Kan jag offra Sverige för kärleken?

Jag inser ju vilken tur jag har, med en make som sa upp jobbet och flyttade till lilla Sverige. Nu har jag ingen universallösning, men jag *vet* att min make mådde som sämst när han inte behärskade språket. Även om folk i Sverige kan engelska så är det ändå inte ett språk som många pratar flytande och kan ha meningsfulla diskussioner på. Så jag kan tänka mig att det känns ännumer instängt på grund av att du inte behärskar språket och därför inte heller kan skaffa egna vänner, utan du är liksom i händerna på hans vänner och släktingar.

Vi har nu flyttat till en helt ny stad och bygger upp kontaktnät här. Jag var inte alls rädd att flytta från min gamla hemstad och till och med flytta till en mindre ort där maken fått jobb. Det har nästan varit lättare att få vänner här. Jag har flera nya bekantskaper som delar samma intressen som mig och maken har sina bekanta och vi odlar dessutom några grannars vänskap. Å detta funkar utmärkt för att vi dels trivs båda två men också för att ingen av oss är beroende av den andra.

Så att flytta till en annan ort i samma land kan vara en idé, men också att intensivstudera språket så att du behärskar det bättre och kan få lite egna vänner.

Lycka till!!
Petra

Vad arg jag blir!! Bara för att du saknar Sverige behöver du inte kalla Finland för ett mindre civilicerat land. Jag känner att många svenska vill se ner på oss finländare, som vi skulle vara mindre värda och jag fattar inte vad det kommer ifrån. I Sverige dricks det också mycket alkohol och det finns både tysta och pratsamma finländare (såväl som svenskar) Att dra alla över en kam är inte just.

Jag har bott i Sverige i 9 år, är gift med en svensk man, men ibland saknar jag mitt hemland nåt så fruktansvärt. Där finns ju hela min familj, språket jag är uppvuxen med, alla vänner som jag har haft halva livet. Men att jag saknar Finland gör inte att jag kallar Sverige för ditten och datten. Har du några finska vänner? Om inte skaffa sådana, så du lär dig att alla är inte sådana som du beskriver.

jag är 1/4 finsk och har vistats i finland en stor del av min uppväxt. finland är verkligen inte efter sverige alls, så som TS påstår. vadå 5-10 år efter? mycket trångsynt av dig att påstå att det skulle vara så, och bara för att du inte själv vågar öppna dig för ett nytt land behöver du inte tala skit om folket där. "mindre civilicerat" säger du. jag förstår inte var du fått det ifrån. du kanske ska besöka vilken som helst byhåla i sverige och se att det finns precis lika mycket "ocivilicerade" svenskar. skall dessutom tillägga att Helsingfors är min favoritstad näst efter Stockholm men du verkar ha problem med att se det vackra i Finland.

För 15 år sen var jag tillsammans med en jätterar australisk kille. Han var min första riktiga pojkvän och jag tyckte mycket om honom. Men han var bonde och inte direkt fyttbar. Jag valde Sverige i stället. Kanske inte fullt så enkelt (och enkelspårigt) som jag framställer det här. Men jag kände inte mig redo att ge upp allt annat för kärleken i det stadiet i livet. Jag tycker att jag gjorde rätt och har ju hittat den underbaraste mannen i världen här hemma. Även om det tog tid.

Jag har dock en kompis som valde precis tvärtom. Hon bor i Australien, har gift sig med en bonde och har fått en dotter som, även om hon pratar lite svenska och har ett svenskt namn, alltid kommer att vara mer australisk. Min kompis tyckte att kärleken var värd det. Men det är aldrig ett enkelt val.

Hoppas att du finner en lösning.

Svensk i utlandet skrev tydligt att hon inte har valt att tänka som hon tänker om Finland. Låt henne tycka vad hon vill, hon är ju faktiskt inte enbart negativ utan säger även att finnar är väldigt snälla människor och mindre ytliga än svenskar. Så se istället till vad det hela handlar om!

Jag hoppas att det löser sig för dej, Svensk i utlandet, och jag kan bara hålla med Frances, kompromissa (och bo i Helsinfors eller Sverige) eller om det är omöjligt att kompromissa med din pojkvän, fundera då igenom vilka konsekvenserna blir för dej...

Lycka till!

SVAR till fru Kirta och sofia aneleh.

Mitt inlägg handlade inte om Finland, det handlade om var jag ska bo. Måste i inlägget ta upp vad jag känner, märk KÄNNER, inte väljer tänka, för att kunna ge en helhet. Jag har aldrig sagt att jag ser ner på finnar. Det står även i mitt inlägg att jag försöker hitta finska vänner, (känner några lite grann) men men att det är svårt, för de är annorlunda (inte sämre, inte mindre värda). Tystare än svenskar i allmänhet (tystare, inte sämre). Precis som att sveskar är tystare än spanjorer. Vi är olika helt enkelt. Klart att jag inte drar alla över en kam, det är hur jag känner i allmänhet som jag försöker få fram. Och jo Finland är efter Sverige, precis som att Sverige är efter USA (ok, kanske inte 10 år), detta i allmänhet. Det dricks faktiskt mer alkohol vilket t.o.m finnar själva säger. Ociviliserat är kanske ett lite starkt ord, ursäkta. Men när man som jag har hemlängtan är det inte ovanligt att man bara ser det negativa med det nya landet. Jag försöker dock hantera denna kulturkrock och ta seden dit jag kommer (som jag också skrev i inlägget).

TS kanske är uppvuxen i en storstad i Sverige och flyttat till en mindre ort i Finland, långt bort från storstad.

DET känns som att förflytta sig 10 år tillbaka i tiden, även om man nu skulle ha gjort samma flytt inom Sverige (eller Finland).

Bara spekulerar, men... TS, kan det vara så?

Hej svensk i utlandet!

Jag är ungefär i samma situation som du och jag har skrivit om det här på BT tidigare, förra Augusti någon gång.

Jag bor i England med min Engelska pojkvän, vi har varit tillsammans i ungefär 5 år nu. Jag skulle kunna gifta mig i morgon med honom om det inte var för hans ovilja att bo i Sverige. Vi har haft det här "problemet" i nästan 1.5 år nu (ända sedan jag började känna att jag föredrog Sverige istället för England). Vi har haft otaliga discussioner och gräl om detta ämne, men kommer inte riktigt någonstans. Vi har funderat på att ge upp och göra slut men varken han eller jag vill det så förhållandet har fortsatt. Grejen är den att jag nu har ungefär ett år kvar på min universitets kurs som jag gör här (allt som allt 3 år), så jag har även behövt stanna i England p.g.a den.

Vi har kommit fram till följande komprimiss: efter kursen så flyttar jag till Sverige i ett halvår och känner efter. Vill jag absolut bo i Sverige så får vi nog avsluta vårat förhållande. Men om jag inser att Sverige inte är rätt för mig så flyttar jag tillbaka till England (har allt som allt bott här i sex år nu, sju år efter kursen så jag har ingen aning on hur det kommer att kännas att flytta till Sverige). Självklart skulle jag helst vilja att han flyttade med mig till Sverige, och vem vet - han kanske ändrar sig när jag faktiskt flyttar! Men det är inget som jag litar på, mer en önskedröm. Mitt råd är att du gör samma sak, flytta själv till Sverige och känn efter innan du bestämmer dig! Detta är en otroligt svår situation.

Dippan, Du kallade dig inte möjligtvis Millie förra gången. Sökte på nätet efter texter om om utlandssvenskar och hemlängtan. Kom upp ganska mycket från bröllopst. bl.a. den med Millie som bodde i England.
Hur som helst så har jag blivit ett vrak, kan knappt ta mig ner på stan. Packade upp väskan i går. Kom tillbaka till Finland för en vecka sen...!
Tidigare ikväll diskuterade vi faktiskt det att jag borde flytta till Sverige på prov, fram till jul eller hur lång tid det nu behövs. Han väntar på mig, vill bara att vi ska komma ur denna cirkel. "Jag åker till Sverige, jag kommer till Finland, jag gråter (normalt "bara" 2-3 dagar, inte över en vecka som nu), jag börjar hata Finland (vilket har upprört några på denna sajt... kan fortfarande inte hjälpa det), jag vill flytta hem, kommer på att jag inte kan lämna honom och det slutar med att jag stannar. Sen blir det väl bättre tills nästa gång jag åker hem då allt börjar om. Men det blir värre varje gång jag åker. Det funkar ju inte. Sen har jag samma tankar som du har. Jag har inte bott i min hemstad på väldigt länge, 1 år på de senaste 9. Inte riktigt samma sak som att ha bott utomlands 6 år i streck. Men just det att man vet inte vad som väntar en, kanske har jag förändrats för mycket. Något som är lite knögligt är att jag (om jag stannar) ska starta ett företag om en vecka. Snacka om att man får press på sig att bestämma sig. Åker jag hem och provar bo i Sverige så förlorar jag chansen att starta eget (har ett erbjudande från en butik som gör att jag kan starta eget, men det står inte kvar om jag kommer tillbaka sen). Men vad gör det att man har företag om man bara gråter hela tiden. Jag hoppas innerst inne att jag inte ska trivas i Sverige...
Vi har varit tillsammans i 4 år förresten. Som ni ungefär. Det är ju ett tag, och inte blir man yngre heller, är 28 nu. vill ha barn och så, helst nu...
Vad skönt att ni har ni har kommit fram till någon sorts lösning i varje fall. Jag hoppas verkligen att han kommer på att han vill flytta.

Till Stjärna
Va gulligt ditt inlägg var, det kanske inte var menat att vara gulligt men det fick mig åtminstone att le.

Tyvärr måste jag säga att stan jag bor i nu är dubbelt så stor som min hemastad. 200 000 (alltså nu).
Tänker mest på sånt som att homosexuella inte alls är lika accepterade här som i Sverige. Pappaledig... hur många är det här? Ja, inte är det många. Män ska vara män, så är det bara. Inte diska och sånt.
Självklart finns det undantag. Och det blir bättre.
Men nu vill jag inte klaga mer på Finland. Som ni kanske förstår har det mest med min hemlängtan att göra. Som straff för att jag var dum ska jag skriva en lista med alla bra saker jag kan komma på. :)

Vill passa på att säga "tack för alla svar". Det hjälper. Jag har läst dem några gånger nu. :)