om du bor i en stad med finlandsvenskar, så gå med i någon finlandssvensk förening. För de flesta finlandsvenskar brukar vara aktiva inom någon sorts föreningsverksamhet. Eller gå sedan på kurser som ordnas på svenska. Kanske du kommer du att märka att du har mera gemensamt med finlandsvenskar än finnarna åtminstone på grund av språket om inget annat. Du skall dock inte ge upp hoppet beträffande finnarna. Kanske de är tystare än andra folk, men samtidigt ärligare och pålitligare än många andra folk. Om man lär känna en finne bra så har man en kompis för resten av livet. Det tar bara en längre tid att lära känna finnarna än andra folk.

Så mitt råd åt dig är att prova på olika hobbyn. Tala med människor, och tala på fast du stöter på tysta eller sura människor. Kanske dom mjuknar upp efter en tid eller så har du hittat andra att prata med som är öppnare och mer intresserade av att lära känna dig.

Jag hoppas att du löser det hela på något sätt. Finland är ett härligt land, men det krävs dom rätta människorna runt omkring än för att se det.

Nu vet jag inte sa mycket om Finland, eftersom jag inte bott dar men tankte bara infilka lite allmant om att bosatta sig i utlandet.

Jag lamnade Sverige for drygt 4 ar sedan och det har tagit mig nastan tills nu innan jag har borjat kanna mig settled. Man saknar vanner och familj saklart men jag forsoker traffa dem sa ofta det gar. Och det ar viktigt att man gor vad man kan for att skapa nya kontakter dit man flyttat. Ga kvalls-kurs, pa gym eller ta upp nagon sport exempelvis.

Tank ocksa pa att det ar latt att man idealiserar ett land som man inte bor i. Jag far hemlangtan ibland men nar jag kommer hem till Sverige paminns jag aven om de mindre bra sakerna; alla lagar, forbud, brist pa stallen att traffas typ pubar (atminstone i mindre orter) etc. Kanske ar det samma sak med Finland. Det finns en massa fordelar med att bo dar som du inte ser for tillfallet?

Dippan
Jag vet vad du menar med att det sliter på förhållandet. Man kan ju inte planera långvarigt, kolla på hus, tänka på barn osv. Man lever ju med vetskapen att man kanske inte är här om ett år. Och det måste vara värre för dig som har ett års plugg kvar, du kan ju inte bara åka på en gång till Sverige för att bo ett tag och känna efter. Eller det kanske är bra, du är inte bara där för hans skull utan för pluggets också. Du kanske får någon "uppenbarelse" under det kommande året, då du bara vet var du hör hemma. Och du din sista tanke, (klara denna knipa...) den har jag tänkt många gånger.:)

Jinni
Jag vet vad du menar med att man idealiserar det land man inte bor i och jag är medveten om att jag gör det. Jag försöker nu komma på vad det egentligen innebär att bo i Sverige och samma med Finland.

Till alla som föreslår att vi flyttar till en annan stad i Finland eller provar bo i Sverige.
Det kommer aldrig att hända. Han vägrar flytta härifrån. Jag vet, han är jäkligt egoistisk på den punkten. Men bra på alla andra sätt :)
Tack ändå för att ni försöker komma på lösningar.

Nymue
Du kanske har rätt, sådär i allmänhet. Jag håller med om att finnar är pålitliga och ärliga och framför allt (som jag nämnt innan) snälla. Jag vet innerst inne att Finland är ett bra land, har bara lite svårt att se det nu, när jag helst vill vara i Sverige.

Trådstartaren - jag känner igen mig i dig! Du beskriver precis det jag känner om hemlängtan och idealiserande. Jag flyttat från en liten ort till Stockholm för kärlekens skull. I början gick det bra, men sen när smekmånaden var över började jag längta hem. Det går upp och ner, jag ska ändå inte klaga, jag har ju ändå rätt nära till min familj, men ibland känns det som om jag skulle bo i ett annat land. När jag tänker på att jag måste bo här resten av mitt liv får jag sån ångest, därför tar jag dag för dag. Jag älskar ju min man! Det är jobbigt när man inte trivs, vill inte skriva vad jag tycker om Stockholm för då skulle nog en del bli irriterade. Är väldigt förvirrad över allt det här, men jag önskar dig och alla andra i samma situaion lycka till och en stor kram!

Jag har inte läst alla inlägg.

"svensk i utlandet":
Du skriver att du längtar hem till Sverige, men minns då att det Sverige, den stad du bodde i, inte är likadan längre. Det är inte själva staden, utan människorna som finns där som gör att du längtar och många av dessa personer kanske inte ens bor kvar, och de som bor där kanske har förändrats. Jag har en väldigt god vän som jag kan tala med allt om. När jag flyttade tillbaka hem efter att ha pluggat 4 år i en annan stad kände jag ganska snart att vår relation hade förändrats trots kontakt och träffar under alla åren. Hon hade fått nya vänner, flyttat och därmed fått andra grannar hon umgås lite med osv. Vi står fortfarande varandra väldigt nära, men som det var innan kan det aldrig mer bli, speciellt nu när jag har flyttat igen. Längta inte efter det som är förfluten tid. Försök att se på det positiva med det land och den stad du lever i.

Det är väl ganska naturligt att sörja när man lämnar Sverige, men är ALLT så rosenrött och bra här? Här frodas fördomaar och förakt för homosexuella, invandrare m.fl. Att man på landsbygden ligger mycket efter storstäderna tror jag handlar om att man prioriterar andra saker än man gör i städerna. Vi tycker kanske att storstadsborna bara ägnar sig åt mode, fester och andra ytliga saker Vi har inte stampat jordgolv och utedass i glesbygdens Norrland, även om många Stockholmare tycks tro det.

Jag har bott i några olika städer i Sverige och varje gång har jag trott att jag skulle vara kvar där "resten av mitt liv", men så har det, av olika anledningar, inte blivit. Jag flyttade till min man och längtar "hem" till Småland ibland. Vi bor i Jämtlands inland och jag längtar till havet så jag nästan gråter ibland. Jag kommer aldrig mer att säga att jag kommer att bo kvar på en viss ort i resten av mitt liv. Så mycket kan hända som förändrar saker och ting.

Sätt dig ner och gör en lista över positiva och negativa saker med att bo i Finland. Vilka av dessa saker är viktigast? På vilken sida hamnar de, den positiva eller negativa? Ja, kanske har du svaret på hur du ska göra, där. Lycka till!

Jag är i samma situation som dig, fast tvärtom. :) Kommer från Finland och har nu bott i Sverige i fyra år pga kärleken... Känner igen allt som du skriver, ångestattacker efter att ha varit hemma på besök, lätt att se allt dåligt med Sverige men inget bra, svårt att träffa nya vänner pga man är olika... I början var det helt hemskt, och jag ville flytta hem hela tiden. Nu är det lättare att bara låta dagarna rulla, fast när jag börjar tänka efter och fundera över framtiden - så får jag nästan panik. Börjar ändå närma mig 30 år, och borde börja fundera över barn. Då borde man ha bestämt sig var man skall bo, och att bo i Sverige hela restan av livet vill jag inte. Det värsta är förståss att jag inte alls har samma sociala nät här som jag har hemma. Min sambo har heller ingen släkt i staden där vi bor, så det känns som att vi är ganska utlämnade här. Speciellt om vi skulle få barn, finns det inga barnvakter i närheten... Sedan finns det såklart många negativa saker med Sverige som jag fokuserar på i mörka stunder :), men det finns även saker som jag skulle sakna om jag flyttade tillbaka till Finland.

Så egentligen har jag inget råd att ge, bara tala om att det iallafall finns många i samma situation. Men precis som flera andra tror jag nog att det skulle vara lättare för dig att bo Finland om ni flyttade till någon del där det bor finlandssvenskar. Vasatrakten eller Helsingfors/Ekenästrakten.

Gafsan
Det är helt otroligt så lika vi känner. Det skulle lika gärna kunnat varit jag som skrev det. Närmar mig också 30 och har samma tankar om barn och att man vi det här laget borde ha rotat sig. Är ledsen att jag skrev taskiga saker om Finland, men du förstår säkert att det i grunden beror på hemlängtan. Om du vill snacka lite skit om Sverige så är det helt ok för mig. :) Det kanske t.o.m hjälper mig att inte längta hem.

Jonnes brud
Det är skönt att läsa det du skriver om att allt inte är som förr i min hemstad, att inte längta efter det förflutna och att man faktiskt inte kan planera framtiden när så mycket annat kan hända. Jag vet allt det, innerst inne, men det är svårt acceptera. Ska dock försöka.

Gafsan, Jonnes brud och Britney
Jag hoppas att er hemlängtan blir mindre och att ni kommer att trivas bra där ni nu bor.

Kan inte förneka att jag blev lite upprörd först när jag läste vad du hade för åsikter om Finland, men sedan tänkte jag efter vad jag själv kunde tänkas ha skrivit på ett motsvarande finskt forum. :) Vill inte skriva det här dock, säkert finns det folk som blir upprörda över det. Jag tror att det finns positiva och negativa saker med de flesta länder och platser man kan bo på, det mest avgörande för hur man trivs är om man lyckas få vänner och kompisar på det nya stället och om man trivs med sitt jobb. Och hur man bor. Antagligen är språket den mest avgörande faktorn för hur hemma man skall känna sig. Tills man har lärt sig det känner man sig nog ganska utanför samhället kan jag tänka mig. Det problemet har jag som tur är inte haft, eftersom jag är finlandssvensk.
Ja, jag vet inte riktigt vad vi skall göra för att trivas bättre. För ett år sedan satte jag och min sambo upp en tidsgräns; om jag inte trivdes bättre om två år, så skulle vi flytta till Finland. Men inte är ju det heller direkt problemfritt; då måste min sambo lära sig finska, vi ska båda två hitta nya jobb. Vi har båda ganska bra jobb här som vi trivs med, så såklart tar det emot att säga upp sig därifrån. Och som Jonnes brud skrev så har förståss den stad i Finland dit vi isåfall skulle flytta förändrats. Kompisar har flyttat därifrån, eller förändrats. Jag själv har också förändrats. Men trots det kan jag inte låta bli att tänka att vi skulle ha mycket bättre socialt liv där än här. Och om vi fick barn, skulle det kännas tryggare och bättre för dem i Finland. Så, som du märker vet jag varken in eller ut. :) Får se hur det går.
Lycka till du också!

TS,
var i Finland bor du?

Blev också irriterad på hur du beskriver Finland...men, men försöker förstå eftersom jag själv bott utomlands och vantrivdes så att jag flyttade tillbaka till Finland. Och det har jag aldrig ångrat även om det är jättetungt att arbeta på en helfinsk arbetsplats (är finlandssvensk).

Min uppfattning är ändå, av det du skriver, att du verkligen vill hem. Kanske du ändå har bestämt dig innerst inne?

vet inte hur det gick här men jag kan ju bidra med "mina" erfarenheter.
Min mamma kommer från Finland, men flyttade hit för många herrans år sedan.
Nu ca35 år efter så känner hon att hon inte hör hemma i sverige, men inte heller i finland, för hon har varit borta så länge.
Jag själv kan räkna de gånger som jag träffat min mormor på 2 händer, och de övriga släktingarna på hennes sida har jag knappt träffat alls.

Svår situation man hamnar i, jag vet, har själv bott i London ett flertal år..

Men så vart livet för oss iaf...